Nils-Eric Sandberg:

Tsushima – När Ryssland sänkte japaner i Nordsjön

Märkliga marina händelser för 100 år sedan.

I oktober 1904 ångade den ryska östersjöflottan västerut, mot Engelska kanalen. På Doggers bankar träffade den plötsligt på ett antal japanska torpedfartyg, som den sänkte med ett regn av granater.

Den 27 maj 1905 kastade den japanske amiralen Togo sin mössa på bryggan och hoppade jämfota på den. Det var när han såg den ryska flottan närma sig.

Mötet mellan ryska och japanska flottorna i Tsushimasundet, mellan Korea och Japan, slutade i det mest förintande sjöslaget i modern tid. Det hade en bisarr förhistoria, och ett underligt efterspel. Något som kan vara värt att påminna om, så här hundra år efteråt.

Malören

På Manchuriets sydspets fanns en fästning med isfri hamn, Port Arthur. Ryssland hade arrenderat den. Under boxarupproret i Kina lade Ryssland beslag på Manchuriet och byggde ut fästningen ordentligt.

Till slut blev det bråk. Japan ville ha bort ryssarna och gick till angrepp. Den japanska flottan jagade in den ryska stillahavsflottan i Port Arthurs hamn. Japanerna belägrade fästningen och offrade 90.000 man för att kunna föra upp artilleri på höjderna ovanför fästningen. Där startade de ett prickskytte på de ryska fartygen.

Tsardömet beslöt då att skicka östersjöflottan under befäl av amiral Zinovij Petrovitj Rozjdestvenskij till undsättning, en resa på c:a 20.000 sjömil. De mindre fartygen gick genom Suezkanalen, slagkryssare och slagskepp rundade Afrika, och alla möttes på Madagaskar för återhämtning inför slutsteget.

Allt gick bra, frånsett att de japanska torpedfartygen dök upp på Doggers bankar. Den fighten vann den ryska flottan överlägset. Förklaringen var att de fientliga fartygen inte var japanska torpedfartyg utan engelska fiskebåtar. Om England förklarat krig – och det var mycket nära – hade den ryska flottan slutat på botten av Engelska kanalen.

Katastrofen

Nu fick ryssarna passera. När fartygen återförenats på Madagaskar hade Port Arthur redan fallit, 2 januari 1905. Men östersjöflottan vände inte tillbaka. Den 3 mars styrde den norrut, mot den ryska isfria hamnen Vladivostok.

I Tsushimasundet mötte den japanska flottan, under amiral Togo. Han intog det klassiska T-läget, d.v.s. lade sina slagskepp på rak linje vinkelrät mot den ryska flottan.

Båda flottorna var ungefär jämnstarka, och de hade vardera tolv slagskepp. Men när inskjutningen började upptäckte de ryska officerarna dels att de japanska kanonerna hade längre räckvidd, dels att var laddade med granater av helt ny sprängkraft.

Japanerna koncentrerade i början elden på det ryska flaggskeppet Suvoroff. Efter några timmar var det helt sönderskjutet. Sedan följde de andra ryska slagskeppen, och kryssarna.

Av den ryska flottans 33 fartyg sänktes 30. Endast 3 klarade sig flytande till Vladivostok.

Det här slaget väckte stor uppmärksamhet. När kriget började publicerade en fransk tidning en karikatyr som visade hur omvärlden uppfattade villkoren. Över en djup ravin går en smal spång. På ena sidan står en enorm björn – det är Ryssland. Från den andra sidan börjar en liten späd japan ge sig ut på spången.

En ”liten” politiskt ointressant nation visade sig ha ett okänt industriellt nykunnande, och knäckte en av de etablerade stormakterna.

Västvärlden förvånades, en tid, men glömde sedan bort hela saken, tills strax efter kl. 8 på morgonen den 7 december 1941.

Även inom de militära etablissemangen är det lätt att glömma.

Rättsligt efterspel

På 1890-talet ville den ryske tsaren ha ett internationellt avtal som begränsade rustningarna, eftersom de höll på att knäcka Rysslands ekonomi. På hans initiativ kom på hans födelsedag 18 maj 1899 en internationell konferens i Haag. Den konferensen lyckades inte stoppa rustningarna, men den lade grunden till den internationella permanenta skiljedomstolen.

Och vad jag minns utgick från den domstolen internationella undersökningskommissioner. En av dem granskade det ryska granatregnet över de engelska fiskebåtarna på Doggers bank. Kommissionen kom fram till att allt var ett missförstånd: de ryska officerarna trodde verkligen att de engelska fiskebåtarna var japanska torpedfartyg.

När utslaget kom låg de ryska officerarna för länge sedan på Koreasundets botten. Annars borde de ha protesterat.

Men de engelska fiskarnas anhöriga fick ett generöst skadestånd.

Jämfört med vad som hände under senare delar av nittonhundratalet ter sig detta som ett utslag av ordning och rättvisa.

Rozjdestvenskij, som räddades, ställdes efter kriget inför krigsrätt i S:t Petersburg. Han frikändes.

Vad kan vi lära av denna på en gång bisarra och tragiska händelse för 100 år sedan? Bland annat att historien just tar bisarra och oförutsedda vändningar. Det låter trivialt. Men inte självklart för alla tvärsäkra framtidsplanerare.

Nils-Eric Sandberg är journalist och författare

På väg till kriget: Amiral Rozjdestvenskij förhandlar om kol i Tanger.

Efter kriget: Rozjdestvenskij står inför krigsrätt i S:t Petersburg.

Bilder ur Jan-Olof Olssons: 20e århundradet. Bengt Forsbergs Förlag AB 1960.