Mellersta Östern i storformat
Sedan ett antal år ger försvarshögskolan ut en Strategisk Årsbok. Ämne för de olika årsböckerna har varierat. Vissa böcker har behandlat ämnen av direkt säkerhetspolitisk och strategisk betydelse för Sverige som t.ex. svenska nationella intressen efter det kalla kriget, det baltiska rummet, den transatlantiska länken eller som fjolårets ämne som handlade om säkerheten i norra Europa. Ingen torde kunna förneka att utvecklingen i Mellersta Östern är en del av den strategiska miljö som Sverige har att verka i, trots att vi geografiskt ligger väl utanför även det utvidgade område årsboken behandlar. Man behöver bara erinra sig hur tidigare oljekriser påverkat vår ekonomi och bekvämlighet. Genom vårt agerande inom EU och vårt samarbete med NATO har vi fått nya säkerhetspolitiska relationer med det utvidgade Mellersta Östern. Årsboken 2005 har liksom 2004 tillkommit i samarbete mellan de Sveriges och Finlands försvarshögskolor.
Rubriken på denna anmälan har inspirerats både av årsbokens titel A Wider Middle East och av bokens omfattning. Den är på 456 sidor och innehåller utöver förord och introduktion 20 artiklar av 21 författare. Författarna kommer från vitt skilda nationella, akademiska, diplomatiska m.fl. sfärer. Det är naturligtvis inte möjligt att i en anmälan beröra hela detta dig-ra innehåll. En anmälare får göra ett urval vilket kan vara nog så svårt eftersom alla artiklar innehåller viktiga och intressanta aspekter på Mellersta Östern geografiskt, historiskt, politiskt, religiöst, ekonomiskt m.fl. ämnesområden.
Svansen viftade med hunden
I sin introduktion tecknar Bo Huldt med sedvanlig elegans den allmänna bakgrunden. Huldt konstaterar att det kalla krigets slut helt naturligt inte fick samma betydelse i Mellersta Östern som i Europa. I Mellersta östern har man en lång väg att gå innan man når ett mål liknande den Europeiska Unionen. Här kan det vara på sin plats att erinra om de hjälpmedel inom det militära fältet som man skaffade sig i Europa, d.v.s. de förtroende- och säkerhetsskapande åtgärderna inom OSSE och avtalet om de konventionella styrkorna, CFE, som slöts mellan de stater som ingick i de två militära allianserna. En fördel är att idag står inte två supermakter bakom olika aktörer i Mellersta Östern för att öka sitt inflytande och minska motpartens inom detta strategiskt viktiga område. Men det var inte heller helt lätt att ens på den tiden styra utvecklingen. Supermakterna kunde mot sin vilja råka i allvarlig konfrontation med varandra på grund av de interna aktörernas beteende. Bo Huldt använder t.o.m. uttrycket att ofta var det svansen som viftade med hunden. Den situation som uppstod under slutskedet av oktoberkriget 1973 kan vara ett exempel på de risker som supermakternas inblandning kunde innebära både för dem själva och för resten av världen. Huldt motiverar också övertygande den geografiskt breda tolkning som ges av begreppet Mellersta Östern i årsboken.
Fast grund för fortsatt antiamerikanism
”The Historical Setting for Today’s Conflicts in the Middle East” av
Karlssons bedömning av framtiden är i hög grad pessimistisk. Författaren tecknar t.o.m. ett scenario där blind terror mot USA och mot Väst i allmänhet kan bli något som vi blir tvungna att leva med under förutsebar framtid. Det förra seklets kalla krig har i värsta fall ersatts med ett krig som förs med vapen vi inte vet hur vi ska skydda oss mot. Invasionen av Irak har, enligt Karlsson, förstört alla möjligheter till demokratisk utveckling och till att vinna kriget mot terrorismen. Författaren redovisar också de starka motsättningar som finns inom kärnan av Mellersta Östern. Dessa motsättningar skulle bara kunna överbryggas om Iraks alla folkgrupper kunde samlas i ett fortsatt motstånd mot den amerikanska närvaron. Även om president Bush mot alla odds skulle lyckas att demokratisera den muslimska världen skulle fria val inte ge de resultat som USA hoppas på. Agerandet i Irak och stödet till Israel har lagt en fast grund för fortsatt antiamerikanism, menar författaren. Onekligen är han inte ensam om den uppfattningen.
USA:s förmåga har gränser
Rosemary Hollins konstaterar i sitt bidrag ”The Middle East: The Strategic Context” att inte bara regionens framtid står på spel genom den kris som Mellersta Östern genomlever. Det är också en kris för det internationella systemet som vi har lärt känna det. Synen på hur krisen skall behandlas varierar starkt och gamla allierade står mot varandra. Under större delen av det kalla kriget var Iran och Saudiarabien de pelare som USA: s strategi vilade på när det gällde att hålla Sovjetunionen borta från Mellersta Österns oljereserver. Pelaren Iran rasade i och med shahens fall 1979. Den andra pelaren spelade en avgörande roll i Gulfkriget 1990-91. Men även den pelaren har försvagats.
USA:s strategi idag i slaget om ”hearts and minds” i Mellersta Östern har utvecklats längs fyra spår: motverka spridning av massförstörelsevapen, avskräcka terrorister, samarbeta med vänligt sinnade regimer samt en övergripande plan för att göra regionen till en mer demokratisk del av världen. Men inte ens USA har de resurser som krävs för att kontrollera alla de aktörer och faktorer som ryms inom ett vidare Mellersta Östern, säger Collins. President Bush har säkerligen rätt då han talar om en långvarig kamp mot terrorn. Utan att nödvändigtvis helt dela Ingmar Karlssons närmast totala pessimism skulle man kunna tillägga att USA kommer att vara i hög grad illa omtyckt i arabvärlden även om planen innehåller element som på lång sikt borde vara attraktiva. Kan USA acceptera att i ett demokratiserat Mellersta Östern vänligt sinnade regimer i demokratisk ordning kan ersättas av sådana som är motståndare till USA:s strävanden? Ett annat exempel skulle kunna vara ett Iran som fått ökat inflytande genom det politiska efterspelet till Irakkriget och som i värsta fall kan ha skaffat massförstörelsevapen.
Israel starkare än någonsin
Israel är landet som bara är ett smalt fotfäste längs Medelhavets strand. Landets smala midja var före sexdagarskriget ungefär som räckvidden hos en då modern kanon. Israel var omgivet av en arabvärld med väldigt överlägsen potential i form av folkmängd och yta och som ständigt var beredd att gå till anfall.
Men Shai Feldman vänder på de här begreppen i sitt bidrag ”Israeli Strategy at the Crossroads” och konstaterar att den judiska staten aldrig har stått starkare och mindre utsatt för konventionellt militärt hot än idag. Bristen på strategiskt djup är inte längre problemet. Alliansen med USA är robust utan att vara traktatsfäst. Feldman beskriver ett paradigmskifte bort från konventionella militära hot. De flesta israeler accepterar nog att de nya hoten istället är palestinsk och internationell terrorism, iranska nukleära vapen och demografisk utveckling där tiden inte verkar till Israels fördel. Bakom allt detta finns ett förmodligen stegrat hat mot Israel i de arabiska folkdjupen trots att de flesta regeringar med Egyptens och Jordaniens i spetsen är villiga att acceptera Israels existens och t.o.m. sluta fred med den judiska staten.
Optimistisk om Saudiarabien
De senaste decennierna har frågan ställts gång på gång om regimen i Saudiarabien kan överleva, inleder Marianne Laanatza sitt avsnitt kallat ”Prognosis for Saudi Arabia, Stability or Crises?” Saudiarabiens särskilda karaktär religiöst sett, dess centrala placering inom området samt landets dominerande ställning som oljeproducent gör att stabilitet är av utomordentlig betydelse. Laanatza skildrar ingående de många och stora problem som det saudiska samhället stå inför: stort demokratiskt underskott, arbetslöshet för de egna ungdomarna medan ett stort antal gästarbetare finns i landet, extrem religiositet, bristfällig och fel inriktad utbildning, sämre ekonomisk utveckling under senare år, terrordåd riktade mot i synnerhet utlänningar m.fl. svårigheter. Det är närmast förvånande att författaren ändå kommer till en optimistisk slutsats beträffande fortsatt stabilitet och att inga dramatiska förändringar kommer att ske, i varje fall inga relaterade till al-Qaida. Kanske är det problemfria tronskiftet i Saudiarabien nyligen en indikation på den så viktiga stabiliteten, men, som The Economist uttryckte det i en kommentar till tronskiftet, mer av det samma räcker inte. Annars rinner tiden ut för det saudiska kungahuset, som av många setts som garanten för stabiliteten.
Samverkan mellan EU och NATO krävs
Robert E. Hunter behandlar i sitt bidrag ”The West’s Strategic Requirements in the Middle East” både de omedelbara behoven och de mera långsiktiga. Det är inte förvånande att Hunter med sin bakgrund som en tidigare ledande amerikan i NATO ägnar stort utrymme åt denna organisation och dess möjligheter. Hunter inleder med att konstatera att det finns många och starka skäl för Väst att intressera sig för Mellersta Östern, intresset minskade dock efter slutet på det kalla kriget.
11 sept. 2001 förändrade totalt den attityden. Terrorism och spridning av massförstörelsevapen blev högaktuella ämnen. Händelserna hade också tydligt demonstrerat hur stater och grupper med asymmetrisk krigföring kunde åstadkomma skada långt utöver deras konventionella militära förmåga. USA och Väst i övrigt kommer under lång tid att vara djupt engagerade i utvecklingen i Mellersta Östern. Händelserna efter 2001 har raserat de säkerhetsstrukturer som har funnits i regionen. Det finns, trots brist på enighet, starka gemensamma intressen att bygga upp nya stabiliserande strukturer. Här krävs samverkan mellan NATO och EU. Unionen kan bidra med en bredare krishanteringsförmåga men kan även leda operationer i fält, som framgår av insatserna på Balkan. Under förutsättning att detta samarbete kan komma till stånd ser Hunter med viss optimism på utvecklingen. NATO har med framgång gett sig i kast med uppgifter utanför de tidigare geografiska begränsningarna. Det nya NATO har fått resurser för sådana aktiviteter. Sålunda har NATO med samverkande nationer tagit ansvar i Afghanistan trots motsättningar beträffande Irakkriget. F ö konstaterar Hunter att alliansen alltid lyckas med de uppgifter den åtar sig.
Strategisk plan för EU efterlyses
Thérèse Delpech hävdar i sitt bidrag ”Europe and the Middle East: Three Principles for
a Sound Policy” att Europas strategiska synfält har varit starkt begränsat. Men
nu ingår Mellersta Östern i det europeiska säkerhetslandskapet. Området nåddes
aldrig av Europas töväder efter det kalla krigets slut, istället är problemen
stora inom och mellan stater. Situationen kompliceras av brist på framsteg av
såväl politisk som ekonomisk art. Europa och Europeiska Unionen kommer att
känna av utvecklingen där. Europa är även i framtiden beroende av oljan från
Mellersta Östern, och inom EU bor c:a 15 milj. muslimer, de flesta från
Nordafrika. Om Turkiet blir medlem av EU kommer unionen att ha direkta
landgränser i Mellersta Östern. Delpech efterlyser en
strategisk plan för EU som tar hänsyn till en total bild av regionens problem,
en plan som inte tävlar med amerikanska strävanden utan istället kompletterar
dem i samverkan med USA. Den europeiska synen har enligt Delpech
varit alltför hög grad koncentrerad på Palestinakonflikten. Det vidgade
synsättet bör definiera europeiska säkerhetsintressen. Där ingår både s.k.
hårda och mjuka frågor. Eventuell spridning av massförstörelsevapen och
missiler med lång räckvidd är exempel på hårda frågor, medan bistånd till
utbildning och spridning av mänskliga rättigheter, inklusive kvinnornas
ställning, och kanske tillgången på vatten i regionen, kan inordnas i de mjuka
frågorna.
De långa linjerna
Åtminstone sedan Lawrence of Arabia publicerade sin klassiker Vishetens sju pelare har det skrivits ett nästan oräkneligt antal böcker, skrifter och artiklar om det ämne som behandlas i årsboken. Varför måste försvarshögskolorna i Sverige och Finland ge sig i kast med ett så resurskrävande ämne? Är det för att ge oss i våra respektive länder ökad kunskap? Eller hoppas utgivarna nå ett starkt internationellt genomslag? Urvalet av författare borgar onekligen för att viktiga fakta presenteras och för att intressanta bedömningar görs. Men en något så när välinformerad läsare finner nog att det mesta har man sett, hört eller läst förut. Det kan inte heller uteslutas att andra skribenter kunde ha gjort andra bedömningar och därmed också dragit andra slutsatser. Bokens stora förtjänst är emellertid att den på ett gripbart sätt sammanfattar dagens situation baserad på de långa linjerna i utvecklingen i detta även för nordiska länder så viktiga område. I hög grad demonstrerar utvecklingen i Mellersta Östern hur begreppen säkerhetspolitik och strategi har vidgats och förändrats. Förhoppningsvis når boken såväl vanliga intresserade läsare som experter och beslutfattare i departement och myndigheter.
Marinkårsförband under anfall i Irak 1 april 2003. Invasionen
av Irak har, enligt
Utsikt mot klagomuren och
Tempelberget med Klippmoskén. Israel är militärt säkert men den
demografiska utvecklingen verkar inte till dess fördel. Foto: Jan Mörtberg