Hedlund dammar av den gamla rysskräcken
I nr 3 av vårt försvar ger Stefan Hedlund en svepande översikt över
utvecklingen i Europa, Ryssland och världen. Särskilt oroande finner han
utvecklingen i Ryssland vara: Landet hemfaller åt Sovjetnostalgi och ekonomin
är på ”rask marsch bakåt mot auktoritär statskontrollerad råvaruekonomi”.
Situationen i Ryssland kontrasteras mot den i övriga f.d. ”sovjetstater”, ”det
nya Europa”, som i snabb takt sägs vara på väg att bli blomstrande
marknadsekonomier ”vilande på rättsstatens trygga grund”. Säkerhetspolitiskt
domineras Väst av USA och ett NATO, det senare med stöd av ”det nya Europa”
förvandlat till ett utrikespolitiskt verktyg för amerikanerna. ”Det gamla
Europa”, d.v.s. främst Frankrike och Tyskland, har skapat ”irreparabla
sprickor”, som lämnat EU på kraftlös efterkälke. Potentiellt ser Hedlund ett
förbittrat och allt mer hotfullt Ryssland som måste bemötas.
Försvagat Ryssland inget hot
Det finns många
rostiga länkar i Hedlunds argumentationskedja. Visserligen är det sant att det
finns skrämmande inslag i det nutida, kapitalistiska Ryssland. Liksom USA är
landet en mycket ofullkomlig demokrati. Tunga indikatorer på befolkningens
levnadsnivå blottlägger svåra negativa följder av Sovjetunionens upplösning:
kraftigt sjunkande folkmängd, kortare medellivslängd och återkomst av de gamla
folksjukdomarna. På landsbygden lever många äldre idag i halvsvält samtidigt
som en ny överklass i städerna lever i nyrik lyx. Sammantaget är det ett
ekonomiskt och säkerhetspolitiskt mycket försvagat Ryssland vi ser utan några
tydliga militära och politiska ambitioner gentemot Europa. Detta vill dock inte
Hedlund förstå, istället dammar han av den gamla rysskräcken.
Europeiska bananrepubliker
Hedlunds beskrivning av övriga politiska aktörer är lika verklighetsfrämmande. Det ”nya Europa”, de gamla Warszawapaktsländerna, är inte de framgångsexempel han vill inbilla oss, utan i hög grad präglade av djupaste sociala misär – korruption, växande sociala klyftor, trafficking och en politiskt närmast apatisk befolkning. Ett par av de länder han nämner, Ukraina och Georgien, får närmast betecknas som ett slags europeiska bananrepubliker. Också synen på USA är märklig. Hedlund erkänner visserligen i förbifarten USA:s maktpolitiska ambitioner gentemot Ryssland, men underlåter att nämna Washingtons globala pretentioner och de ständiga krig och konflikter dessa skapar. Ett exempel är den mer än decennielånga förintande blockaden av Irak, följd av det oprovocerade anfallet och ockupationen.
Ryggradslöst stormaktskryperi
Efter sin vilseledande rundmålning av världsläget försöker Hedlund så bedöma vilka säkerhetspolitiska slutsatser Sverige bör dra. Knappast förvånande mot bakgrund av den skrala verklighetsbeskrivningen anser författaren ”att det snart blir dags för Sverige att, inför ett växande hot från öster, öppet deklarera var vi … hör hemma”. Och det är hos USA och dess vänner i ”det nya Europa”, tydligen i form av en omedelbar anslutning till NATO.
Enligt svensk grundlag och en massiv folkopinion
bör Sveriges krigsmakt värna vårt lands självständighet mot yttre fiender. Bara
en liten minoritet vill med i NATO. Hedlund vill något i grunden annat: Sverige
skall stödja USA-imperiets maktpolitik, vars främsta och illa dolda syfte är
att beröva andra länder deras självständighet och råvaror (det räcker att se
USA:s politik i Mellanösterns och Västasiens oljeområden).
Ett sådant ryggradslöst stormaktskryperi skulle enligt honom visa att vi
svenskar inte är ”pultroner”.
Sverige deltar i olagligt krig
Hedlunds ståndpunkt måste förkastas. Sveriges säkerhetspolitiska väg bör istället vara den som bl.a. en äldre generation svenska militärer, t.ex. generallöjtnant Carl Björeman, anvisat: ett demokratiskt folkförsvar inriktat på att värna det egna territoriet och stöttat på en självständig utrikespolitik som garanterar handlingsfrihet inför framtida internationella omsvängningar. En säkerhetspolitik som också är fri från den olyckliga styrning som vårt militärindustriella komplex utövat (JAS!). Den gradvisa avveckling av ett självständigt svenskt försvar som vi skådat under senare år, har följts av ökande ”internationella insatser”. Dessa för med sig många av just de faror som Hedlunds ”modiga uppslutning” bakom USA leder till. Vi är redan farligt nära att dras in i ett intimt militärt samarbete med ett allt aggressivare USA: En omfattande (men nedtystad) militär materiell och logistisk hjälp till dess attack mot Irak är exempel på detta. Redan börjar vi i Mellanöstern förknippas med USA-alliansen och Sverige tillhör de länder som väckt vrede i bl.a. Iran för sitt politiskt enögda agerande inom IAEA. I Afghanistan är det bara en tidsfråga innan den förste svensken under amerikanskt befäl faller i ett enligt den traditionella folkrätten fullständigt olagligt krig.
Ett land har alltid en armé, sin egen eller någon annans, var det någon som sa.
Grund för rysskräck under det kalla kriget: Militärparad på Röda Torget.
Foto: Militärhistoriska avdelningen
Lika tvivelaktiga demokrater?
Foto: Vita Huset