Terroristattackerna i London och orkanen Katrinas påverkan på Louisiana i USA visar återigen på vilka omfattande konsekvenser allvarliga kriser får för samhället där det drabbas. Många myndigheter blir snabbt engagerade i hanteringen och måste vara övade i att arbeta effektivt tillsammans. Den politiska nivån involveras och krävs på ansvar. Alla dessa aspekter har aktualiserats under sommarens händelser, och dessutom i SVT:s serie Kommissionen.

vårt försvar har i tidigare nummer publicerat informerande artiklar om arbetet i krishanteringssystemets samverkansområden. Turen är kommen till samverkansområdena Skydd, undsättning och vård (SO SUV) och Spridning av farliga ämnen (SO SFÄ).

Petter Nilsson:

Skydd, undsättning och vård

Under beteckningen SO SUV tar nio samverkande myndigheter upp frågor om skydds-, räddnings- och sjukvårdsinsatser. Men också flyktingmottagning vid svåra påfrestningar på samhället. Vi ska, efter gemensamma prioriteringar, förbereda för att förebygga och motverka sårbarheter och risker inom området skydd, undsättning och vård.

Men för att vi ska kunna göra rätt sorts förberedelser måste vi ha en samlad bild av de sårbarheter och risker som finns inom området. Våra myndigheters risk- och sårbarhetsanalyser och andra utredningar och rapporter har därför stor betydelse.

Den mest intressanta nyttan av samverkan är möjligheten att kunna se vilka beroenden som finns mellan olika sektorer och myndigheter. För att hitta dessa beroenden behövs mer kunskap om myndigheternas verksamheter, organisationer och kulturer. Samverkansområdet fungerar som en viktig mötesplats för sådana frågor. Utmaningen för oss som deltar är att vi, med bättre kunskap om varandra, kan komma fram till vilka krisberedskapsåtgärder som är viktigast att vidta.

Hur vet vi om krisberedskapen är god eller inte?

Kan vi veta det? Hur tar vi i så fall reda på det? Inom SO SUV har vi använt en scenariobaserad seminarieform för att få fram deltagarnas samlade uppfattning av risker och sårbarheter. Vi har med olika tema bjudit in representanter från kommuner, landsting, myndigheter, näringsliv och organisationer att delta på de nivåer (lokalt, regionalt, nationellt) där de finns till vardags. Från räddningstjänsten deltar t.ex. en representant från kommunal räddningstjänst, en från länsstyrelsen och någon från Räddningsverket.

Samverkansområdet har hittills genomfört två seminarier. Våren 2004 höll vi ett seminarium kring operativa insatser vid tre olika scenarier på temat Smutsig bomb. Våren 2005 hade vi ett seminarium på temat Terroristattentat i Stockholms spårtrafik. Vår scenariometod har stora förtjänster i jakten på svaret till frågan i rubriken. Den illustreras i figuren nedan.

Ett exempel på beroendeförhållande mellan polisen, räddningstjänsten och ambulanssjukvården kan vara om det finns misstankar om oexploderade bomber kvar på en skadeplats där det finns flera allvarligt skadade personer. Då är bombteknikers insatstider avgörande för hur säkert en räddningsinsats kan genomföras. Vid terrorattackerna mot spårtrafiken i Madrid den 11 mars 2004 genomfördes räddningsinsatsen med risk för insatspersonalens liv p.g.a. att det fanns oexploderade bomber på skadeområdet. Hur skulle en räddningsinsats genomföras om något liknande inträffade i Stockholms spårtrafik? Hur resonerar vi kring räddningspersonalens säkerhet i sådana situationer och vilka beslut måste fattas?

Vid årets seminarium på temat Terroristattentat i Stockholms spårtrafik deltog även representanter från Regeringskansliet i diskussionerna. Det var mycket uppskattat av alla deltagare, och det goda samarbetet med Regeringskansliet vill vi upprätthålla.

Vi har sett att denna metod att sprida sektorsöverskridande tänkande bland krishanteringssystemets aktörer engagerar och stimulerar till nytänkande. Genom att regelbundet kritiskt granska oss själva och varandra kan vi förbättra vår förmåga.

Kopplingen mellan ”normala störningar” och ”krishantering” är viktig

Parallellt med seminarieverksamheten pågår myndigheternas arbete för att också i praktiken höja samhällets krishanteringsförmåga. Det görs i samverkan mellan de myndigheter i samverkansområdet som berörs. Det är utbildningar och övningar, investeringar, utveckling och utredning, forskning m.m.

De åtgärder som ska skapa en förstärkt förmåga, d.v.s. en förmåga utöver den som myndigheterna ska ha mot normala störningar, kan få medel via ett särskilt krisberedskapsanslag.

Kopplingen mellan myndigheternas ordinarie ansvar vid ”normala” störningar och deras ansvar vid allvarliga kriser är otroligt viktig för att det nya krishanteringssystemet skall fungera. Myndigheterna måste kunna lägga i en förberedd överväxel i krissituationer och dra nytta av den robusthet och rutin som finns i vardagsarbetet för att en kris ska kunna hanteras. Detta kan låta som en självklarhet, men krisberedskap är inte bara en fråga om att vidta rätt åtgärder. Ansvarsförhållanden och finansiering måste vara tydliga. Dessa är frågor som vi myndighetsrepresentanter inom SO SUV måste ta hänsyn till för att kunna fortsätta att bidra till att stärka samhällets krishanteringsförmåga.

Petter Nilsson är poliskommissarie, Rikspolisstyrelsen samt ordförande i Samverkansområdet Skydd, undsättning och vård

I samverkansområdet Skydd, undsättning och vård (SO SUV) ingår Kustbevakningen, Luftfartsstyrelsen, Migrationsverket, Rikspolisstyrelsen, Sjöfartsverket, Socialstyrelsen, Statens räddningsverk, Statens strålskyddsinstitut och Tullverket.

1. Scenariot presenteras för alla deltagare i plenum

2. Sektorsföreträdarna diskuterar inom sektorn vilka svårigheter som kan bli aktuella för sektorn vid just detta scenario

3. Deltagarna sprider sedan ut sig på respektive områdesgrupp beroende på vilken nivå de till vardags tillhör och diskuterar med de övriga sektorerna

4. Slutligen samlas samtliga deltagare till diskussion i plenum för kommentarer kring beroendeförhållanden mellan de olika nivåerna. Men också för att samla upp frågor som kan ha hamnat mellan olika diskussionsgrupper.

Per Olldén:

Spridning av farliga ämnen

Den internationella utvecklingen när det gäller terrorism och sabotage gör att vi måste kunna skydda oss mot spridning av farliga ämnen. Risken för att råka ut för situationer där farliga ämnen sprids med avsikt, eller genom olyckor, måste vi leva med och fortsatt kunna hantera genom bättre skydd.

Arbetet i samverkansområdet Spridning av farliga ämnen (SO SFÄ) har störst betydelse för myndigheternas arbete med att planera krisberedskapen på 1-3 års sikt. Flera samverkansprojekt har startats under de senaste åren genom samarbetet inom SO SFÄ. Och vi är bara i början av den utvecklingen. Mycket mer finns att göra, och behoven av att bättra på krisberedskapen rör i de allra flesta fallen mer än en myndighet.

Så här arbetar vi

Inom samverkansområdet arbetar vi i fyra så kallade plattformar. Uppdelningen av arbetet görs enligt CBRN-konceptet som fångar upp det mesta som har med farliga ämnen att göra. C-plattformen arbetar med kemikalierelaterade hot och händelser, B-plattformen med biologiska och RN-plattformen med nukleära och radiologiska hot.

Utgångspunkten för diskussionerna i plattformarna är myndigheternas egna risk- och sårbarhetsanalyser. När analyserna sammanställs på detta sätt leder det till diskussioner om tänkbara samverkansprojekt.

Vi styr arbetet genom ett antal huvudinriktningar. Vi behöver samordna regelverken som reglerar de olika myndigheternas insatser på krisberedskapsområdet. Vi måste också ta fram hotbilder som kan ligga till grund för planeringsarbetet. Den operativa förmågan bör utvecklas när det gäller indikering av ämnen, utsläppskontroll, risk- och spridningsbedömning, sanering och omhändertagande av drabbade. Som grund för den operativa förmågan behöver vi en stark analysförmåga. Det gäller både provtagning, transport och laboratorieanalys under en pågående händelse. Men också förmågan att fatta beslut inom ledningssystemet.

Tillgången till experter är viktig. Det får vi t.ex. genom samverkan med andra aktörer än de som normalt ingår i beredskapssystemet. Forskning och utveckling har betydelse för att ny kunskap ska kunna utnyttjas vid beredskapsplaneringen men också för vår tillgång till experter. Vi behöver satsa på utbildning på yrkes-, högskole- och vidareutbildningsnivå. Övningar behövs också. Överhuvud taget gäller det med nya metoder göra utbildning och övningar möjliga när organisationerna har krympt.

En huvudinriktning är också internationell samverkan. Det behöver vi på i stort sätt alla områden.

Exempel på pågående projekt

Utvecklingen har som sagt tagit fart inom de olika huvudinriktningarna. Ett gott exempel är en gemensam utbildning för att åstadkomma en bra samverkan på skadeplats och i ledningssituationer. Utbildningen genomförs för polis, räddningstjänst och sjukvård (”first responders”).

Ett annat exempel är ett projekt mellan Räddningsverket och Socialstyrelsen för att utveckla sjukvårdsinformation i Räddningsverkets databas RIB. Det finns redan ett stöd i RIB för räddningstjänstens operativa arbete på en skadeplats.

För att få en bättre beredskap mot smittsamma djursjukdomar genomförde Jordbruksverket det s.k. STUDS-projektet under 2003 tillsammans med flera andra myndigheter och organisationer. STUDS står för STörre Utbrott av smittsam DjurSjukdom. Många av de behov av åtgärder som vi såg i projektet har tagits upp inom SFÄ:s B-plattforms arbete.

Beredskapslagringen av vacciner, läkemedel, saneringsutrustningar m.m. som sker idag kräver också samverkan. En del läkemedel kan inte produceras i förväg eftersom de måste anpassas till den aktuella sjukdomen (t.ex. vaccin mot influensa och mul- och klövsjuka). Då måste vi istället ha avtal med internationella leverantörer eller en egen produktion.

Dagens övervakningssystem för smittspridning upptäcker utbrott av sjukdomar relativt sent. Det pågår mycket utvecklingsarbete internationellt för att vi ska kunna upptäcka sjukdomsutbrott snabbare. Ett exempel är att söka efter symptom i stället för bekräftade diagnoser. Ett annat är att använda data som gäller elförbrukning och resandemönster. Förändringar i mönstren här skulle kunna ge oss tidiga indikationer på stora utbrott av sjukdomar.

För en bra laboratorieberedskap måste vi kunna samordna vår analysförmåga i Sverige. Flera projekt är igång för att förbättra den gemensamma laboratorieberedskapen.

Vad händer framöver?

Som läsaren kan se pågår det mycket samarbete på många områden för att förstärka vårt skydd mot spridning av farliga ämnen. Den samverkan som sker hittills har av naturliga skäl fokus på samverkan mellan de myndigheter som ingår i SO SFÄ. Men här behövs ett breddat angreppssätt.

De flesta frågor som vi arbetar med har självklart också lokala, regionala och internationella dimensioner. SO SFÄ planerar därför temadagar om samverkan med regional och lokal nivå och om internationell samverkan. Det blir utgångspunkten för ambitionen att göra samverkansprojekten mer kompletta. Framöver ska vi också se mer långsiktigt på verksamheten. Med ett mer framåtblickande perspektiv har vi en bättre möjlighet att göra rätt bedömningar och skapa de rätta projekten. Arbetet med hotbilder och omvärldsanalyser kommer att få stor betydelse.

Per Olldén är beredskapssamordnare, Livsmedelsverket samt ordförande i Samverkansområdet Spridning av farliga ämnen

I samverkansområdet Spridning av farliga ämnen (SO SFÄ) ingår Kustbevakningen, Livsmedelsverket, Rikspolisstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen, Statens jordbruksverk, Statens kärnkraftinspektion, Statens räddningsverk, Statens strålskyddsinstitut, Statens veterinärmedicinska anstalt och Tullverket. Dessutom deltar ett tiotal andra myndigheter som berörs av riskerna vid spridning av farliga ämnen i olika sammanhang, bl.a. Försvarsmakten, Totalförsvarets forskningsinstitut och representanter för länsstyrelserna och Sveriges kommuner och landsting.

Krishantering kräver samverkan mellan olika myndigheter – på alla nivåer.

Foto: RAKEL