Skölden och Svärdet

Den debatt som blossade upp för några veckor sedan om Försvarsmaktens påtänkta nya logga har kommit i skymundan av något mycket mera allvarligt: Svenska soldater har dödats och sårats i en fredsbevarande mission. Två nya debatter lär – och bör – följa.

Den ena gäller personalens skyddsnivå. I skrivande stund är bakgrund och händelseförlopp så okända att definitiva omdömen bör anstå. Klart är emellertid att de drabbade färdades i en helt oskyddad terrängbil. Vilka än skälen var till detta kan konstateras att de förklaringar som lämnats av överbefälhavaren och hans högkvarter lämnar en del övrigt att önska.

Till att börja med den vanliga trista kommentaren att det är lätt att vara efterklok med facit i hand. Fel! Facit har funnits länge. Fredsfrämjande missioner är farliga, soldater har dödats i oskyddade fordon. En annan viktig erfarenhet är att fredsbevarande operationer mycket snabbt kan övergå till mera våldsamma händelser, då det är viktigt att inte vara i efterhand.

Kopplat till ovannämnda kommentar är att missionens uppgift var samhällsbyggande, att det kräver förtroende från befolkningen och att detta hindras om man stänger in sig i tunga stridsfordon. Men i en miljö där krigsherrar eller organiserade terrorister verkar, skulle den vanliga befolkningen känna sig provocerad av om de fredsbyggande styrkorna skyddade sig under förflyttning?

Ett flertal experter har förklarat att de som vill hindra uppbyggandet av ett demokratiskt samhälle inte gör skillnad på de amerikanska ”ockupanterna” och svensk fredsbevarande trupp. Förklaringarna från svenskt officiellt håll tyder på att man levt i en svensk naiv illusion.

För övrigt är det inte fråga om antingen helt oskyddade Mercedes-jeepar eller Leopard-stridsvagnar. Det finns lättare stridsfordon, och det finns många metoder – bl.a. framtagna av amerikanerna i Bagdad – för att förstärka skyddet på vanliga terrängfordon.

Den andra debatten som kan väntas är om vårt deltagande i internationella insatser. De som hävdar att vi är på fel väg, säkerhets- och försvarspolitiskt, har fått vatten på sin kvarn. (Se debattartikeln sid. 14)

Behovet av en begriplig och konkret information – av politiker och militärer – om det nya försvaret är stort. De med neutralistiska ryggmärgsreflexer låter sig nog inte övertygas. Men det finns många försvarsvänner som oroar sig för att den internationella satsningen eliminerar vår förmåga att möta framtida hot mot nationens existens. För dem måste förklaras att den internationella verksamheten just syftar till att minska risken för sådana hot. Men det gäller också att visa dem att politisk och militär ledning också har tänkt på – om så är fallet – hur man skall kunna möta dessa hot om de ändå inträffar.

Här kommer vi oundvikligen in på logotype-debatten ändå. Det argument som framfördes för den nya loggan var att den skulle vara en synlig symbol för det nya försvaret. Det vore frestande att säga att det i så fall är det enda som kommer att synas av Försvarsmakten, om det inte vore för att saken är för allvarlig att skämtas med

Att försöka ge intryck av förändring genom att byta logga är ofta ett tecken på förvirring och bristande handlingsförmåga, egotripperi, och/eller de sista stadierna hos en organisation stadd i förfall.

Olyckligtvis sammanföll denna historia med att det i debatten framfördes tvivel på tillståndet i det sköna nya försvaret. Var månne hälften av insatsorganisationen en papperstiger? Var det Nätverksbaserade Försvaret kejsarens nya kläder, eftersom en nödvändig förutsättning, säkerhet mot intrång, inte uppfyllts, enligt Statskontorets kärva omdöme?

Ingen sansad bedömare ifrågasätter att det var dags att skrota det gamla invasionsförsvaret och ersätta det med ett insatsförsvar. Men i en sådan radikal och snabb omställning krävs två ting.

För det första att man tar till vara det arv av insikter, kunskaper och färdigheter som bygger på århundradens erfarenheter. Väpnad strid har varit inriktningen sedan urminnes tid. Allt är sig inte likt idag, men alla förhållanden är inte olika. Teknikeuforin i Revolution in Military Affairs är i högsta grad ohistorisk. Tar inte hänsyn till att medel alltid föder motmedel. Och heller inte till att just internationella insatser kan vara av mer ”gammaldags” slag.

För det andra att man behåller stödet från den stora skaran av försvarsvänner och – som ovan sagts – får dem att bejaka att vi har en genomtänkt idé om det nya försvaret – och resurser därtill.

Kan man inte det – för att idén eller resurserna inte finns – så hjälper ingen logga i världen. Det blir bara en bekräftelse av den besserwissermentalitet med vilken de nya idéerna stundom förkunnats (Glöm allt det gamla, jag har skådat ljuset!)

Men om man inser behovet av förankring i det mentala arvet och månar om folkligt stöd: Vad är det då för fel med skölden och svärdet som symbol för en organisation för väpnad strid?