Eino Tubin:

Vad hände under ockupationen?

Länge var det tabu att diskutera vårt grannland Estland. Sverige var ju ett av de första länder att de jure erkänna den sovjetiska ockupationen. En tystnadens slöja drogs ner över vad som hände under och efter det andra världskriget. Det är dock viktigt att diskutera händelserna öppet, eftersom de ger bakgrunden till dagens säkerhetspolitik.

Inte heller esterna fick en rättvisande bild. Exilesterna bar på sina minnen, utan objektiv dokumentation. Krigsveteraner präglades av sina lojaliteter. De som levde under den ryska ockupationen matades med propaganda, där allt motstånd mot kommunismen fördömdes. Myter slog rot. Vem hade skuld, vilka var krigsförbrytare?

1988 tog president Lennart Meri initiativet till en internationell kommission för att undersöka brott mot mänskligheten (www.historycommission.ee), som under ordförandeskap av den finländske diplomaten Max Jakobson skulle tränga bakom myterna och hörsägnerna. Hittills har den publicerat sina slutsatser om tiden fram till hösten 1944, då ryssarna återvände. Finland har nyligen också tillsatt en historiekommission för att få fram sanningen bakom tidigare tabu-frågor som utlämningen av ingermanlänningar till Sovjet och judar till Tyskland samt den förfärande stora dödligheten bland de ryska krigsfångarna.

I det följande refererar jag kommissionen. Antalet offer får ställas i proportion till befolkningen, som var c:a en miljon.

I den hemliga bilagan till Molotov-Ribbentrop-pakten tillföll Estland Sovjetunionens inflytelsesfär. Den 28 september 1939 tvingades Estland att upplåta baser. C:a 25.000 sovjettrupper stationerades i landet; esterna hade vid tillfället 15.000 man i aktiv tjänst. På Hitlers order evakuerades alla etniska tyskar till Tyskland.

Den 16 juni 1940 fick det estniska sändebudet i Moskva ett ultimatum: eftersom landet brutit mot biståndspakten skulle ytterligare sovjettrupper stationeras i landet och en ny regering tillsättas. Regeringen gav efter, eftersom landet stod ensamt. Dagen efter vällde ryska trupper in i landet. Presidenten tvingades godta en kommunistisk regering, som tog order från Zjdanov m.fl. på den sovjetiska legationen. Efter fejkade nyval förklarade parlamentet Estland för sovjetrepublik. Banker, företag och all jord drogs in till staten och samhället sovjetiserades i rask takt. Samma saker ägde rum i Lettland och Litauen. Kommissionen förklarar att Sovjetunionens strävan att skydda sina gränser under det andra världskriget inte ursäktar ockupationen, som var ett resultat av långsiktiga expansionsplaner.

Terrorn släpps loss

Arresteringarna började genast, först med formell grund i ett gammalt undantagstillstånd då presidenten tog makten för att stoppa en högerextremistisk rörelse. ÖB Laidoner och president Päts var bland de första som deporterades. De flesta tidigare ministrar sköts eller dog i fångenskap. Arresteringarna drabbade i första hand politiker, affärsmän, militärer och välbärgade bönder; samhällets bärande skikt. 7.000 människor arresterades; uppåt 2.000 sköts, huvuddelen dog i fångenskap.

Den 14 juni 1941 deporterades över 10.000 människor, varav huvuddelen kvinnor och barn; många avrättades eller dog i fångläger. 230 estniska officerare i tjänst deporterades, många sköts. Vidare deporterades mer än 400 estniska judar. 1.000 män och kvinnor samlades upp på öarna, men kom aldrig iväg på grund av den snabba tyska offensiven. 50.000 man kallades in till Röda Armén, varav uppåt 33.000 man kom iväg till Sovjetunionen; c:a 3.000 dog på vägen. Under sommaren 1941 evakuerades 25.000 personer till Sovjetunionen. 75 % av de estniska judarna flydde till Sovjetunionen undan tyskarna.

Under evakueringen dödades över 2.000 personer. ”Förintelsebataljoner” som till huvuddel bestod av etniska ester sattes på Stalins order in för att förhärja landet – den brända jordens taktik. De bekämpades av ”skogsbröderna”, en improviserad gerilla av folk som räddat sig undan deportation. Det var ett smutsigt krig där många oskyldiga strök med.

I sin summering förklarar kommissionen att huvudansvaret för folkrättsbrotten bärs av Sovjetunionens ledarskap. Ingen ideologi kan ursäkta att tusentals oskyldiga människor fängslas, invalidiseras eller avrättas. Under inga förhållanden kan sovjetisk lag tillämpas på människor som tidigare handlat i enighet med republiken Estlands lag.

Mer specifikt pekar kommissionen ut NKVD (KGB:s föregångare) som ansvarigt för de flesta brotten. Militärdomstolarna bär skulden för de summariska domar, som skickade oskyldiga i döden. Ansvaret vilar också på Johannes Vares och hans marionettregering samt på de återvändande estniska exilkommunister som ledde polis och säkerhetstjänst.

Förintelsen i Estland

När det gäller den tyska ockupationen konstaterar kommissionen att de tyska militära och civila myndigheterna bär huvudansvaret för folkrättsbrotten. Kommissionens uppgift var att peka ut vilka ester som deltog.

Ett Einsatzkommando följde tätt i spåren på de tyska trupper som avancerade genom Estland. Inom ett halvår hade i stort sett alla kvarvarande judar mördats – mellan 950 och 1.000 män, kvinnor och barn, inklusive judar som stod utanför församlingen, mentalsjuka och veteraner från Estlands frihetskrig. Mindre än ett dussin överlevde kriget i Estland.

En okänt antal judar från Litauen, Tjeckoslovakien, Tyskland och Polen togs till Estland och mördades. Under 1942 anlände judar från Theresienstadt till ett arbetsläger i Jägala. 3.000 av dem sköts i Kalevi-Liiva. När arbetslägret avvecklades nästa år sköts de flesta av de kvarvarande. Ett läger etablerades också vid Vaivara. Under reträtten hösten 1944 evakuerades många fångar till Danzig, men c:a 2.000 fördes till Klooga och sköts, varefter kropparna brändes.

Dessutom mördades mellan 400 och 1.000 romer i Estland under kriget. En del kom från Tjeckoslovakien, en del var estländare.

C:a 6.000 ester och 1.000 ryssar avrättades strax efter den tyska ockupationen, ibland efter ståndrätt, men oftast utan någon prövning alls. De beskylldes för medlemskap i förintelsebataljonerna eller för kommunistsympatier. Även familjemedlemmar drabbades.

Över 30.000 sovjetiska krigsfångar fördes till Estland, varav hälften dog i fångenskap. Ingen vet hur många som mördades och hur många som dog till följd av svält och dålig behandling. I Vaivara-lägret förekom slavarbete, där fångar tvingades arbeta tills de dog.

Kommissionen har också försökt kartlägga var den Estniska Legionen (ett Waffen-SS-förband) och olika estniska polisbataljoner verkade under kriget. Kommissionen konstaterar att 36. polisbataljonen deltog i massmorden på judar i staden Novogrudok i Vitryssland. Andra polisbataljoner ”kämpade mot partisaner”, ett töjbart begrepp som kan inbegripa både räder mot byar och massavrättningar. Estniska förband vaktade ett flertal läger både i Estland och annorstädes och deltog i deportationen av civila från Vitryssland och Polen till Tyskland.

”Skogsbröderna” avlöstes av ett hemvärn, Omakaitse på 30-40.000 man, som tog order av tyskarna. Mellan 1.000 och 1.200 beräknas ha deltagit i hämnden mot påstådda medlemmar i förintelsebataljonerna och morden på judar. Omakaitses medlemmar överfördes senare till Waffen-SS eller polisbataljoner, tillsammans med andra frivilliga och senare också värnpliktiga.

Kommissionen lägger huvudansvaret för kollaborationen med nazisterna på ledarna av direktoratet, den estniska ”självstyrelsen” under kriget. Den hade makt över polisen och bar ansvaret för att ester olagligt togs ut till tvångsarbete eller värnplikt under kriget. Den estniska säkerhetspolisen deltog aktivt i jakten och morden på judar och romer.

Panikstämning

Kommissionen försöker också teckna bakgrunden. De sovjetiska massdeportationerna skapade en panikstämning, där tyskarna togs emot som befriare. Det var stor personalomsättning i de estniska förband som slogs på tysk sida. Alla soldater var inte krigsförbrytare. De som själva inte deltog i grymheterna måste dock ha accepterat vad som hände.

Det var svårt att välja sida. Det fanns ingen exilregering. Det enda alternativ, som stod öppen, var att fly till Finland. Över 3.500 tog sig dit, en del för att slippa värnplikt, andra för att frivilligt slåss på finsk sida. Hälften av ”finnpojkarna” återvände för ett hopplöst försök att återskapa en fri stat mellan de retirerande tyskarna och de framryckande ryssarna.

Många som begått krigsförbrytelser på tysk sida gick fria. Det kalla kriget gjorde att ingen frågade de många flyktingarna vad de gjort under kriget. Bland dem fanns medlemmar av direktoratet, säkerhetspolisen och tidigare lägervakter.

Så långt kommissionen. Det är prov på politisk mognad att be utlänningar vädra skeletten i garderoben. Men också ett sätt att avväpna grannen i öst, som utnyttjat varje möjlighet att dra fram nazispöket. Redan före frigörelsen utnyttjades det i ryssarnas psykologiska krigföring. Varje veteranträff utmålades genast som ett nazistmöte.

Vad har dessa händelser för relevans idag? Någon uppgörelse med det förflutna har aldrig ägt rum i Sovjetunionens arvtagare Ryssland. Man har ingenting ångrat. Nationalister hävdar fortfarande att Ryssland borde ha speciellt inflytande i de baltiska staterna. Vid firandet av 60-årsminnet av krigsslutet avtäcks ett monument över Jaltamötet, där en dödssjuk Roosevelt tvingades acceptera Östeuropas förslavande. Stalin är förstås med; historiens mest blodbesudlade diktator äras fortfarande som räddaren av Moder Ryssland i kriget.

Finland – som klarade sig från Estlands öde genom förbittrat militärt motstånd – har en de facto försvarsallians med EU och envisas med hänvisning till historien att ha kvar ett ”gammaldags” invasionsförsvar. Estland, Lettland och Litauen har gått ett steg längre – de är med såväl i EU som NATO. Samma förmiddag som medlemskapet i NATO trädde i kraft för ett år sedan landade en rote holländska F-16 i Litauen för att skydda de tre ländernas luftrum. Det måste ha gått en kollektiv suck av lättnad genom de tre folken. Aldrig mer blir de ensamma mot en hungrig stormakt.

Ryssarnas taktik är alltjämt att försöka splittra balterna genom löften och hot när det gäller olösta frågor efter skilsmässan från Sovjetunionen. När George Bush nyligen besökte EU och NATO så tog de honom åt sidan och framförde en rad klagomål över Rysslands beteende. Under Putin blir demokrati och pressfrihet alltmer kringskurna, medan det västerländska rättsstatsbegreppet aldrig fått fäste. Putin må se sur ut när han blir tillsagd av Bush eller när han tappat ansiktet i Ukraina – men omvärlden måste säga ifrån när Ryssland spelar buse igen!

Författaren är frilansskribent bosatt i Turkiet.

Minnesstenen i Klooga nära Paldiski över judar mördade i Estland 1941-1944. Stenen sattes upp efter frigörelsen. Motsvarande monument från sovjettiden talar endast om mördade ”medborgare”, att de var judar fick inte nämnas.

En liten minnessten över fångarna i koncentrationslägret Vaivara nära Sillamäe i Estland 1943-1944.

Foton: Eino Tubin