Magnus Haglund:

Vi behöver en ny nationell strategi!

”Istället för att försöka leta efter mer eller mindre trovärdiga framtida hot mot landet bör vi istället koncentrera oss på att klarlägga vilka förband och övriga resurser som vi skulle vilja ha för landets försvar ...”

Vår försvarspolitik har tydligen helt gått i baklås och det som främst saknas är ett antal politiska beslut. ÖB:s nyligen lämnade underlag pekar därmed inte ut vägen för hur vi ska kunna få ett försvar, som är anpassat till den nya tid vi nu lever i. Hans ansvar handlar enbart om myndigheten Försvarsmakten, där det utan en grundläggande nationell strategi ändå fattas beslut i rask takt; några med tydliga framtidsperspektiv, andra som om Kalla kriget fortfarande rasade och ytterligare andra enbart med anledning av de ekonomiska ramar som finns angivna. Att helheten inte blir så bra, är kanske inte direkt förvånande, för i tider av stora förändringar behövs det en sammanhållen och tydlig ledande strategi, och någon sådan finns inte. Här bär framför allt regeringen ett tungt ansvar.

Det talas mycket om framtida hot blandat med krav på ingång i internationella organisationer, nätverksbaserat försvar, breddad hotbild och krav på folklig förankring. Det gamla invasionsinriktade totalförsvaret uppges vara under omvandling till ett insatsförsvar, fast ändå finns den s.k. grundorganisationen kvar, som om ingenting egentligen hänt. Det utreds och studeras, men utan en rimlig och fastlagd tankegrund leder dessvärre alla dessa ansträngningar ingen vart. Den stora frågan är hur dagens uttalade behov av omedelbart tillgängliga samhällsresurser ska kunna skapas så att det breddade hotet kan mötas. Och detta ska dessutom skapas av en statlig byråkrati, som är uppdelad på flera departement och myndigheter.

Inte särskilt genomtänkt

Idén om en Nordic Battle Group inom EU tycks nu ha fått en roll som substitut för en nationell strategi, vilket är den senaste tvivelaktigheten. Det är ju sedan länge känt, att EU inte skulle dubblera de förmågor, som redan finns inom NATO, men detta tycks nu ha glömts bort. Tidigare gällde, att NATO skulle stå för de ”hårda” militära uppgifterna och att EU i huvudsak skulle komplettera med fredsbevarande uppgifter enligt Petersbergsfördraget. EU koncept om ”Battle Groups” tycks därför mest vara en dagslända och resultatet av en diplomatisk kompromiss – och detta koncept vill den svenska försvarsledningen nu tydligen göra till något styrande för Försvarsmaktens framtida utveckling. Det verkar inte så särskilt genomtänkt, och när det i samma andetag sedan hävdas att Försvarsmaktens huvuduppgift är ”väpnad strid”, förstår var och en själv hur orimligt det kan bli.

Bygg nerifrån och upp

Självfallet måste en nationell säkerhetsstrategi utgå från det egna landet och dess behov av skydd och säkerhet för den egna befolkningen. I dagens verklighet torde detta mest handla om att skydda samhället mot allmänna och inbyggda sårbarheter för olyckor och andra påfrestande händelser och i någon mån om riskerna för våld; främst från icke-statliga aktörer. Detta borde därför utgöra grunden för vårt försvar i vidaste bemärkelse. Denna grundläggande förmåga måste förstås kompletteras ett gräns- och incidentskydd så att vi kan svara upp mot våra folkrättsliga skyldigheter. Dessa båda förmågor måste kunna fungera i fredstid och utan att särskilda lagtexter först måste sättas i tillämpning. Det är utöver dessa två grundläggande förmågor, som vi sedan kan åta oss att delta i det internationella samarbetet med att förebygga eller avvärja sådana hot mot det internationella samhälle, som vi vill solidarisera oss med.

En ny försvarsplanering bör således baseras på vilka resurser vi av politiska skäl anser oss vilja disponera och byggas upp med ett tänkande ”nerifrån och upp” d.v.s. en omvänd process jämfört med gårdagens obsoleta nedbrytning ”uppifrån och ner”. I stället för att försöka leta efter mer eller mindre trovärdiga framtida hot mot landet bör vi i stället koncentrera oss på att klarlägga vilka förband och övriga resurser, som vi skulle vilja ha för landets försvar och det består ju dessutom av mycket mer än enbart Försvarsmakten. Kärnan – försvarspolitiken – tycks samtidigt ha blivit försvarsplaneringens fånge. Tankarna tycks vara bundna av det planerings- och ekonomisystem som vi utvecklade under Kallakrigetperioden.

I teorin var detta system ändamålsenligt då, men förutsättningarna är numera helt annorlunda och den gamla planeringsmetoden kan inte längre fylla sin roll; inte ens teoretiskt. FPE-systemet byggde ju på att det fanns ett tydligt och klart definierat hot mot landet. Detta skulle generera det behov av förband och enheter, som behövdes för att möta detta hot och sedan skulle systemets ekonomidel producera dessa förband. Detta är numera varken rimligt eller tillämpligt. Vi behöver därför en annan försvarsplaneringsprocess – inte nya och mer eller mindre fantasifulla hotbilder.

Ett nytt hemvärn

Grundläggande resurser måste således finnas för att redan under fredsförhållanden kunna bistå med personal för krishantering i kommunerna, som ju har det grundläggande ansvaret för krishantering, men utan egentliga egna personella resurser för sådana uppgifter. Här skulle en ”Räddningsberedskap” kunna fylla en tydlig roll. Vi kan alltså ge den nuvarande samhällsplikten en ny innebörd och inrätta en obligatorisk kortare tjänstgöring i en nationell räddningsberedskap, om individen inte själv väljer någon annan samhällstjänst. Under ungefär en fyramånadersperiod eller kanske en studietermin gör alla en slags rekryttjänstgöring och står till samhällets förfogande, om allvarliga störningar skulle inträffa.

Av rena beredskapsskäl skulle vi således behålla en form av obligatorisk samhällstjänst och varför inte samtidigt ge Hemvärnet en ny och fördjupad samhällsroll? Tills vidare skulle dessutom stora delar av det gamla invasionsförsvaret direkt kunna överföras till detta nya hemvärn. Lokalkännedom, tillgång på bevakningsenheter och ren arbetskraft är ett måste vid alla samhällspåfrestningar, vilket bör uppmärksammas och lagstiftningen om extraordinära situationer har faktiskt redan trätt i kraft.

Möjligen kunde ett nytt hemvärns militära delar, främst bestående av hemvärns- och bevakningskompanier, samtidigt överta traditionerna från landskapsregementena? Många gamla regementen bestod ju dessutom av kompanier med lokala traditionsnamn, som lätt kunde göras till ”kommunkompanier” för en nära samverkan med andra lokala myndigheter och för en bättre samhällsberedskap.

Är beredskapen god?

Utöver detta hemvärn måste det finnas militära förband av viss dignitet för att möta och avvisa kränkningar av vår suveränitet och territoriella integritet. Detta är ett folkrättsligt krav på alla stater. Detta innebär att det måste finnas ett antal omedelbart tillgängliga förband och enheter med förmåga att avvisa kränkningar samt att upprätthålla landets internationell-rättsliga förpliktelser avseende territoriet och den ekonomiska zonen.

Uppgiften har dessutom fått en djupare innebörd med anledning av dagens brotts- och terroristhot. Exempelvis behövs kanske några jaktflygdivisioner, övervattensfartyg, ubåtsjaktenheter samt ett antal bevakningsenheter för att upprätthålla en väpnad förmåga, men också samverkande civila myndigheter på skilda nivåer; särskilt kustbevakning, tull och polis. Vilka resurser som behövs och i vilken omfattning måste förstås detaljstuderas och kombineras med behoven av andra förmågor, så ett rationellt system byggs upp. Hur har vi det till exempel med omedelbart tillgängliga resurser för att kunna möta ett överraskande större terroristangrepp? Eller måste vi få en månads, ett års eller ett decenniums förvarning? Och måste riksdagen fatta beslut innan resurserna får användas operativt?

En nordisk insatsstyrka

Utöver dessa grundläggande nationella förband och enheter tillkommer vad vi vill bidra med i internationella sammanhang. Idag omfattar detta ungefär en bataljon med underhåll, ett militärpoliskompani, en minröjningsstyrka, en korvettrote, en ubåt och en marin underhållsstyrka, en JAS-division samt spanings- och transportflyg. Detta kan vara en utgångspunkt för den vidare planläggningen på den militära sidan. Överslagsmässigt torde således Försvarsmakten behöva innehålla dessa förband, men i ungefärligen dubbel mängd för att medge ett översyns- och avlösningssystem i rimlig omfattning.

Innehållet inom detta urval bör förstås komponeras med hänsyn till vad som kan vara intressant för internationella brukare, men också med hänsyn till vilka förmågor vi vill disponera och som anses viktiga av interna beredskaps-
eller industriutvecklingsskäl. Det finns dessutom redan nu några svenska specialiteter, som redan har vunnit internationellt erkännande och som kan vidareutvecklas av såväl internationella som interna skäl: minröjning på land och till sjöss, militär-civil samverkan samt verksamheter till sjöss och på land i en kustzon. Kanske skulle dessa färdigheter tillvaratas och bilda ytterligare en del av vårt insatsförsvar?

Självfallet skulle i sammanhanget klarläggas vilka andra resurser som vi vill hålla i beredskap för katastrofhjälp och för samhällsuppbyggnad i bredaste bemärkelse samt hur denna ganska komplicerade samling av förband och enheter ska ledas och underhållas. Detta skulle kunna vara en grund för en svensk internationell insatsstyrka. Några förband eller enheter kanske vi skulle vilja sätta upp tillsammans med våra grannar? Östersjösamarbetet finns ju redan och bör kanske fördjupas? Inte minst Östersjöns ökande roll som transportled talar för ett sådant samarbete. En nordisk insatsstyrka främst för katastrofhjälp – inte för ”väpnad strid” – skulle kanske i ett annat internationellt läge kunna vara en gemensam snabbinsatsstyrka för en fredsfrämjande operation, om vi skulle vilja prioritera detta. En helt annan inriktning än det nu föreslagna konceptet således!

Allmän tjänsteplikt och samhällstjänst

Dessa delar av ett framtida försvar – militära och civila – bör förstås bemannas av anställd personal. Utöver dessa delar borde även försvarskonceptet breddas ytterligare eftersom hotet breddats. Varför skulle vi inte samtidigt kunna göra lite mer direkt utvecklingsarbete i tredje världen och inrätta en ”Fredskår”, som ett alternativ till annan samhällsplikt för de som så skulle önska? Kanske skulle landet även ha nytta av att kunna möta en hotande vårdkris med tjänstepliktspersonal? Och en alltför liten polisstyrka med ”hjälppoliser”? Kustbevakningen med frivilligt bemannade motorbåtar?

Sett i ett större perspektiv är det kanske samhällets sårbarhet och behoven av insatser vid extraordinära situationer, som ställer de nya kraven på landets försvar i allra bredaste bemärkelse? I så fall kanske vi skulle bibehålla en obligatorisk första tjänstgöring inom ramen för en allmän tjänsteplikt kombinerat med ett system, som ger individen ett val mellan tjänstgöring inom försvarsmakten, fredskåren eller andra samhällssektorer, är kanske vad vi behöver i framtiden för landets försvar och inte bara smärre reformer inom dagens myndighet Försvarsmakten!

Magnus Haglund är kommendörkapten

Hemvärnet får i författarens förslag en fördjupad samhällsroll.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Sven Åke Haglund

JAS 39 Gripen startar.
Förband för avvisning av kränkningar är ett folkrättsligt krav.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Saab

Svensk kadett förevisar minröjningsfarkosten UVEN 01 för en lettisk officer och en lettisk civilperson. Minröjning är en specialitet som vi kan utveckla av såväl internationella som interna skäl.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Martin Holmberg