Urban Schoon:

EU: s militära operationer

Den svenska Försvarsmaktens huvudinriktning är internationella insatser. Bl.a. har Sverige ansvaret för att sätta upp en av EU:s framtida stridsgrupper (Battle Groups). Detta beskrevs i en artikel i nr 2/2005 av vårt försvar. Här skildras de militära operationer som EU hittills genomfört. Författaren drar slutsatsen att Battle Groups kanske inte alltid kommer att vara det som krävs.

”Det europeiska svärdet smids i Bunias eldar.” Så drastiskt beskrev reportern Martin Plaut EU:s militära operationer i ett inslag i BBC Worldservice Radio som sändes lördagen den 19 juli 2003 och bland annat behandlade den EU-ledda operationen ARTEMIS. Den bild av unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som här framskymtar kontrasterar antagligen avsevärt mot den bild som många svenskar har av EU – en bild som, av inslag i svenska media att döma, ofta präglas av byråkrati, handlingsförlamning och detaljbeslut. Även om citatet ovan kanske är onödigt melodramatiskt är faktiskt de militära operationer som genomförts under EU-flagg exempel på högst konkreta steg på vägen mot ökad integration. Den här artikeln kommer att försöka beskriva dessa operationer samt vidare att kort diskutera eventuella konsekvenser för svenskt vidkommande.

I skrivande stund har EU genomfört tre militära operationer. Om de jämförs sinsemellan har de efterhand ökat i storlek, och uppvisar också olika organisation och ledningsstruktur. Operationerna är CONCORDIA och ARTEMIS som under 2003 genomfördes i Makedonien, respektive Demokratiska Republiken Kongo samt ALTHEA som sedan vintern 2004 genomförs i Bosnien-Hercegovina.

Komplex ledningsorganisation i Makedonien

Operation CONCORDIA som genomfördes i Makedonien mellan 31 mars och 15 december 2003 (och avlöste NATO-operationen ALLIED HARMONY) var inte bara EU:s första militära operation, utan också första gången nyttjande av NATO-resurser enligt det så kallade Berlin plus-avtalet prövades. Det övergripande syftet med operationen var att, på makedonsk begäran, bidra till säkerhet och stabilitet i landet och på så vis bidra till implementeringen av det så kallade ORID–ramavtalet.

Bland de militära uppgifterna ingick samverkan med makedonska myndigheter och lokala ledare, upprätthållande av militär närvaro, informationsinhämtning samt stöd till olika representanter för det internationella samfundet. Totalt deltog 27 länder, varav 14 icke EU-medlemmar. Sverige bidrog med tio militära observatörer (förutom stabsofficerare utanför själva operationsområdet). Trots att personalstyrkan totalt endast uppgick till cirka 400 personer, främst olika samverkansgrupper (så kallade liasion teams), innebar den stora mängden deltagarländer samt det faktum att NATO-resurser nyttjades att ledningsorganisationen blev relativt komplex. Ett exempel på detta var att den tyske amiralen Rainer Feist som utsetts till vad som med en EU-term benämns operationsbefälhavare (Operation Commander, alltså chef på militärstrategisk nivå) samtidigt kvarstod i sin ordinarie befattning som ställföreträdande chef för NATO:s styrkor i Europa (DSACEUR).

Operationen leddes också från NATO:s europahögkvarter (SHAPE) som för ändamålet tilldelades viss extrapersonal från de deltagarländer som inte var NATO-medlemmar och särskilda EU-grupper byggdes upp i de aktuella NATO-staberna. Det sistnämnda skapade vissa praktiska problem – till exempel när det gällde delgivningen av information som säkerhetsklassificerats i NATO.

Efter det att operationen framgångsrikt genomförts avlöstes den av den renodlade polismissionen PROXIMA, även denna EU-ledd men utan tillgång till NATO:s ledningsresurser. Sammanfattningsvis kan alltså operation CONCORDIA å ena sidan beskrivas som förutsägbar, storleksmässigt begränsad och relativt okomplicerad vad avser genomförandet på plats i operationsområdet, men å andra sidan som en ledningsmässigt och politiskt komplex operation som redan från början prövade de förfaranden som fastlagts i Berlin Plus och därmed gav upphov till viktiga erfarenheter.

Under fransk ledning i Kongo

Unionens andra militära operation var ARTEMIS som ägde rum i Demokratiska Republiken Kongo under perioden juni till september 2003. ARTEMIS skiljde sig från CONCORDIA både avseende uppgift, sammansättning, ledning och varaktighet. Som en följd av oroligheter och en allvarlig försämring av situationen i området kring staden i Bunia i landets nordöstra del gav FN:s säkerhetsråd EU mandat att med trupp bidra till en stabilisering av situationen liksom förbättrade humanitära förhållandena. I uppgiften ingick också skyddet av en flygplats samt läger för flyktingar. Med FN-mandatet som grund fattade Europeiska Rådet beslut (på EU-språk en så kallad Joint Action) om att sätta in militära styrkor under maximalt tre månader. Sammanlagt deltog ett tiotal länder, bland andra Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Sverige som bland annat deltog med personal från Särskilda Skyddsgruppen (SSG). Frankrike spelade en viktig roll som initiativtagare och ledande nation (så kallad framework nation). Operationen leddes följaktligen från ett Operation Headquarters upprättat i Paris och med den franske generallöjtnanten Bruno Neveux som operationsbefälhavare. Nästa ledningsnivå utgjordes av ett Force Headquarters beläget med del i Entebbe i Uganda och med del i Bunia. Även om alla deltagande länder var representerade på de två ledningsnivåerna var alltså ledningsorganen i grunden franska. Totalt sett uppgick personalstyrkan till cirka 1800 personer, varav huvuddelen utgjordes av en fransk stridsgrupp på plats i Bunia. Till skillnad från vad som var fallet under CONCORDIA nyttjades alltså inte några Berlin Plus-resurser utan de bidragande länderna ställde själva direkt resurser till förfogande. Det framgångsrika genomförandet hade därför knappast varit möjligt utan franskt initiativ och franska resurser.

Från SFOR till EUFOR

Den tredje och största (om än i jämförelse med ARTEMIS inte den mest riskfyllda) operationen är den i Bosnien-Hercegovina nu pågående ALTHEA. Formellt beslut om deltagande togs i Europeiska Rådet den 12 juli 2004. Beslutet innebar att en militär styrka, benämnd EUFOR, skulle ta över efter föregångaren, den NATO-ledda styrkan SFOR.

Operationen baseras i likhet med CONCORDIA på Berlin Plus vilket innebar samma komplexa ledningsstruktur med EU-enheter i de befintliga NATO-staberna. Den brittiske generalen Sir John Reith har alltså i egenskap av DSACEUR utsetts till operationsbefälhavare och operationen leds från SHAPE. Som Force Commander har utsetts den brittiske generalmajoren A. David Leaky och Force Headquarters återfinns i Camp Butmir i Sarajevo.

Under Europeiska Rådet utövar Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP) politisk kontroll och strategisk ledning av operationsbefälhavaren. EU:s militärkommitté (EUMC) skall också övervaka genomförandet av operationen. Den militära operationen ingår som en del i unionens utrikes- och säkerhetspolitik
visavi Bosnien-Hercegovina, och för att säkerställa att alla åtgärder ligger i linje med Europeiska Rådets helhetssyn svarar EU:s särskilde representant i Bosnien-Hercegovina, Lord Ashdown, för den politiska koordineringen.

Synliga resultat snabbt!

För operationen uppsattes tre övergripande mål. På kort sikt skulle en mjuk övergång från NATO till EU åstadkommas så att implementeringen av Daytonavtalet inte påverkades. Därefter skall EUFOR bidra till ökad säkerhet och på så vis stödja Bosnien-Hercegovinas väg mot ett framtida medlemskap i EU. På lång sikt skall operationen bidra till att skapa ett stabilt, fredligt och multietniskt Bosnien-Hercegovina – en stat med väl etablerat samarbete med grannländerna och på väg mot ett medlemskap i EU.

Bland de nyckelord som skall karaktärisera verksamheten framhålls ”närvaro, synlighet och robusthet”, vilket innebär att det anses vara av stor betydelse att man snabbt kan uppvisa synliga resultat och att man redan från start, av lokalbefolkningen, upplevs arbeta med samma professionalitet som den NATO-ledda styrkan. En framgång för dessa målsättningar var inspektionen, med därefter följande stängning, av den underjordiska anläggningen Han Piesak. Bland genomförd verksamhet kan också nämnas operationen FREE ENTRANCE som genomfördes i Mostar under november och december 2004, och innebar sökning efter illegala vapen. Resultatet blev att bland annat cirka 200 handeldvapen, ett tusental handgranater och stora mängder finkalibrig ammunition omhändertogs.

Under 2005 genomförs vidare Operation SPRING CLEAN, vilken omfattar stöd till den polisiära verksamheten när det gäller att upptäcka och avbryta illegala aktiviteter. Inom ramen för ALTHEA har också genomförts övningar syftande till att förbereda förstärkning med strategiska och operativa reserver ur NATO – till exempel för den händelse att läget skulle förvärras på ett sätt liknande situationen i Kosovo i mars 2004.

Tre multinationella styrkor

I april 2005 bestod EUFOR av styrkor från totalt 33 länder, varav 22 var medlemmar i EU. De största kontingenterna är den tyska (cirka 1300 personer), den italienska (cirka 1000 personer) och den brittiska (cirka 700 personer). Sverige deltar med ett 80-tal personer. Under 2005 beräknas operationen komma att kosta 71,7 miljoner Euro, vilket skall betalas av medlemsstaterna fördelat efter bruttonationalprodukt.

Operationsområdet indelas i tre områden med varsin multinationell styrka. Dessa är Multinational Task Force North-West, under brittisk ledning och med stab i Banja Luka, Multinational Task Force North, under finsk ledning och med stab i Tuzla, och slutligen Multinational Task Force South East (där italienarna nyligen övertagit ledningen efter fransmännen) med stab i Mostar.

Styrkorna i de två förstnämnda områdena består av manöverförband av bataljons storlek samt understödsförband bestående av fristående kompanier. Task Force South East är något annorlunda organiserad och består av fristående kompaniförband. Personalstyrkan varierar från mellan 2000 personer i Task Force North West till 1800 personer i de övriga.

Förutom dessa enheter finns en integrerad polisstyrka om 500 personer som verkar i hela operationsområdet och förband direkt under Force Commanders befäl totalt uppgående till cirka 1000 personer.

Krav på flexibilitet

De tre operationerna uppvisar relativt stor variation – från att överta ledningen av befintliga operationer och på så vis fortsätta att verifiera ingångna avtal, till att reagera på uppkomna kriser för vilka man haft begränsade förberedelsemöjligheter och där konfliktnivån är relativt hög. De övergripande uppgifterna likväl som de ingående förbandens sammansättning innebär att operationerna får effekt på flera plan – dels militära eller humanitära effekter genom ökad säkerhet i operationsområdet, dels politiska genom samarbete med icke EU-medlemmar som ingår i operationen, eller genom uppnående av långsiktiga mål som de som formulerats för Bosnien-Hercegovina. Av detta kan för Försvarsmaktens vidkommande dras två slutsatser. För det första kan det vara riskabelt om planeringen alltför ensidigt inriktas enbart mot
insättande av Nordic Battle Group – och enbart i vissa typsituationer. Det kan inte uteslutas att de krav som i framtiden ställs av EU kommer att gälla krissituationer som för närvarande är svåra att förutse eller att krav kommer att ställas på andra typer av förband än de som ingår i Nordic Battle Group. Ett sådant exempel skulle kunna vara att i beredskap stående EU-stridsgrupper sätts in som reserver i EU-ledda missioner där läget försämrats och konfliktnivån eskalerat. För det andra kommer sannolikt de politiska kraven på militärt deltagande med ”symboliska” enheter i så många operationer som möjligt efterhand att öka, eftersom varje deltagande ger möjligheter att knyta kontakter och skapar politiska vinster.

Sammantaget innebär detta att Försvarsmakten måste ha hög och flexibel beredskap att kunna delta i många olika internationella operationer med fler, tillfälligt sammansatta, enheter än Nordic Battle Group (och därmed att skillnaderna mellan nationell och internationell verksamhet minskar i allt snabbare takt).

Det är inte svårt att föreställa sig en tidpunkt då den Försvarsmakt som just nu förefaller optimeras för uppsättande av en viss mängd förband för internationella operationer kommer att vara underdimensionerad. Alternativet skulle vara att de politiska målsättningarna rörande internationella operationer sänks, men detta förefaller å andra sidan mindre troligt.

Skillnaderna mellan de operationer som genomförs med respektive utan stöd av Berlin Plus ger också upphov till reflektioner. För att de sistnämnda skall bli tillräckligt robusta krävs sannolikt att någon av de större medlemmarna som ledande nation bidrar med en robust ”stomme”. Om så inte sker kommer antagligen priset för övriga medlemmar att bli sådant att operationen inte kan genomföras. Även om de genomförs under ledning av en välutrustad ledande nation kommer sådana här operationer likväl också att ställa ökade krav på de mindre staterna, alltså inklusive Sverige.

Urban Schoon är strategilärare vid Försvarshögskolan

Från operationen i Bunia.

Foto: Försvarets Bildbyrå

EU tar över efter NATO i Makedonien 31 mars 2003.

Foto: NATO HQ Skopje