Jan von Konow:

Att lysa med lånta (= stulna) fjädrar

Som förbandstecken för alla vid Högkvarteret tjänstgörande officerare bärs ”chefsgruppsemblem m/39-60”. Detta är till sin utformning identiskt med f.d. generalstabens/generalstabskårens tjänstetecken, två korsade marskalksstavar.

Degenerationsprocess

Fram till 1994, då generalstabskåren försvann, utgjorde detta emblem ett värdighetstecken för en kvalificerad befäls-elit inom armén. För att vinna inträde i generalstaben (från 1936 generalstabskåren) krävdes först och främst utgångsplacering inom toppskiktet vid dåvarande Krigshögskolan samt därefter 2,5 års tjänstgöring som generalstabsaspirant i befattningar vid olika avdelningar inom staben. Först efter fullgjord aspiranttjänst med godkända vitsord fick vederbörande anlägga det ansedda generalstabsemblemet. Officiellt hade detta fastställts redan 1767 (Kungl. brev av 30 juni). När generalstaben inrättades som ett permanent ledningsorgan inom armén 1983, sattes emblemet på uniformsknapparna. De korslagda marskalksstavarna var med andra ord ett distinktionstecken på hög nivå, markerande vitsordad kompetens efter strängt urval. De som bar detta tecken hade anledningen att känna stolthet.

Idag har tecknet blivit blott och bart ett kännemärke
för tjänstgöringsplacering vid Högkvarteret. Nedgraderingen av det forna generalstabsemblemet kan ses som signifikativt för den degenerationsprocess inom försvarsmakten som inleddes på 1980-talet. Usurperingen av en anrik kvalitetssymbol för ett sovrat urval officerare har, betecknande nog, fått ske utan att sakkunskapen i form av Försvarets Traditionsnämnd beretts tillfälle att
yttra sig.

En gammal försvarsgrensstrid

Det finns en historisk bakgrund i sammanhanget. Upprinnelsen är gammal rancune mellan armén och flygvapnet, ett förhållande som uppenbarades under Bengt Nordenskiölds långa tid som flygvapenchef (1942-54). Dennes allt överskuggande ambition var att flygvapnet ifråga om storlek och betydelse skulle vara jämbördigt med armén, helst ännu mera. Tidsförhållandena och en ett positivt anslagstilldelande spelade Nordenskiöld i händerna, och den ena flottiljen efter den andra sattes upp. Som symboliskt för den nordenskiöldska ambitionen kan det noteras, att antalet flottiljer till slut blev lika stort som arméns huvudtruppslag infanteriet räknade regementen (21 st). De personliga relationerna mellan dåvarande ÖB Helge Jung (1944-51) och flygvapnets chef Nordenskiöld var permanent ganska frostiga. Det bottnade i den sistnämndes aldrig dolda ansträngning efter maktinflytande. Härom ges övertygande vittnesbörd i armégeneralen Jungs omfattande dagboksmaterial på Krigsarkivet.

Nordenskiölds postuma triumf

Arméns generalstabskår utgjorde en nagel i ögat på flygvapnets officerare. Deras försvarsgren saknade ju en motsvarande elit. Antingen skulle flyget också ha en generalstabskår eller arméns generalstabskår tas bort, i jämlikhetens namn. Det blev det senare alternativet som vann. Under förbluffande ringa motstånd från arméns sida fann sig generalstabskåren – en gång ”arméns salt” – att låta sig kringrännas för att slutligen bli upplöst. Inseglet på abdikationen blev bildandet av en enda myndighet för hela försvarsmakten 1994. Därmed försvann i ett svep försvarsstaben och de tre försvarsgrenscheferna med tillhörande staber samt den till arméstaben anknutna generalstabskåren. På sätt och vis kan sägas, att Bengt Nordenskiöld postumt vann sin eftertraktade triumf. Och nu står vi där: profillös utjämning är uppnådd – alla högkvartersofficerare ståtar med det forna kvalitetstecknet. Fjädrarna är inte lånta utan stulna.

Jan von Konow är militärhistoriker