Skölden och Svärdet
Den debatt som
blossade upp för några veckor sedan om Försvarsmaktens påtänkta nya logga har
kommit i skymundan av något mycket mera allvarligt: Svenska soldater har dödats
och sårats i en fredsbevarande mission. Två nya debatter lär – och bör – följa.
Den ena gäller personalens skyddsnivå. I
skrivande stund är bakgrund och händelseförlopp så okända att definitiva
omdömen bör anstå. Klart är emellertid att de drabbade färdades i en helt
oskyddad terrängbil. Vilka än skälen var till detta kan konstateras att de
förklaringar som lämnats av överbefälhavaren och hans högkvarter lämnar en del
övrigt att önska.
Till att börja med den vanliga trista
kommentaren att det är lätt att vara efterklok med facit i hand. Fel! Facit har funnits länge. Fredsfrämjande missioner är
farliga, soldater har dödats i oskyddade fordon. En annan viktig erfarenhet är
att fredsbevarande operationer mycket snabbt kan övergå till mera våldsamma
händelser, då det är viktigt att inte vara i efterhand.
Kopplat till ovannämnda
kommentar är att missionens uppgift var samhällsbyggande, att det kräver
förtroende från befolkningen och att detta hindras om man stänger in sig i
tunga stridsfordon. Men i en miljö där krigsherrar eller organiserade
terrorister verkar, skulle den vanliga befolkningen känna sig provocerad av om
de fredsbyggande styrkorna skyddade sig under förflyttning?
Ett flertal experter har förklarat att de
som vill hindra uppbyggandet av ett demokratiskt samhälle inte gör skillnad på
de amerikanska ”ockupanterna” och svensk fredsbevarande trupp. Förklaringarna
från svenskt officiellt håll tyder på att man levt i en svensk naiv illusion.
För övrigt är det inte fråga om antingen
helt oskyddade Mercedes-jeepar eller Leopard-stridsvagnar.
Det finns lättare stridsfordon, och det finns många metoder – bl.a. framtagna
av amerikanerna i Bagdad – för att förstärka skyddet på vanliga terrängfordon.
Den andra debatten som
kan väntas är om vårt deltagande i internationella insatser. De som hävdar att
vi är på fel väg, säkerhets- och försvarspolitiskt, har fått vatten på sin
kvarn. (Se debattartikeln sid. 14)
Behovet av en begriplig och konkret
information – av politiker och militärer – om det nya försvaret är stort. De
med neutralistiska ryggmärgsreflexer låter sig nog inte övertygas. Men det
finns många försvarsvänner som oroar sig för att den internationella satsningen
eliminerar vår förmåga att möta framtida hot mot nationens existens. För dem
måste förklaras att den internationella verksamheten just syftar till att minska
risken för sådana hot. Men det gäller också att visa dem att politisk och
militär ledning också har tänkt på – om så är fallet – hur man skall kunna möta
dessa hot om de ändå inträffar.
Här kommer vi oundvikligen in på logotype-debatten ändå. Det argument som framfördes för den
nya loggan var att den
skulle vara en synlig symbol för det nya försvaret. Det vore frestande att säga
att det i så fall är det enda som kommer att synas av Försvarsmakten, om det
inte vore för att saken är för allvarlig att skämtas med
Att försöka ge intryck av förändring genom
att byta logga är ofta ett tecken på förvirring och bristande handlingsförmåga,
egotripperi, och/eller de sista stadierna hos en
organisation stadd i förfall.
Olyckligtvis sammanföll denna historia med
att det i debatten framfördes tvivel på tillståndet i det sköna nya försvaret.
Var månne hälften av insatsorganisationen en
papperstiger? Var det Nätverksbaserade Försvaret kejsarens nya kläder, eftersom
en nödvändig förutsättning, säkerhet mot intrång, inte uppfyllts, enligt
Statskontorets kärva omdöme?
Ingen sansad bedömare ifrågasätter att det
var dags att skrota det gamla invasionsförsvaret och ersätta det med ett
insatsförsvar. Men i en sådan radikal och snabb omställning krävs två ting.
För det första att man tar till vara det
arv av insikter, kunskaper och färdigheter som bygger på århundradens
erfarenheter. Väpnad strid har varit inriktningen sedan urminnes tid. Allt är
sig inte likt idag, men alla förhållanden är inte olika. Teknikeuforin i Revolution in Military Affairs är i högsta grad ohistorisk. Tar inte hänsyn
till att medel alltid föder motmedel. Och heller inte till att just
internationella insatser kan vara av mer ”gammaldags” slag.
För det andra att man behåller stödet från
den stora skaran av försvarsvänner och – som ovan sagts – får dem att bejaka
att vi har en genomtänkt idé om det nya försvaret – och resurser därtill.
Kan man inte det – för att idén eller
resurserna inte finns – så hjälper ingen logga i världen. Det blir bara en bekräftelse
av den besserwissermentalitet med vilken de nya idéerna stundom förkunnats
(Glöm allt det gamla, jag har skådat ljuset!)
Men om man inser behovet av förankring i
det mentala arvet och månar om folkligt stöd: Vad är det då för fel med skölden
och svärdet som symbol för en organisation för väpnad strid?