Erik Cornell:

Nordkorea – den ständige eremiten

Nordkoreas politik förvirrar omvärlden. Ömsom förhandlingsvillighet, ömsom kärnvapenhot. Författaren finner förklaringarna i landets mångsekelgamla isolering och självtillräcklighet. Förhandlingsspelet blir metoden att försöka överleva i det oändliga. Och omvärlden känner sig tvingad att spela med.

”Inför dessa motsägelsefulla fakta och omständigheter finner sig varje förhandlare med nordkoreaner förr eller senare ställd inför insikten att han i själva verket inte förhandlar med dem utan med sig själv. Han måste bli både en författare som på egen hand utarbetar ett balanserat förhandlingsscenario, och en regissör som med hänsyn till alla ovannämnda ingredienser stegvis iscensätter det med motparten.”

Nordkorea har ett etablerat rykte som en särling i det internationella statssystemet. För att förstå landets politik måste man uppmärksamma tre utmärkande särdrag som format nordkoreanernas uppfattning av sig själva och sin omvärld. Dessa är den uråldriga isoleringen, det historiska konfucianska arvet och den nyförvärvade kommunistiska världsbilden.

Totalt isolerat i många hundra år

Koreanerna har genom årtusendena envetet värnat sin egenart gentemot de övermäktiga grannarna Kina och Japan. De lyckades avvisa japanska erövringsförsök fram till 1900-talets början men till priset av ett kinesiskt förmynderi som utövade sitt inflytande icke så mycket genom våld som mer subtilt genom sin civilisatoriska och kulturella dominans. Det kinesiska samhället må ge västerlänningar ett intryck av tidlös kontinuitet men detta hindrade inte revolutioner och omvälvningar från att resultera i dynastibyten, som innebar omprövnings- och förnyelseprocesser. Korea däremot styrdes sedan 1300-talet av en och samma kungadynasti som i praktiken regerade som den kinesiske kejsarens vasall. Där inträffade inte samma omprövningar utan samhället har betraktats som osedvanligt förstelnat. Det kallades ”Eremitriket” ty koreanerna isolerade sig från allt utländskt inflytande – man tog inte ens emot skeppsbrutna utan de eskorterades över gränsen till Kina. Den japanska ockupationen i början av 1900-talet skärpte isoleringen. Befrielsen 1945 medförde att endast Sydkorea öppnades för omvärlden medan Nordkorea förblev avstängt. Den isolering som dagens nordkoreaner växt upp i saknar sin like. Följaktligen är nationalismen monumental.

Monopol på god moral

Hela den östasiatiska kulturkretsen är präglad av den konfucianska samhällsmoralen med dess flertusenåriga, hierarkiska, respektfulla och enhetliga värderingar. Kineser, japaner och vietnameser har genom sina kontakter med omvärlden påtvingats många intryck utifrån. Koreanerna däremot stöptes så ostört i det lokala värdesystemet att landet blivit ett konfucianskt museum – och det har inte ändrats av att nordkoreanerna tror sig ha sett ljuset och övergivit konfucianismen och blivit kommunister. Det har de inte utan tar tvärtom för givet att deras traditionella värderingar är gemensamma för mänskligheten. Konsekvensen blir att nordkoreaner i konfrontationen med omvärlden, exempelvis vid behandlingen av frågan om Koreas återförening, ständigt upplever att de utsätts för människor som inte respekterar självklarheter och alltså uppenbarligen inte handlar i god tro. Följaktligen har man själv monopol på god moral.

Har alltid rätt

Nationalismen och moralmonopolet har hos nordkoreanerna inplanterat en aldrig ifrågasatt självrättfärdighet. I mötet med den moderna världen pådyvlades de därpå en kommunism i stalinistisk tappning som säger sig tillhandahålla nyckeln till framtiden, den vetenskapliga socialismen som leder till det socialistiska samhället. På grundval av dessa tre inspirationskällor utvecklade Nordkorea en ännu anspråksfullare ideologi, juche (=självtillit) – som bland annat hävdade att Nordkorea inte behövde genomgå det kapitalistiska stadiet utan skulle gå direkt från feodalism till socialism, något som fick rättrogna kommunister att fnysa av indignation. Nordkoreas ideologiska isolering inom kommunistvärlden var påtaglig. På stora torget i Pyongyang hängde två mindre porträtt av Marx och Lenin mitt emot ett större av Kim il Sung.

I trygg besittning av både moralen, historien och framtiden blir nordkoreanerna helt osannolika förhandlare. De vet bättre, har alltid rätt och finner därför ingen anledning att kompromissa eller jämka sina åsikter. De bara upprepar dem gång på gång.

Tuppkammen växte

På Kalla krigets tid var Nordkoreas förhandlingsposition onekligen stark ty då var det en frontstat i främsta linjen som alltid kunde räkna med stöd av Kina och Sovjetunionen, även när man kapade ett amerikanskt örlogsfartyg. De sino-sovjetiska motsättningarna gav också breddat handlingsutrymme. På den tiden växte tuppkammen till det format den behållit. Men i och med Sovjetunionens upplösning reducerades Nordkorea inte blott till naturlig storlek utan kapsejsade också ekonomiskt till tiggarstatus. Ty när Kalla kriget upphört var ingen längre beredd att subventionera ett förlustbringande statssocialistiskt system. Sovjetunionen hade gjort det som motvikt mot USA och Kina, och Kina hade gjort det som motvikt mot Sovjetunionen. Ryssland hade varken råd eller anledning att stötta den kommunistiska halvan av Korea och de pragmatiska kineserna hade redan insett vilken av de två koreanska staterna som hade framtiden för sig.

Ingen har råd med total kollaps

Nordkoreas ekonomiska kollaps blev så omfattande att både dess vänner och fiender såg sig nödsakade att trygga den kommunistiska statens överlevnad genom stora hjälpleveranser av livsmedel och energi. Detta ställer sig såväl ekonomiskt billigare som politiskt riskfriare än att låta staten kollapsa – ty i vems regi skulle en återuppbyggnad tillåtas ske? Man får aldrig glömma att Kina tålt ett antal främmande koncessioner av typen Hongkong på sitt territorium men två gånger, 1895 och 1950, gått i krig för kontrollen av nordkoreanskt territorium. Kineserna har andra tidsperspektiv än västerlänningar och inväntar tålmodigt en återgång till den gamla goda tiden då Korea var en följsam granne. I dagens läge är det också förmånligt att inte ha bråttom utan låta andra vara med och dela kostnaderna för att reda upp det nordkoreanska konkursboet.

Oändlig rad av hot

Det utblottade, avsides belägna och ringaktade Nordkorea har lyckats vända alla dessa negativa faktorer till positiva tillgångar för att återupprätta en förhandlingsposition och balansakt, som föga skiljer sig från den som rådde under Kalla krigets dagar – fast man nu egentligen inte har några bundsförvanter kvar utan bara kreditorer. På 1990-talet måste regimen ha fruktat för sin överlevnad. Men åren gick och de måste ha uppfattat att ingen hade för avsikt att avlägsna dem – men det är ovisst om de gjort orsakssammanhangen klara för sig utan föredrar att tro på sin egen oövervinnlighet och historiska mission. Så började förhandlingar om livsmedel- och energigåvor mot minsta möjliga eftergifter för omvärldens krav på öppnare samhälle, demokrati och mänskliga rättigheter. Förhandlingsmetoden är den enda de känner till, nämligen hotelser. Hot att avbryta förhandlingarna, att utvisa utländsk rödakorspersonal, att avfyra en missil, att testa atomvapen – ett absurt hot ty ett kärnvapenkrig skulle förvisso drabba deras fiender men de själva utplånas. Vi kan nu se att på varje förhandling följer ett nytt hot som föranleder förhandlingar om nya förhandlingar och på så sätt kan överlevnad i det oändliga förhoppningsvis åstadkommas. Detta är förhandlingarnas syfte – inte att uppnå en överenskommelse.

Styrkeposition genom underläge

Inför dessa motsägelsefulla fakta och omständigheter finner sig varje förhandlare med nordkoreaner förr eller senare ställd inför insikten att han i själva verket inte förhandlar med dem utan med sig själv. Han måste bli både en författare som på egen hand utarbetar ett balanserat förhandlingsscenario, och en regissör som med hänsyn till alla ovannämnda ingredienser stegvis iscensätter det med motparten. För skenets skull måste manus innehålla enskildheter som kan diskuteras och ändras, d.v.s. förefalla som eftergifter för båda parter i tur och ordning. Av samma skäl måste förhandlingarna vara tidskrävande. I grunden måste resultatet från första början vara godtagbart för båda parter och tillräckligt förutseende för att motstå ändrade förhållanden och ha analyserat hur mycket livsmedel och energi man är beredd att ge och på vilka villkor. Förhandlingarnas overklighet framhävs av att alla vet att dessa gåvor hursomhelst måste presteras för att förebygga hungersnöd. Att förhandla med nordkoreaner är förvisso en särpräglad och vansklig uppgift som kräver uppdragsgivarnas starka stöd, förtroende och tålamod.

Nordkorea har onekligen visat prov på en skicklig förhandlingsförmåga. Den förefaller i klass med Talleyrands, som efter Napoleons fall under fredskongressen i Wien lyckades återskapa Frankrikes stormaktsställning. Förklaringen är att det under vissa omständigheter ligger dolt i de diplomatiska förutsättningarna att ett till synes hopplöst underläge kan innebära en styrkeposition, nämligen om en långsiktig lösning kräver att den underlägsne åtminstone till nöds accepterar läget. Så var fallet för Frankrike 1815 liksom för Tyskland 1945 – egentligen redan 1918 och vägran att inse detta ledde till 1939. Detta illustrerar det kinesiska ordstävet att ”den vise segrar motvilligt”. Nu, efter år 2000, är det för Koreas vidkommande angeläget att nå fram till en lösning som någorlunda tillfredsställer alla inblandades intressen.

Erik Cornell var Sveriges chargé d’affaires i Nordkorea 1975-1977, ambassadör 1988.

En av många förhandlingsdelegationer i Pyongyang. Dåvarande (2001) EU-ordföranden statsminister Göran Persson tillsammans med generalsekreterare Javier Solana och kommissionären Chris Patten. Besök vid den framlidne ledaren Kim il Sungs grav ingår alltid i programmet.

Foto: Pressens Bild/Jonas Ekströmer