Olof Santesson:

Norsk-svenskt Atlantmöte om samverkan över Kölen

För hundra år sedan sprack unionen Sverige-Norge. Konfliktförloppet den gången engagerade Europa såsom västvärldens mest dramatiska inbördesfejd efter amerikanska inbördeskriget. Nu blev det trots allt en anmärkningsvärt smärtfri upplösning av banden, och minnet har gett upphov till många tankar om hur och varför det gick som det gick. Svenska Atlantkommittén valde för sin del att vid ett möte i Karlstad den 2 september 2005 diskutera hur två nordiska länderna hanterar säkerhetsfrågor i perspektivet av ett sekellångt grannskap.

Symboliken vilar stark över Karlstad som mötesplats. Halvvägs mellan Oslo och Stockholm, har staden en särskild roll i förhållandet mellan Norge och Sverige. I frimurarlogens hus kröntes förhandlingarna om en fredlig unionsupplösning med framgång den 23 september 1905. Här förhandlades mindre än ett halvsekel senare om ett skandinaviskt försvarsförbund, samtal som utmynnade i ett haveri. Länderna gick var sin väg, Norge in i NATO och Sverige tillbaka i neutralitet.

Växande nätverk

Vad skiljer dem då idag – och vad förenar dem? Till samtal om detta möttes Svenska Atlantkommittén och Den Norske Atlanterhavskomité i f.d. Wermlandsbankens pampiga bankhall, i närheten av just frimurarlogen. Rubriken löd: 100 år efter unionsupplösningen: Säkerhetspolitiskt samarbete mellan Norge och Sverige – igår, idag och i morgon. Och huvudintrycket av mötet, som mest med hundratalet närvarande, varav hälften från Karlstads Universitet, var att det finns en säkerhetsgemenskap, om också inte fulltäckande.

En historisk överblick av generalmajor Gullow Gjeseth, redaktör för Norsk Militært Tidsskrift, gav särskilt de svenska deltagarna en del att fundera över. Vem hade varit huvudfienden för norrmännen? Ja, det var förstås Sverige och inte Ryssland, som faktiskt hade varit Danmark/Norges allierade. Ryssen som fiende ärvde Norge från Sverige. Men inte bara under krisen fram till unionsupplösningen utan långt därefter riktades försvarsberedskapen mot Sverige. Och svenskarna svarade med att betrakta Norge som potentiellt fiendeland i någon mot Sverige riktad allians.

Två världskrig senare var läget i grunden förändrat. Norges erfarenheter, framför allt traumat efter det tyska angreppet den 9 april 1940, ledde till kravet på uttryckliga säkerhetsgarantier, något som endast det framväxande NATO kunde åstadkomma. Sverige tyckte sig räddat och säkrast just genom att stå utanför alla bindningar.

Misstämningar mellan norrmän och svenskar under den tyska ockupationen av Norge försvann efter hand, och Sverige vann sympatier genom att utbilda norska polistrupper, i verkligheten infanteriförband att sättas in vid frigörelsen. Helt samstämda blev förstås länderna aldrig under det kalla kriget. I Sverige oroade man sig särskilt under Olof Palmes aktivistiska ledning för att Norge gled alltför djupt in under NATO/USA:s kärnvapen- och säkerhetsparaply. Norrmännen bekymrades av impulser för en kärnvapenfri zon och en försvagning av det svenska militära försvaret, Norges ryggtäckning.

Kvar står alla de praktiskt-militära kontakter som Gjeseth kallade funktionella. Det gäller inte minst på utbildningssidan. En rad norska generaler har fått militär högskoleutbildning i Sverige, den ömsesidiga personkännedomen är betydande. Man kan tala om ett nätverk, viktigt i krislägen.

EU och NATO

Vad betyder då dagens asymmetri, att Norge står utanför EU och Sverige utanför NATO? Kring denna fråga skedde mötets kraftsamling. Från svenska Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, kom Maria Oredsson med en genomgång av den utveckling inom Europeiska Unionen som har lett till viss militär förmåga och uttryck för säkerhets- och solidaritetstänkande. För Sveriges del ställer EU:s strävan efter ökad militär kapacitet krav som har bäring på hela försvarets inriktning.

Med det kalla krigets försvinnande har NATO förändrats. Om vad detta betyder för Norge talade avdelningsdirektören Bård Bredrup Knudsen från norska försvarsdepartementet. Efter en dykning tillbaka ned i historien beskrev han hur Norge målmedvetet kom att söka sin säkerhet i ett fast samarbete västerut. Han fann han en paradox i Norges satsning på amerikanskt intresse för förhållande i norr och förhandslagringen på 1980-talet: när oenighet uppstod reagerade Norge ”europeiskt”.

Kan man då längre tala om NATO:s nordflank i en tid utan fronter och flanker, finns inte här ett identitetsproblem? Största utmaningen för Norge är att NATO får minskad betydelse och dialogen förs mellan USA och EU med Norge som åskådare.

Svensk och norsk tvehågsenhet

Är länderna mest lika eller mest olika? Den som mest fann påfallande många paralleller mellan Norge och Sverige var fredsforskningsinstitutet Sipris direktör Alyson J K Bailes i ett utomståendeperspektiv. Hon tecknade hur de två länderna såg samma asymmetriska fara i öst, i praktiken skyddades av USA/NATO:s nukleära paraply men utan att ha USA/NATO-styrkor på hemmaplan och utan att känna någon sympati för kärnvapnen som sådana. Båda har sagt nej till dubbelt EU/NATO-medlemskap. Båda möter utmaningar i form av militära reformer.

Talaren fann hos såväl Norge som Sverige en hatkärlek till USA/NATO. Man vill att NATO skall vara som förr, och USA likaså. Alyson Bailes såg NATO som något av ett sjunkande skepp, där norrmän och svenskar bara klamrar sig fast vid relingen. De vill inte stödja USA:s militära ingripanden utanför NATO och FN. Ingen av dem vill satsa på EU som en försvarsorganisation, den ene står utanför och den andre vill förbli icke-allierad.

Enligt denna analys handlar Norge och Sverige ologiskt när det gäller att säkra ett traditionellt atlantiskt partnerskap. På regeringsnivå vill de undvika att provocera USA men bedriver offentlig kritik i för USA viktiga principiella frågor. De gör inget uppenbart för att överbrygga en klyfta mellan USA och Europa. De har lättare att delta i EU:s stridsgrupper än att medverka till bindande kollektiva beslut när det gäller kamp mot terror, immigration, asylfrågor och faktiskt även krishantering. De vill gärna ingripa i andra länders krisförhållanden men saknar intresse för lokala initiativ för vapenkontroll och nedrustning.

Samarbete om stridsgrupp

Så över till den nordiska stridsgrupp som Sverige leder som Framework Nation. Instruktivt berättade överste Karl Engelbrektson från Försvarsmaktens högkvarter om hur det arbete fortskrider som skall resultera i ett insatsberett förband om 1 500 man den 1 januari 2008, redo att verka upp till 6 000 km från Bryssel. Det därpå följande halvåret skall styrkan stå i en första beredskap tillsammans med en spansk stridsgrupp.

Fram till dess är det mycket som måste redas ut för denna ”minsta självständiga enhet” som skall kunna hålla isär stridande, skydda civila, evakuera människor och utföra humanitära uppdrag. Upprättandet av en ”vägkarta” berör alla områden inom Försvarsmakten

Vid sidan av en svensk ”manöverbataljon” skall Finland medverka med bl.a. ett granatkastarförband och NATO-landet Norge med ett fältsjukhus plus kapacitet ifråga om kartväsen och transporter. Till detta kommer en liten estnisk trupp för sådant som livvaktsskydd. Bidragen är viktiga. Utan norsk och finländsk medverkan kommer stridsgruppen inte iväg på uppdrag, slog Engelbrektson fast. Hur skall då soldaterna kunna rekryteras? Ett helt nytt system krävs för detta, blev svaret.

Konkurrens om medling

Till sist talade ambassadör Mats Bergquist om en annan parallell mellan Norge och Sverige: båda agerar – och numera också tillsammans med Finland – som medlare i internationella konflikter. Han fann en orsak härtill i vad han kallade en liberal internationalism med en stark ställning i Norden; se här ett skäl till att Nobel ville att norska stortinget skulle dela ut fredpriset. Talaren såg dock olika utrikespolitiska förutsättningar för ländernas medlarroll. Sverige hade sin neutralitetspolitiska huvudlinje; oljelandet Norge tyckte sig kanske skyldigt att hjälpa andra.

Noteras kan att Bergquists uppfattning att den svenska internationella kritikerrollen blev ett hinder för medling. Norge kunde effektivare ta över i Mellersta Östern. De två länderna lär kunna utbyta erfarenheter, men de kommer inte att samarbeta utan konkurrera, detta enligt talarens spådom.

I en avslutande kommentar tryckte Svenska Atlantkommitténs ordförande Bo Hugemark bl.a. på att NATO har både ett uttryckligt syfte och gynnsamma följdeffekter. Det har inte enbart varit frågan om försvarssamarbete, organisationen kunde medverka till att medlemmar inte gick i krig med varandra och att de förblev eller blev demokratier med ekonomisk tillväxt. I dag är syftet allt mera diffust, och risken därför stor att utrikespolitiken renationaliseras.

Den norsk-svenska dagen avrundades efter dessa varningsord med guidad tur i Värmlands museum med en utställning över unionsupplösningen och till sist mottagning på Stadshotellet.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Foton: Bo Hugemark

Minnesarrangemang i Frimurarlogens lokaler.

Alyson J K Bailes, Bård Bredrup Knudsen och Maria Oredsson i debatt om EU-NATO-dimensionen.