Att spela Svarte Petter om Sveriges försvar

Alla vet att politikerna bestämmer. Så principiellt var det inget konstigt när överbefälhavaren i våras vände sig till de politiska makthavarna med en begäran att de skulle ge honom anvisningar för inriktningen av Försvarsmakten.

Civil kontroll över militären är ett oundgängligt krav på den som vill vara med i EU. Men vad är det som de politiska makthavarna vid närmare betraktande bestämmer över i vårt land? Civil ledning av säkerhetspolitikens väpnade dimension har vi sannerligen inte. Och inga politiker lär ha haft vägande synpunkter hur en skyttegrupp skulle vara sammansatt av människor och vapen, eller en mekaniserad bataljon eller en brigad för den delen.

Förutsättningarna för våra försvarsplaner skapades inte inom det politiska systemet. Beslutsfattarna ställdes inför militärledningens underlag, ofta nog utan att ta till sig strategiskt eller operativt tänkande. De har heller inte velat ge sig ut på hal is.

Det finns åtminstone ett känt tillfälle när den saken blev utomordentligt tydligt. I kölvattnet på 1925 års försvarsbeslut tyckte dåvarande generalstabschefen Carl Gustaf Hammarskjöld att han inte kunde bli sittande ensam med sina bekymmer för det lantmilitära försvaret av Sverige, där det en tid hade funnits tolv infanterifördelningar, låt vara hälften svagare reservformationer. Nu kunde generalen endast disponera fyra fördelningar plus några mindre enheter.

Så han vände sig till statsminister C G Ekman med begäran om att få direktiv om hur landet skulle kunna försvaras med svagare stridskrafter. Hammarskjöld borde ha vetat bättre än att fråga, han hade en kort tid varit försvarsminister. Han fick ingen hjälp av regeringschefen: det var generalstabschefens sak att klara ut försvarsuppgiften. Politikerna tänkte inte riskera någon kritik för anvisningar som kunde illustrera ett sakernas försvagade tillstånd. De bestämde den ekonomiska ramen – sedan var det den militära ledningens sak att lösa sin traditionella uppgift.

Där är vi än idag, fast förhållandena är starkt olika dem som rådde under mellankrigstiden, beredskapsåren eller det kalla kriget. Politikerna har valt huvudinriktningen – att Sverige skall kunna medverka militärt i internationella insatser för fredens bevarande. Men de har framför allt bestämt hur mycket pengar försvaret får kosta. Däri ligger deras verkliga försvarsroll. Och på senare tid har den utövats genom att det socialdemokratiska regeringspartiet har gjort upp om kostnadsfrågan med två av försvaret ointresserade, eller mot det direkt fientliga, stödpartier.

Vad Försvarsmakten har att röra sig med, vad som bestämmer hur stor organisationen kan bli, är inte resultatet av genomtänkta analyser av vilka konster svensk militär behöver kunna utföra och vad detta får kosta, utan det avgörs av dagliga driftkostnader och tillfälliga ekonomiska förhållanden. Mindre än ett halvår efter det senaste försvarsbeslutet, FB04, fann ÖB Håkan Syrén, att ekonomiska tillgångar inte svarar mot de uppgifter som han har ålagts.

Om försvaret inte får mer pengar, vad skall man då avstå ifrån? Överbefälhavaren har ansett sig stå inför ett vägval, det är det som han har begärt hjälp med av sina politiska förmän. Somliga menar att det är mer än rätt att politikerna får ta ansvaret för försvarets kris. Andra anser att generalen själv måste gripa initiativet utan att vänta.

ÖB:s sits är inte avundsvärd. Högkvarteret har just genomfört ännu en i värsta fall inledningsvis förlamande omorganisation som suger musten ur personalen. Samtidigt förestår en försvars- och säkerhetspolitisk livaktig höst som kan komma att belysa den militära ledningens handlingskraft eller bristande handlag, och detta inför valåret 2006 som tycks kunna förändra den politiska kartan.

Hit hör några viktiga utredningar: Olof Egerstedts om militären som stöd i terrorbekämpning; den Lagerbladska om en ändrad myndighetsstruktur för att få loss pengar till den nordiska EU-stridsgruppen; en utredning om ökade avlyssningsmöjligheter för FRA. Därtill flodvågskommissionens redovisning och – mot bakgrunden av Rysslands auktoritära utveckling – en ny rapport om Sveriges säkerhetspolitiska läge från försvarsberedningen.

Vart går Försvarsmakten? Det har ju gjorts vägval förr, som när plötsligt både det rörliga och det fasta kustartilleriet bara lades ned. Man vågar en slant på att departementet och politikerna inte kommer att tala om hur ÖB skall göra utan följdriktigt skickar tillbaka frågan. Vem skall då till sist bli sittande med en svår prioritering? Parterna får inte fortsätta med ett Svarte Petter-spel. Det vore ovärdigt båda.

Man bävar för ytterligare hugg i en redan försvagad försvarsmakt. Men om nya prioriteringar är oundvikliga, och någon måste stå för dem? Då har ÖB kvar ett ansvar – om politikerna inte fullgör sitt.