Ryssland, demokratin och freden
Vågar väst stödja frihetens krafter?
Demokratier går inte i
krig med varandra. Det är en tes som i svensk politisk debatt främst framförts
av Per Ahlmark. Men den ligger säkerligen i det undermedvetna hos de flesta.
Den torde vara det viktigaste skälet till att vi är så intresserade av
utvecklingen i Ryssland. Visst finns det också ett oegennyttigt motiv: det
ryska folket som lidit under allsköns förtryck är värt att till slut få andas
frihet. Men Rysslands grannar har också anledning att minnas maktspråk, hot och
invasion från auktoritära eller totalitära regimer i Moskva och S:t Petersburg.
Med ett demokratiskt Ryssland skulle detta vara historia.
Den ryska utvecklingen var inte det enda som arrangörerna hade i tankarna när i september i år avhölls plenarmöte för Atlantic Treaty Association, paraplyorganisationen för atlantkommittéer i NATO-länder, aspirantländer och några till, bl a Ryssland, Finland och Sverige. Temat för konferensen var NATO och mänskliga rättigheter, och den hölls i Tallinn, symboliskt för demokratins landvinningar i Europa under det gångna decenniet.
Alliansens grundidé
Temat kan tolkas som att NATO är i desperat behov av att hitta nya uppgifter, när nu det stora hotet från öst försvunnit och Alliansen därmed inte fyller något behov. Man kan få stöd för den synen i utvecklingen sedan 1991: Först en livlig diskussion om agerande out-of-area, insatser utanför NATO:s stadgeenliga område, sedan engagemang i olika fredsoperationer, helt annorlunda än de militära aktioner som följer av artikel 5, de ömsesidiga säkerhetsgarantierna.
Men man kan lika gärna eller hellre se temat som fullföljande av Alliansens ursprungliga idé, en sammanslutning av demokratiska stater mot ett yttre hot. Och av en av de effekter NATO haft under hela sin livstid. Utöver att avskräcka från ett sovjetiskt anfall blev NATO ett instrument för att
• kontrollera medlemsstaternas utrikespolitik och hindra äventyrligheter
• säkra inbördes fred
• garantera eller främja medlemsstaters demokratiska utveckling samt
• främja ekonomisk tillväxt genom att garantera militär säkerhet.
Portugals tidiga medlemskap var ett avsteg från demokratikravet. Men Spanien släpptes inte in förrän Franco dött, Grekland hölls på armslängds avstånd under juntatiden.
Verksam påtryckning
Idag är demokratisk styrelse och demokratisk kontroll av försvarsmakter ett oeftergivligt krav för medlemskap. Och fler stater står i kön eller är på väg att ställa upp: Ukraina, Georgien, Azerbajdzjan.
Samma krav på demokrati gäller också för att släppas in i EU. Men den medlemskapsprocessen är mycket mer komplicerad och långdragen, innehåller många ekonomiska kriterier, svåra att uppfylla. För att nu inte tala om Unionens inbördes problem och oenighet om den fortsatta utvidgningen. Därför är NATO:s medlemskapsvillkor nu det mest verkningsfulla påtryckningsmedlet för att driva demokratiseringen framåt i öst.
Tryck utåt, förtryck inåt
Men så var det det här med Ryssland. Ett dubbelt problem i sammanhanget. Dels att ett mer auktoritärt Ryssland riskerar att återfalla i gamla imperialistiska geostrategiska tänkesätt. Dels att det därför gör allt för att hindra forna lydstater att sluta sig till det demokratiska lägret. Putins försök att påverka det ukrainska valet var den mest ohöljda aktionen, och Ryssland kunde inte heller dölja sin motvilja mot ”Rosornas revolution” i Georgien. Ett land som ryssarna också söker destabilisera genom stöd till utbrytargrupper.
Den regim som sålunda agerar mer och mer imperialistiskt är också en regim som håller på att strypa demokratin. Det omvittnades på konferensen av Irina Chakamada som i presidentvalet 2004 ställde up som motkandidat till Putin. Chanslös visserligen, men hon fick i alla fall 10 miljoner röster.
Ryssland blir alltmer likt Vitryssland, hävdade Irina Chakamada. Men medan Lukasjenka bara kunde störtas med våld, fanns det fortfarande en liten chans att Putin kunde avlägsnas genom en demokratisk process. Dock inte utan hjälp utifrån, ty regimen har väldiga maktmedel: Censuren, nya kriterier för registrering av politiska partier, 55 % av de ekonomiska resurserna i statsapparatens händer
Spöken ur det förgångna
Kommer väst att använda
sina möjliga påtryckningsmedel för att stödja de ryska demokratiska krafterna?
Här finns ju inte NATO-medlemskap att vinka med. Det får i stället blir olika
diplomatiska och ekonomiska medel. De ryska deltagarna tvivlade. Västländer
gick ofta i fällan och ställde upp i bilaterala samtal med Ryssland. Och den
ryska delegationschefen var djupt pessimistisk. Väst skulle som alltid välja
stabilitet och olja före demokrati.
Förvisso finns många exempel på detta. Man stödde Gorbatjov som troddes kunna hålla ihop Sovjetunionen, man protesterade inte när Jeltsin upplöste Duman med stridsvagnseld, man talar alltför tyst om ohyggligheterna i Tjetjenien. Och bilderna av förbrödringen mellan Putin och Schröder är klart motbjudande – och skrämmande för balter och polacker, som ännu minns Molotov-Ribbentroppakten.
Dessa folks hopp står därför främst till Förenta staterna, i synnerhet om – som Stefan Hedlund hävdade i vårt försvar nr 3/2005 – klyftan mellan ”det gamla och det nya Europa” för att använda Rumsfelds ord fortsätter att vidgas. För dem är mänskliga rättigheter och demokrati i Ryssland är inte bara en fråga för ryssarna utan vitala för grannländernas säkerhet.
– Militära intrång på andra länders territorier ”are not good manners”, sade i sitt tal på konferensen generalen Wesley Clark, f d NATO-överbefälhavare i Europa, och syftade naturligtvis på den ryska kränkningen av litauiskt luftrum i september. Men Rysslands grannländer oroar sig för mer än ofint sätt. Ryssland identifierar fortfarande sina problem med Sovjetunionens, hävdade Estlands USA-ambassadör Juri Luik.
Ett Ryssland som sitter fast i sin gamla imperialistiska syn på omvärlden, som ökar sina försvarssatsningar och som blir alltmer auktoritärt. Det låter som en tillräcklig förutsättning för att närliggande länder skall börja fundera på sin säkerhet – och på om ”tioårsfristen” har börjat krympa.
Parlamentshuset och tornet Pikk Herman på Domberget i Tallinn. Årsmötet för Atlantic Treaty Association hölls i år i Estland, symboliskt för demokratins landvinningar i Europa under det gångna decenniet. Men Rysslands utveckling i motsatt riktning var en av konferensens stora frågor.
Foto: