Jan Linder:
Beredskapsdepartement för framtiden
Jan Linder hävdade i en debattartikel i vårt försvar 2/05 att Högkvarteret kan avvecklas. Här utvecklar han tankegången.
Svensk krisberedskap kännetecknades länge av aningslöshet, en övertygelse om att krisen inte kommer. Grundsynen var att den militära risken är liten och att ”totalförsvaret” skyddar Sverige och dess invånare. Den allmänna säkerhetspolitiska utvecklingen efter Sovjetunionens kollaps har dock varit allt annat än idyllisk. En övergång har skett från externa hot mot nationalstaten till interna risker till följd av samhällets ökade sårbarhet och hot från terrorister och naturkatastrofer.
Ömsesidigt bistånd
Inom EU är det ett svårt problem att på nationell nivå göra en avvägning mellan gemensam problemlösning och de olika medlemsstaternas suveränitetsanspråk. Dock har de enskilda ländernas försvarspolitik förändrats i riktning mot en solidarisk samsyn. Sverige ställer upp med militära resurser som syftar till att tillföra orosområden politisk stabilitet och räknar i gengäld med att vid eget akut behov få effektivt krisbistånd från andra medlemsländer.
För det svenska
försvaret har utvecklingen varit dramatisk, från att helhjärtat ha satsat på
invasionsförsvar har vi glidit in i en helt ny försvarspolitisk era.
Huvuduppgift är numera inte att försvara riket utan att ställa upp med trupp
för internationella uppgifter under
FN-, EU- eller NATO-flagg. Samtidigt har en förskjutning skett från det
militära till det polisiära området genom att man fått upp ögonen för att det
inte finns någon skillnad mellan internationell grov brottslighet och
terrorism. Terrorism ses av de flesta som det största globala hotet mot
civiliserade stater. Betänkligt är därför att det hittills aldrig varit
aktuellt att använda militär personal för att bekämpa och nysta upp de
terroristattacker som drabbat olika länder i vår omvärld.
Departement med operativt ansvar
För att komma till rätta med Sveriges krishantering vill jag som diskussionsförslag framföra följande: nuvarande Försvarsdepartementet omformas till Beredskapsdepartementet. Beredskap är som begrepp sedan länge förknippat med vårt försvar. Det bör därför vara lätt kan få acceptans för att nationens militära frågor handhas av ett Beredskapsdepartement. De flesta menar nog att det är naturligt att detta också får ett övergripande ansvar för olika generaldirektörers sårbarhetsanalyser och för samordning av polis- och räddningstjänst, sjukvård o.s.v. vid nationella katastrofer.
Ett svenskt Beredskapsdepartement ligger också i linje med EU:s subsidiaritetsprincip, d.v.s. att problem skall lösas på lägsta möjliga nivå. Departementet blir EU:s kontaktorgan för alla krisfrågor som rör medlemslandet Sverige, d.v.s. frågor som faller utanför det löpande EU-arbete som andra svenska myndigheter svarar för. Samtidigt ska länsstyrelser, polischefer, räddningsledare och andra regionala organ vända sig till Beredskapsdepartementet vid kriser som inte klaras av på lokal/regional nivå. Eftersom det nya departementet förutsätts få det operativa ansvaret vid nationella kriser, blir en följd att statsministerns kansli avlastas det omedelbara ansvaret. Vid en ny tsunamikatastrof ger rimligen ett Beredskapsdepartement Sverige minst lika hög krisberedskap som Italien visade sig ha annandag jul 2004.
Renodling av myndigheter
En positiv effekt vid här föreslagen omstöpning av Försvarsdepartementet blir en uträtning av ansvarsförhållandet för flera myndigheter. Den svenska krisberedskapsmyndigheten, som i dagsläget saknar kontaktorgan inom EU, kommer äntligen in i ett naturligt större sammanhang. Räddningsverket får möjlighet att ingripa även inom landet. Den konstlade gränsen mellan Säpo och den militära underrättelsetjänstens områden försvinner. Bägge spanar på internationella nätverk som inte känner några nationsgränser. Departementsreformen bör också kunna aktivera en överföring av FRA:s väl inarbetade verksamhet till en EU-gemensam signalspaningsorganisation. FRA:s relativt höga kostnader kommer i så fall inte att enbart drabba svenska skattebetalare.
Politikernas tålamod tryter
Här antydd departements-reform ger också en god möjlighet att äntligen få ett slut på ”Ådalensyndromet”, d.v.s. att endast polis, inte militär, får ingripa mot civila upplopp etc. Polisens nationella insatsstyrka bör naturligtvis i exceptionella situationer kunna stöttas av tillgängliga militära förband.
De svenska politikernas tålamod med att, trots det slopade invasionsförsvaret, kostnaderna för försvarsmakten endast sjunker marginellt, kommer inte att vara för evigt. En radikal reform av Försvarsdepartementet skulle ge en naturlig öppning för att ifrågasätta försvarets centrala enheter, framför allt då Försvarsmaktens förvaltningar och ÖB-institutionen. Ett Högkvarter med trettio generaler men utan förband till förfogande bör kunna avvecklas samtidigt som en del av dess befattningshavare förs över till nya Beredskapsdepartementet.
Jan Linder är författare till
flera böcker om 1900-talets nordiska krig
Signalspaningflygplanet S 102 B, ”Gulfstream”. FRA:s väl inarbetade verksamhet bör kunna överföras till en EU-organisation – till båtnad för svenska skattebetalare – anser författaren.
Foto FBB/Peter Liander