Stefan Hedlund:

Ryssland och väst: en helt ny säkerhetsordning

”Om växande spänningar mellan USA och Ryssland leder till växande konflikter även inom EU kommer det inte att vara hållbart för Sverige att bli sittande i sin neutrala ringhörna, ivrigt mumlande sitt trygghetsskapande mantra om alliansfrihet.”

Relationen mellan Ryssland och väst har under det senaste året genomgått en högst påtaglig försämring. Politiker i väst talar inte länge med samma entusiasm om Vladimir Putins regim, och allt fler ledarsidor har börjat uttrycka betydande oro över Kremls allt tydligare stalinistiska böjelser. I sig är dessa reaktioner självfallet mycket bra, men vi bör samtidigt vara medvetna om att det här rör sig mer om konsekvenser av brustet önsketänkande än av reella ryska förändringar.

En ny säkerhetspolitisk spelplan

När Putin i sitt tal till nationen i våras förklarade att Sovjetunionens upplösning var århundradets katastrof sände det chockvågor genom media i väst. Det borde det inte ha gjort. Putin har alltsedan sitt maktövertagande drivit en mycket konsekvent politisk linje, där hyllningar till Stalin, KGB och Sovjetunionen har ingått som framträdande komponenter. En fråga som idag verkligen bör ställas är varför så många så länge helt enkelt inte har velat se det som så länge varit så tydligt. Det är svårt att inte dra sig till minnes sagan om den nakne kejsaren.

Nu är det emellertid här inte bara en fråga om Rysslandsbevakningens inre själsliga våndor. Den oro som nu kommer till allt tydligare uttryck har nog så reella grunder, och förtjänar därmed att tas upp till seriös diskussion. Det som framför allt bör lyftas fram är att den säkerhetspolitiska spelplanen idag är så fundamentalt annorlunda än den var när Ronald Reagan en gång utmanade det han kallade ”Ondskans imperium”.

Under det kalla kriget kunde den säkerhetspolitiska diskussionen föras enligt väl kända mönster. Det fanns två maktblock som stod emot varandra, och kraftmätningens utveckling kunde skildras i missiler, stridsvagnar och stridsflygplan. Idag är det inte bara så att den militära hårdvaran har upphört att vara en relevant indikator. Betydligt större bekymmer vållas av att båda de tidigare maktblocken har förändrats till oigenkännlighet. Ryssland är inte längre Sovjetunionen, och väst är inte längre NATO. Det är dessa förändringar, mer än den militära kraftmätningens upphörande, som nu måste placeras i fokus.

Östblockets avveckling

Att Ryssland inte längre är Sovjetunionen innebär inte bara att vi måste räkna med förutsebara säkerhetspolitiska konsekvenser av en växande bitterhet i Kreml. Betydligt mera intrikat är den inre utvecklingen i de länder som inte längre – tillsammans med Ryssland – utgör ett sammanhållet ”östblock”. Avvecklingen av detta block har präglats av starka centrifugala krafter, där land efter land har spunnits allt längre bort från Moskva, som utgör den postsovjetiska karusellens nav.

Ur ett ekonomisk-politiskt perspektiv har detta troligtvis haft positiva konsekvenser. För dem som har slungats ut i riktning mot väst har förhoppningar om förestående medlemskap i EU och NATO tjänat till att fokusera den egna reformpolitiken, och till att överkomma hinder och motsättningar som annars kanske hade varit oövervinnliga. EU-kommissionens tidigare ordförande, Romano Prodi, har gjort stort nummer av just denna positiva effekt.

Sovjetnostalgi

Det som varit positivt för balter och centraleuropéer, och som måhända kan fylla samma funktion även för ukrainare och georgier, har emellertid för Rysslands del varit entydigt negativt. Ryssland kan svårligen motivera och fokusera sin reformpolitik som ett projekt för att frigöra Ryssland från Ryssland. Östutvidgningen av EU och NATO blir i detta perspektiv till ett mer djupgående dilemma än bara känslomässig stormaktsvånda.

Den allt starkare sovjetnostalgin bidrar också till att ytterligare fördjupa klyftan mellan Ryssland och övriga f d sovjetstater. Medan flera av de andra nu befinner sig i rask marsch framåt, mot moderna diversifierade marknadsekonomier, vilande på rättsstatens trygga grund, befinner sig Ryssland i lika rask marsch bakåt, mot auktoritär statskontrollerad råvaruekonomi. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att samarbetet mellan Ryssland och EU på senare tid har blivit allt mer komplicerat.

Obotlig skada på den transatlantiska länken?

Dessa komplikationer förvärras, inte minst för EU:s del, av att inte heller väst längre är vad det varit. Om vi accepterar att själva grundbulten i ”väst” under det kalla kriget var NATO och den transatlantiska länken, kan vi idag konstatera att denna grundbult de facto rycktes ut samtidigt med att det sovjetiska blocket imploderade. Det skulle dock dröja ända till uppladdningen inför kriget mot Irak innan denna fundamentala förändring blev tydlig.

Den verkliga vattendelaren kom med den rysk-tysk-
franska alliansen mot USA. Troligtvis vållades då den transatlantiska länken obotlig skada. När den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld uttalade sin föraktfulla karakteristik av det ”gamla” Europa lyckades han inte bara trampa på ömma tysk-franska tår. Han gjorde också tydligt hur den amerikanska synen på NATO har förändrats.

Under det kalla kriget var NATO ett instrument för USA att skydda Europa mot sovjetisk aggression. Idag vill de ”gamla” européerna inget hellre än att glömma och kasta av sig detta skydd, och det passar USA utmärkt väl. I doktrinen om små flexibla och högteknologiska insatsstyrkor finns inget utrymme för territorialförsvar av gammalt snitt. Alltså är man nu på väg att evakuera ”gamla” Europa, som snart kommer att vara helt fritt från amerikansk trupp. Samtidigt omvandlas NATO till att i allt högre grad bli ett instrument inte för gemensamt försvar utan för amerikansk utrikespolitik, med udden riktad mot Moskva.

NATO – amerikanskt instrument mot Ryssland

Den avgörande kursändringen genomfördes när Washington debatterade vilka av de tidigare öststaterna man skulle bjuda in till medlemskap i NATO. Polen var självskrivet. Från det polska territoriet skulle polska och amerikanska förband gemensamt kunna bilda en effektiv och trovärdig front mot Ryssland och dess allierade. Kanske även Litauen platsade i denna kategori, men definitivt inte Estland och Lettland.

Vid en potentiell framtida rysk aggression mot dessa båda länder skulle det vara helt omöjligt för NATO att leva upp till ”musketörsparagrafens” löften om gemensamt försvar. Konventionellt försvar av Narva skulle vara otänkbart, och att Norge skulle eskalera lateralt genom att angripa Murmansk framstår inte heller som sannolikt. Alltså skulle det bara återstå hot om nukleär vedergällning, och det är svårt att föreställa sig att Kreml skulle uppfatta ett sådant hot som trovärdigt. Estland skulle alltså – än en gång – tvingas se sig prisgivet.

Att Washington till slut bestämde sig för en ”Big Bang”, alltså att på en gång ta in samtliga balter och centraleuropéer måste uppfattas just som resultat av en omvandling av NATO, från försvarsallians till amerikanskt utrikespolitiskt instrument. Det gällde helt enkelt att snabbt utnyttja tillfället att rulla upp Rysslands närområde i väst. Om detta innebar att alliansen nu fick medlemmar man inte på något realistiskt vis skulle kunna lova att gemensamt försvara så var det ett pris man var beredd att betala. Politiska avvägningar stärks således på bekostnad av de militära.

Ryssland ensamt i kylan

Med hela det ”nya” Europa på sin sida har USA nu lyckats koppla ett säkerhetspolitiskt grepp över europeisk politik vars omfattning tyskar och fransmän troligen ännu inte kan förmå sig till att inse. De ”färgade revolutionerna” har ytterligare förstärkt denna trend. Georgien är redan inne i det amerikanska lägret, och efter den ukrainske presidenten Jusjtjenkos bejublade besök i Washington i början av april är troligen även Ukraina på väg in i stugvärmen. Detta kommer att applåderas och understödjas av de ”nya européerna”.

Ensamt kvar ute i kylan står Ryssland, som till försvar för en allvarligt sårad självkänsla inte har annat att ty sig till än just sovjetisk och stalinistisk symbolik och retorik. Genom att sjunka allt djupare ner i detta mörka förflutna stärker man inte bara det egna landets nationalistiska och chauvinistiska krafter. Samtidigt spelar man paradoxalt nog också aktivt USA i händerna. För Ryska Federationens allt mer oroade grannar framstår en djupare vänskap med USA allt mer som det enda verkligt tillgängliga och tillförlitliga skyddet mot ett allt mer hotfullt Kreml.

EU – uppskjutet sammanbrott

Det kanske mest intressanta, och samtidigt mest oroväckande, med denna utveckling ligger i att det vid en rejäl konfrontation mellan Ryssland och USA – om exempelvis ett ukrainskt medlemskap i NATO
– skulle uppstå troligen irreparabla sprickor inom EU. Medan Putin skulle vända sig till sina ”vänner” i Berlin och Paris, för att få stöd mot amerikansk ”aggression”, skulle USA effektivt kunna utnyttja sina vänner i det ”nya” Europa till att åstadkomma total paralysi i Bryssel.

Efter folkomröstningsresultaten i Frankrike och Nederländerna måste detta möjliga scenario uppfattas som än mer oroande. Kreml har under Putins tid vid makten aldrig visat något egentligt intresse för Europeiska Unionen som partner av något slag. Liksom i USA har man troligen aldrig uppfattat EU som ett funktionsdugligt koncept, utan snarare som ett uppskjutet sammanbrott. Idag kan vi bevittna hur både Moskva och Washington ger prov på illa dold skadeglädje.

Sanningens minut för Sverige

För dem som så länge hade velat hoppas på framväxten av en trovärdig gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik är detta en utveckling som kräver betydande omvärdering och nytänkande. I takt med att relationen mellan USA och Ryssland fortsätter att försämras, kommer både Washington och Moskva att bli allt tydligare i sina ambitioner att söka stöd hos valda delar av Europa. Medan Kreml kommer att söka slå mynt av anti-amerikanska opinioner i det ”gamla” Europa, kommer Vita Huset att vara lika medvetet i sin strävan att utnyttja pro-amerikanska stämningar i det ”nya” Europa.

Även svensk utrikes- och säkerhetspolitik måste förr eller senare anpassas till denna framväxande verklighet. Om växande spänningar mellan USA och Ryssland leder till växande konflikter även inom EU kommer det inte att vara hållbart för Sverige att bli sittande i sin neutrala ringhörna, ivrigt mumlande sitt trygghetsskapande mantra om alliansfrihet.

Hur obehagligt det än må låta, börjar det snart bli dags även för Sverige att bekänna färg, att inför ett växande hot från öster öppet deklarera var vi anser att vi hör hemma, ”to stand up and be counted” som det skulle heta i en amerikansk debatt. Om vi fortsätter att fega ur kommer vi att tvingas vänja oss vid att stater i ”nya” Europa börjar påminna oss om Winston Churchills minnesvärda karakteristik av Sverige som ”a cowardly nation”, en nation av pultroner. Är det verkligen så vi vill ha det?

Stefan Hedlund är professor vid institutionen för östeuropastudier vid Uppsala Universitet

Toppmöte i NATO-Rysslandsrådet i Rom 28 maj 2002. Rysslands förväntningar att genom rådet få inflytande i Alliansen har knappast infriats. Besvikelsen blir än större om författarens förutsägelse om NATO:s framtida roll slår in.

Foto: NATO photos