Bengt O’Konor:
Försvarspolitik då och nu
Några reflexioner det år då Karlskrona och dess örlogsbas fyller 325 år och Stockholms örlogsbas passerar ettårsdagen av nedläggningsbeslutet.
1680 fick Karlskrona sina stadsprivilegier och örlogsbasen grundades. De negativa konsekvenserna den gången drabbade Ronneby. Staden förlorade sina stadsprivilegier och dess borgare beordrades att flytta till Karlskrona. Ett lokalt problem, uttryckt med enkla ord.
Bakgrunden var vår erövring av de ”sydliga provinserna” vid 1600-talets mitt. Det fanns en befogad oro för danska revanschkrig. Danmark var vårt lands ständiga fiende och flottans bas på ostkusten låg ogynnsamt till. Beslutet var, då det togs, politiskt och operativt klokt. Men man bibehöll ostkustbasen. Det tog också bara 20 år innan pendeln svängde tillbaka. Ryssland ”vaknade till liv” och började föra en utåtriktad politik som ledde till krig med Sverige.
Det svenska flodmynningsherraväldet i södra Östersjön hotades också. Vi behövde och hade två välbelägna baser i Östersjön.
Med förlusten av Finland 1809 sattes en slutlig punkt för vårt lands utrikespolitiska ambitioner och aktivitet i den europeiska politiken. Det bortses då från smärre insatser under Napoleonkrigen. Första och andra världskrigen gick oss ganska spårlöst förbi. För flottans del kan konstateras att Karlskronabasen låg för utsatt för att regelmässigt kunna användas av flottan. Det förhållandet råder alltjämt – och består. Erfarenheterna ledde till att vi sedan 1950 målmedvetets satsat på en koncentration av investeringar på ostkusten – Berga, Muskö, m.m. I pengar kan det röra sig om (dagsvärde) 5 miljarder kronor, kanske mera.
Slöseri och egendomliga signaler
Samtliga våra ”gamla fiender” i södra Östersjöområdet är medlemmar i NATO och EU. Vi är också med i EU. Det kan nog ganska säkert påstås att risken för krig med länderna i södra Östersjöområde i dag liksom på sikt är obefintlig. Det finns gott om NATO-örlogsbaser i södra Östersjön. I norra Östersjön ryska och finska. Läget där är i stort sett detsamma som det varit några hundra år. Hur förhållandena utvecklas och utnyttjas av Ryssland, Sverige, Finland och de baltiska staterna vet ingen. Här finns för oss den politiska och strategiska osäkerheten! Vad gör Sverige i den situationen?
Vi avbryter femtio år stora och målmedvetna satsningar på ostkusten, lägger ner och flyttar 80 à 90 procent av marinen till Blekinge. Det gäller örlogsbasen med sina underhålls- och förrådsfunktioner, fartygens fredsbasering, helikopterbasen, övnings- och dykerianläggningar, övningsverksamhet och personal. Det kostar inte bara pengar. Det ger högst egendomliga signaler till omvärlden om svenska politiska och strategiska värderingar. Inåt i försvarsorganisationen förstår man inte heller. Såvitt känt är det också första gången regering och riksdag bestämmer var flottans övningsverksamhet väsentligen skall bedrivas. Övningsbetingelserna i södra Östersjön med sina små bottendjup är inte bra för korvetter, ubåtar och ubåtsjakthelikoptrar.
Från Karlskrona
är det 100 nautiska mil –
Ett annat exempel: Helikopterbasen på Berga har långt högre kapacitet än den som erfordras för de kommande långt färre ubåtsjakthelikoptrarna. Säkerhetsmässigt är Bergabasen tillräcklig även framöver. De kommande helikoptrarna har mera avancerade prestanda än de nuvarande. Det har heller inte skett något haveri på Bergabasen hittills.
Rockaden söderut har också drabbat personalsidan mycket hårt särskilt på ubåts- och helikoptersidan. Det är förståeligt efter 50 års målmedveten satsning på Ostkusten. Det tar lång tid och blir mycket dyrt att försöka återta – 15-20 år om det lyckas. Bara investeringskostnaderna för denna karusell är 400 miljoner kronor.
Det enda fartygsförband som skulle ha fått bättre verksamhetsbetingelser på sydkusten är minröjningsförbandet. Följdriktigt ingick i riksdagsbeslutet att det skulle bli ensamt kvar på ostkusten!
Hur kunde det bli så här?
Ett enkelt svar är följande: Beslutet har ingenting med god utrikespolitik, militärpolitik, god försvarsekonomi eller utbildningseffektivitet att göra. Motivet är lokalpolitik och regionalpolitik, kanske med ett mått av valpolitik.
Traditionellt har ÖB på stor bredd låtit utreda och inom försvaret diskutera inriktning av förändringar. Därefter har ÖB insänt sitt förslag till regeringen och offentliggjort det. Sedan har i sin tur följt dels en offentlig diskussion, dels en politisk bearbetning fram till regeringens proposition.
Denna gång – för första gången – bildades en arbetsgrupp med deltagare ur FöD och högkvarter, som under hög sekretess och med få inblandade direkt tog fram regeringens förslag. Inget blev känt utåt och fortfarande – efter ett år – är kunskapen om alternativ och motiv ganska okända inom försvaret liksom utanför. Vad ÖB själv anser vet inte många. Förhållandet är inte bra för moralen i försvaret, och många utanför undrar också. De många avhoppen kunde kanske ha blivit färre bara genom öppenhet och förklaringar. Ett memento för framtiden!
Försvarsministerns roll och inflytande i processen vet få något om. Historiskt sett har socialdemokratiska försvarsministrar utan en stark position i partiet haft svårt att få inflytande i försvarsfrågor – det finns för all del även borgerliga exempel. Tanken går i stället till Sven Andersson. Han hade en bakgrund som partisekreterare och därmed en styrkeposition i sitt parti när han blev försvarsminister.
Med ovanstående vill jag ha sagt att intressen, andra och starkare än försvarets, uppenbart styrt lösningarna.
Det är en ringa tröst för försvarsvännerna att ett flertal centrala ämbetsverk också sett liknande saker hända de senaste åren.
Var finns statsnyttan och omsorgen om rationell och ekonomiskt hantering av centrala, statliga funktioner? För försvaret gäller speciellt att kompetenta militära specialister inte går att få via tidningsannonser eller AMS.
Varvsfrågan
En central roll i den marina cirkus vi nu ser pågå spelar naturligtvis varvsfrågan. Marinen kan inte ge arbetsuppgifter för två varv. Ett problem är att Karlskronavarvet är ett nybyggnadsvarv, i övrigt är de jämförbara. Bortsett från skyddsnivån. Karlskrona har ingen.
Karlskronavarvet, som bytt ägare flera gånger de senaste åren ägs av ett utländskt konsortium. Däri ingår även ett tyskt varv. Varvet är privatägt och konkurrensutsatt på en vikande marknad. I Sverige bedrivs verksamhet i Karlskrona och Malmö. Det är inte orimligt att anta att inom några år kan nybyggnadsverksamheten flytta utomlands. Vad gör vi då? Är ägaren intresserad av ett litet underhållsvarv i Sydsverige? Är försvaret betjänt av att vara hänvisat till ett affärsdrivande monopolföretag i utländsk ägo? Samtidigt vet vi att vi efter andra världskriget med god ekonomi och gott resultat byggt torpedbåtar i Tyskland (T 101 Plejad-serien)
Våra fartygsförband har sjögående förbandsbundet underhåll och behöver därför bara besöka varv några få veckor per år (frånsett vid större haverier och större moderniseringar – kanske vart tionde år). Vilken bilägare med modern bil parkerar den normalt vid en verkstad?
Varvsfrågan och flottans fredsbasering hänger alltså inte ihop. Helikoptrarna kunde dessutom mycket väl ha varit kvar på Berga. Operativt sett är ostkusten det enda godtagbara alternativet i Östersjön.
Man borde därför på hög politisk nivå ha låtit bli att snabbt vända upp och ner på alla flottans och amfibiekårens förband och verksamhet. Det skulle ha getts tid att genomlysa varvsfrågan i ett brett och långt framtidsperspektiv. Under tiden kunde man temporärt ha dragit ner på varvet på Muskö, men inte på alla andra resurser, som nu brådskande flyttas. Samtidigt vet alla berörda att det är helt orimligt att överge Musköbasen. Den ligger rätt och är operativt användbar.
Slutord
På 325-årsdagen av ett för sin tid för flottan och försvaret klokt beslut har vi också ettårsdagen av ett för sin tid och för framtiden oklokt beslut för marinen och försvaret.
Hårdare ord skulle kunna användas.
Bengt O’Konor är
kommendör 1.gr.
Ubåt under översyn i Musköberget. Karlskronavarvet saknar helt skyddsnivå.
Foto: Försvarets Bildbyrå/Håkan Nyström
Undervattensfarkosten Ulven används bl.a. för minröjning.
Minröjningsförbandet som skulle ha fått bättre betingelser på sydkusten är det
enda fartygsförband som blir kvar på ostkusten!
Foto: Försvarets Bildbyrå/Anders Sjödén