Olof Santesson:

Försvarsmakten i väntan på vägval

Vår försvarsmakt har kunnat utföra ett antal konster. Möjligen kan man detta fortfarande. I militärt språkbruk brukar det numera talas om förmågor. Vilka är de, vilka kan i värsta fall avvaras och vilka måste bli kvar för att det militära försvaret skall kunna göra något av det som människor har väntat sig? Och om vi står inför en valprocess behöver vi veta litet mer om ingångsvärdena.

Ambitionerna är höga hos Försvarsmaktens profeter. Men haveriet hotar redan det senaste försvarsbeslutet från december 2004, FB 04; än en gång riskerar liggande planer att kullkastas av att beviljade anslag inte räcker. Båda sidorna av försvarsmyntet uppvisades av överbefälhavaren Håkan Syrén i hans redovisning till de politiska makthavarna i början av maj 2005. Sedan dess kom semesterstiltjen att med få undantag lägga sig över hela ämnet.

Skrota hela system?

Hur man inom försvarsledningen skulle vilja se Försvarsmakten utvecklas var tydligen det som allra minst engagerade massmedier och andra debattörer. Det hamnade omedelbart i skuggan av ÖB:s begäran att de politiska beslutsfattarna skulle ge honom nödiga anvisningar för inriktningen av Försvarsmaktens förmågor och uppgifter framöver.

Denna ÖB:s önskan ligger i linje med vad han själv kallar nödvändigheten av ett vägval, som han anser att alla goda krafter borde hjälpa till med.

Han anser att Försvarsmakten inom den (ständigt) otillräcklig ekonomi inte längre kan ha kvar viss (i praktiken ofta begränsad, nästan rudimentär och symbolisk) förmåga på snart sagt alla områden, som det hittills ansetts anstå en militärt alliansfri stat. Somligt skulle således behöva tas bort, det har spekulerats i att sådant som inte platsar i den nya ögonstenen – en nordisk EU-stridsgrupp – skulle vara särskilt i farozonen, såsom ubåtar, amfibieförband, artilleri och luftvärn.

Börja om från början?

Mer principiellt efterlyser ÖB en avvägning mellan operativ förmåga i närtid och på längre sikt, respektive mellan nationella insatser och nationellt försvar.

Den här förfrågan torde förbrylla våra försvarspolitiker (och även en del högre befattningshavare i försvarshögkvarteret). I deras värld har vägvalen redan gjorts i en serie försvarsbeslut kring det senaste sekelskiftet. Det är inriktning på internationella insatser och en beslutsam satsning på ett nätverksbaserat försvar (NBF) som gäller.

(Om tyckarna tog del av en rapport från tankesmedjan Rand över 2003 års amerikanska krigföring i Irak skulle de till sin förvåning och kanske oro få läsa om en digital klyfta. Det glappade i elektroniken mellan stabernas lägesbilder och de stridande förbandens. I en rad tillspetsade situationer återstod det för chefer längst fram bara att låta hårdhudade tunga stridsvagnar röja väg genom slagfältets dimma. Längre har inte ens USA kommit.)

Men vägval således. FOI:s Johan Tunberger och DN:s Niklas Ekdahl har ju offentligt gett sina förslag om försvaret: ”lägg ned och börja om”. Andra sympatiserar uppenbart med tanken men går mindre långt.

Förbandstyper

Under sommaren väckte ÖB:s propåer bland annat helt olika reaktioner hos två av våra mest aktiva pensionerade generaler i debattinlägg i pressen. Claës Skoglund tycktes uppskatta att frågan återfördes till de högst ansvariga, politikerna, som måste ta sitt ansvar för försvarets prekära läge. Nej, ÖB skall inte sitta passivt och vänta på försvarsminister Leni Björklunds domslut, genmälde Carl Björeman, han måste klarlägga vilket försvar vi verkligen behöver.

Den som botaniserar i ÖB-materialet från maj kan också faktiskt hitta ”koncept” för hur en svensk försvarsmakt skulle kunna utvecklas, främst då på armésidan. Här beskrivs bland annat ett antal skilda förbandstyper:

Indelningen börjar med grundorganisationen, liksom hittills tänkt att utbilda soldater (och i bästa fall förband). Därefter följer en insatsorganisation. Först nämns här snabbinsatsförband, som, heter det, skall ha hög beredskap (c:a 10 dagar) för nationella och internationella insatser; OBS att båda nämns. Personalen skall bestå av aktiva och kontraktsanställda.

Orealistisk ambitionsnivå?

Rimligtvis handlar det här om den nordiska stridsgruppen (en mekaniserad bataljon m.m.), om vilket det i andra sammanhang brukar heta att den inte är utrustad för tung mekaniserad strid; naturligt nog eftersom den tycks komma att saknar sådana för väpnad strid nödvändiga system som stridsvagnar och artilleri för indirekt eld. Men intressant nog talas det i konceptet likafullt om ”väl samövade och fungerande förband” som skall kunna fungera i ”höga konfliktnivåer och komplicerade insatsmiljöer”.

Detsamma sägs ännu märkligare om nästa förbandsgrupp i insatsorganisationen, insatsförband med c:a 30 dagars beredskap för nationella och internationella insatser. Här kunde man annars tro att vad som åsyftades var enheter för mer traditionella fredsbevarande uppgifter, men vem kan klaga över ambitionsgraden?

En tredje grupp i insatsorganisationen sägs kunna utgöras av vissa förband ur de nationella skyddsstyrkor för enbart nationella insatser som hittills har tyckts bestå endast av ett sammansmältande hemvärn. I dessa fall skall förbanden bemannas med personal som har tecknat en förbindelse för nationella insatser med hög tillgänglighet och beredskap (c:a 10 dagar).

Om de nationella skyddsstyrkorna stipuleras att de skall svara för en grundläggande försvarsförmåga, skydd av infrastruktur, skydd mot terrorism och stöd till samhället. Samtidigt sägs att förband även bör utgöras av personal i tidigare snabbinsats- och insatsförband vilkas beredskapskontrakt har upphört.

Hur länge kan förband vila?

Huvuddelen av de nationella skyddsstyrkorna hänförs dock till det tredje försvarsmaktselementet, förstärkningsorganisationen. Dit räknas även en fjärde grupp: enheter för att bevara utveckling och kompetens, som väntas bestå av befäl, civila och värnpliktiga eller kontraktsanställda.

Kanske är det här frågan om vad som skulle bli kvar av exempelvis artilleri och luftvärn utan förband och med endast demonstratorer. Hur länge kunde sådana ”vilande” förband överleva, har det frågats. Därom ges ingen antydan hos ÖB.

Slutligen nämns som en femte grupp med förband som skall utgöra en förstärkningsresurs, här kallade reservistförband (ett internationellt begrepp men ovanligt i Sverige) med värnpliktiga soldater enligt pliktlagarna. Om dessa nämns särskilt att de som samövade förband (inte ”väl samövade” tydligen?) kan användas vid repetitionsövningar. På ett annat ställe går man längre än så och skriver att sådana förband och övningar är nödvändiga för att landet skall behålla ledning och kompetens för ”strider i större förband” och ”på operativ och taktisk nivå¨.

Leda högre förband

Operativ nivå! Då är det med normalt språkbruk frågan om uppträdande i minst armékår, vilket låter rätt fantastiskt med tanke på nuvarande avsikt att avskaffa all högre territoriell ledning och rent av hittills överlevande handfull brigader. Hur som helst borde sådana här tankar väcka uppmärksamhet bland de många som har förtvivlat om möjligheten att ett nationellt markförsvar någonsin skulle komma att rekonstrueras.

Alla (nästan) har insett att vi måste säkerställa någon förmåga hos svenska arméofficerare att öva och leda i större sammanhang, inte minst om de skall vara det minsta attraktiva i andras ögon när det gäller att förbereda och eventuellt genomföra mer omfattande internationella fredsinsatser. Försvarsmakten vet också att våra försvarspolitiker har förvånat sig minst sagt över att inga tillgängliga förband har kommit ut ur utbildningsprocessen på flera år.

Nya kulisser?

Hela denna uppräkning av skilda förbandstyper, varav en del uttryckligen öronmärkta för det nationella samhällsförsvaret, ger intryck av att en rätt stor organisation skulle kunna återuppstå. Här måste man nog ändå vara realist och inse risken för att nya försvarskulisser kan komma att upprättas. Något antal nämns inte alls i förbandsuppräkningen.

Det blir dyrt med dessa soldater som behöver kontraktsanställas på mer än två år, som det har sagts. ÖB-materialet pekar även bekymren med den snabba omsättningen av tekniker och exempelvis sonaroperatörer; här vore det ju också lockande med kontraktsskrivning.

En stor satsning på värnpliktiga skulle förvåna. Men svårigheter lär finnas även på låga nivåer. Reservistförband blir inget hållfast begrepp utan återkommande repetitions- och beredskapsövningar som också kostar pengar och tar befäl i anspråk.

Och hela systemet riskerar att urholkas av bristen på militär territoriell ledning som står i bjärt kontrast till den civila utvecklingen. Där pressas krishantering ned till kommunerna, medan Försvarsmakten pressar upp besluten till OPIL, den operativa insatsledningen som är en del av högkvarteret.

Stridsgruppen ny gökunge?

Kvar står också att Försvarsmakten investerar mycken kraft och stora förberedelser på det som står i absolut centrum – den nordiska stridsgruppen som skall stå färdig den 1 januari 2008 och kunna inta beredskap det följande första halvåret. Till den kommer önskan om operativa och strategiska stödresurser, där det bland annat nämns flygunderstöd av markstridskrafter, Close Air Support, något som flygvapnet hoppas få bita i.

Rent ekonomiskt hotar stridsgruppen att bli den nya gökungen i försvaret. Den har hittills inte varit finansierad, och exempelvis lönerna för cirka 300 officerare (några av dem avsedda för ett operativt högkvarter i Storbritannien) är inte budgeterade.

Ökat beroende av omvärlden

Ja, det är mycket som skymtar fram i ÖB-materialet över vad som tydligen skulle behövas. ”Grundläggande försvarsförmåga” är ju ett viktigt politikerbegrepp, utan att någon har klätt det i numerära eller strukturella termer. Under rubriken militärteoretiska grunder nämns sex ”grundläggande förmågor”: ledning; underrättelser och information; verkan; rörlighet; skydd; uthållighet.

Man betonar därutöver vikten av gemensamma operationer (med deltagande av två försvarsgrenar eller alla tre) på fyra arenor: mark-; maritim; luft-; informations-. Den sistnämnda utgör i svensk miljö ett nytillskott.

Nämnas bör särskilt betoningen av att väpnad strid ställer krav på att samtliga grundläggande förmågor finns med. ”Saknas grundläggande förmåga inom någon arena öppnar detta för kritiska sårbarheter som motparten kan utnyttja”, heter det.

Hur gardera sig? En slutsats i ÖB-materialet är att ”förmågorna kan upprätthållas av en ensam aktör som tillhandahåller samtliga förmågor, eller av flera aktörer som tillsammans bidrar med förmågor så att hela förmågebredden uppnås”. Det rör sig bara om militärteori förstås, men nog kan man tycka sig höra att ett kommande vägval gör oss mer beroende av omvärlden än tidigare, rent av utav NATO.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Kan artilleriet hållas vid liv utan förband, med endast demonstratorer som denna Panzerhaubitze 2000?

Foto: Försvarets Bildbyrå/Carl Peter Wallin

Från divisionsstaben under Ledningsövning 01. Kommer svenska officerare i framtiden att kunna svara upp mot kravet att kunna leda högre förband i internationella insatser?

Foto: Försvarets Bildbyrå/Lasse Sjögren

Battle Groups kan också behöva direktunderstöd av flyg. Här rullas en Robot 75 Maverick fram för att hängas på JAS 39 Gripen.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Peter Liander