Petter Wulff:

Den gäckande förvarningen

Ett klassiskt problem som fått nya dimensioner.

Historikern, författaren och samhällsdebattören Wilhelm Agrell har kommit ut med en bok om förvarning – den enligt författaren ”utan jämförelse viktigaste aspekten på nya och förändrade samhällshot”. Ämnet kan alltså knappast förbigås av någon inom försvars- och säkerhetssektorn.

Boken börjar med fyra historiska exempel, där förvarningen sägs ha fallerat. Med sina exempel som bas leder oss Agrell genom de larmsystem, som ska leverera förvarning, och berättar hur deras miljö ser ut. Läsaren orienteras med hjälp av spännande rubriker som ”underreaktion eller överreaktion?”, ”slutsatsernas egendynamik” och ”varningslabyrinten”. Texten går därefter över i en genomgång av hot, som samhället kan tänkas ställas inför med särskild tonvikt på hotets psykologi. Recensionen håller sig i huvudsak till de delar, som handlar om förvarning.

Tvingar till fundering

Det första exemplet är Pearl Harbour – platsen för det japanska överraskningsanfallet mot USA:s Stilla havsflotta 1941. Agrell redovisar de problem som ledde till att flera fartyg sänktes trots att USA ”aldrig tidigare… förfogat över en så fullständig underrättelsebild av fienden”. (Agrell har här citerat Roberta Wohlstetters Pearl Harbor: Warning and Decision, 1962). I nästa exempel går författaren 60 år framåt i tiden och beskriver förloppet fram till den händelse, som definierade om det moderna säkerhetspolitiska landskapet – självmordsattackerna den 11 september 2001. Så långt är förvarningssituationerna tydliga och likaså misslyckandena. Var och en av gångerna orsakades några tusen dödsfall och omfattande materiell förstörelse. I båda fallen fann USA anledning att förklara krig mot de ansvariga.

Agrell beskriver också två fall av en helt annan karaktär. Det är ett utmärkt drag från hans sida, som belyser hotbildens bredd och tvingar till fundering över begreppet förvarning. Vi rör oss i fallen Tjernobylhaveriet 1986 och den något senare ”galna ko-sjukan” inte bara geografiskt på en annan kontinent än i de tidigare exemplen utan har också att göra med annan materia i fråga om förvarning. Tjernobyl innebar spridning av ett tunt radioaktivt skikt över stora delar av Västeuropa. Det är det enda av Agrells exempel som berör Sverige. Olyckan medförde, som han säger, ett utdraget varnings-, tolknings och reaktionsförlopp, där våra myndigheter gav olika budskap om risksituationen. Förloppets inledning karakteriseras som ”den svenska förvarningskalabaliken”.

Motstridiga myndighetsbudskap

BSE-exemplet (det är Agrells okarakteristiskt neutrala beteckning på ”galna ko-sjukan”; förkortningen för Bovine Spongiform Encephalopathy), har ett minst lika vagt förlopp som Tjernobylfallet. Det beskrivs hur problemet växte fram under en följd av år. Den bedömning som görs är att den egentliga BSE-krisen bestod i att ”medborgarna blev övertygade om att de inte i fortsättningen kunde lita på myndigheternas riskinformation”.

Hur relaterar då Agrells båda senare exempel till förvarningsproblemet? I Tjernobylfallet sträckte sig ”kalabaliken” över en förmiddag. Det är osäkert, om en mer klanderfritt fungerande förvarning då hade kunnat rädda något enda människoliv, eftersom riskerna handlade om verkningar av att under lång tid äta vissa livsmedel. Agrell gör heller inga försök att precisera förvarningens roll i sammanhanget.

I BSE-fallet finns ingen tydlig tidpunkt att relatera förvarning till. Insjuknandet av några kor kan naturligtvis ha setts som en förvarning om att fler kunde drabbas, men då är ju till slut varje problem en förvarning om att värre kan komma. Vinns något med ett så vidlyftigt förvarningsbegrepp?

Det hindrar inte att det kan finnas saker att lära av hur Tjernobyl- och BSE-förloppen hanterades. I båda fallen hade myndigheterna gott om tid på sig för att utforma riskinformationen. Agrell hävdar att de svenska myndigheternas motstridiga budskap i Tjernobylfallet ledde till att allmänheten kom att betrakta dem som ”inkompetenta och/eller manipulerade”. Det kraftfulla påståendet hade jag gärna velat ha underbyggt och preciserat. Nu framgår inte om stora delar av befolkningen underkände myndighetsagerandet, eller om det bara var vissa gruppers åsikt. Motsvarande osäkerhet finns i BSE-fallet. Där påstås också att medborgarna inte kunde lita på myndigheternas riskinformation ”i fortsättningen”. Det väcker den intressanta frågan hur länge misstron satt i. Skulle britterna ännu idag ha bristande tillit till överheten?

Hot med och utan motståndare

De agrellska exemplen visar också i ett annat avseende hotbildens bredd. Där ryms både antagonistiska hot, som Pearl Harbor och 11 september, och icke-antagonistiska som Tjernobyl och BSE. Författaren är väl förankrad i antagonismens domäner sedan han, som anställd inom den militära underrättelsetjänsten på 1970-talet, satt och analyserade det sovjetiska invasionshotets växlingar. På 1980-talet krävde han ”ett samhällsskydd för alla väder” för att hantera det extrema antagonisthotet massförstörelsevapen.

Men författaren har också införlivat de icke-antagonistiska hoten i sin repertoar. Mot bakgrunden av de insikter han har förväntar man sig en diskussion kring de olika villkor som gäller för dessa hot i förhållande till de antagonistiska. Den diskussionen kommer, så vitt jag kunnat finna, först i epilogen. Där kallas de icke-antagonistiska hoten för strukturella. Det är en god ambition, att ge denna företeelse ett namn i stället för ett ”icke-namn”, men att hitta en träffande benämning är inte alldeles lätt. En annan möjlighet vore att tala om kategorin som ”slump och misstag”.

Undersök strategiska förändringsförlopp

Agrell lyfter vid sidan om de nämnda kategorierna fram ”perceptionshot”, vilket han förklarar beteckna ”föreställningen att vara skyddslös”; En föreställning som inte behöver relatera till något verkligt hot utan kan vara enbart upplevd. Perceptionshoten utgör, enligt författarens mening, det kanske allvarligaste säkerhetsproblemet.

En stor utmaning för det svenska förvarningssystemet är den s.k. anpassningsprincipen. Den går ut på att framför allt försvarsmakten ska kunna snabbt ändra storlek och inriktning inför nya hot. ”Snabbt” är i sammanhanget månader eller år. En tillämpning av principen ställer därför mycket stora krav på strategisk förvarning och beslutsfattningsförmåga. Anpassningsförsvarets förvarningsproblem tas inte upp i boken. Kanske beror det på att Agrell inte ser den militära delen av hotbilden som särskilt relevant för framtiden, kanske på att han ser förvarningsambitionerna som befängt höga. Agrells tystnad lämnar läsaren i ovisshet på den punkten.

Hur som helst förefaller mig uppgiften att undersöka strategiska förändringsförlopp som en viktig utmaning. I korsningen mellan utvecklingen av naturtillgångar, teknik och sociala normer borde det gå att hitta intressanta processer med tillräcklig tröghet för att de skulle kunna tjäna som förvarning om hotfulla utvecklingar. Den hypotesen syns mig åtminstone värd att testa. Jämfört med mellankrigstiden, då vissa ansatser gjordes att skapa ett elastiskt försvar (så kallades det vi idag kallar anpassningsförsvar), har vi idag en mer genomarbetad teori att stå på. Vi har också den tidens hantering av ned- och uppgång i hotkonjunkturen att lära av.

Spirituell och produktiv guide

Låt oss efter denna utvikning återgå till boken och konstatera, att den har en styrka i det journalistiska anslaget, som inbjuder till läsning. Texten är också beundransvärt fri från svåra termer. ”Teoretiskt torrsim” är heller ingen gren författaren ägnar sig åt. Men för min del hade han gärna fått komplettera sin formuleringskonst med kvantitativa uppgifter i diagram och tabeller. Det kunde ha stärkt argumenteringen.

Agrell har i mitt tycke åstadkommit en spirituell och provokativ guide genom den ganska obanade terräng, som utgörs av ”samhällshot”. (De av oss som använt beteckningen ”den breddade hotbilden” får fundera på ordvalet sedan Agrell dömt ut tänkandet i hotbilder som ”en psykologisk och byråkratisk regndans”). Han tror på omorienteringen i hot- och risklandskapet och är beredd att kasta ut ett traditionellt begrepp som ”säkerhetspolitik” – i synnerhet i formen ”svensk säkerhetspolitik”. Ordet ”försvarspolitik” är svårt att hitta i texten. Det väl inte direkt att ställa sig in hos de etablerade bärarna av försvars- och säkerhetspolitiskt tänkande. Men om han får en vass replik på sina teser, så har det ändå tvingat den tvivlande att fundera – kanske ser Agrell sitt tvär- och populärvetenskapliga inlägg i det perspektivet.

Petter Wulff arbetade under kalla kriget på FOA med förvarningens minutskala (befolkningens skydd vid flyganfall) och forskar idag på hur försvaret reagerade på mellankrigstidens drastiska hotbildsförändringar, där tidsskalan är år.

Wilhelm Agrell, Förvarning och samhällshot, Studentlitteratur 2005