Olof Santesson:
När Norden fick sitt Pearl Harbor
En bok om 9 april och kriget i Norge
Hitlers vågspel den 9 april 1940 borde inte ha lyckats. Att inta Danmark var en sak, det låg nära, och i Jylland var det bara att gå över gränsen. Norge var något helt annat. Där chansade diktatorn med att skicka hela sin krigsflotta genom Royal Navys hemmavatten för att ta en lång, egentligen lättförsvarad kust i besittning. Det blev heller ingen militärpromenad. Men världen hade upplevt det första strategiska överfallet i modern tid – en föregångare till vad som skulle ske i Pearl Harbor ett och ett halvt år senare. Om det som hände i Norden en ödesmättad vår handlar Jan Linders senaste bok.
Många måste ha fått sitt livs chock. Tänk er att inte att ha hört på radio eller läst en morgontidning innan ni skyndade ut till arbetsplatsen. Väl ute på gatan skulle ni ana en konstig stämning. Och nästan det första ni såg runt hörnet var marscherande främmande soldater. Ert land var härtaget, en krigszon utan att ni hade haft en aning om att ett hot alls hade förelegat.
Hitlers osannolika hasard
Så kan tillvaron ha tett sig för hedervärda medborgare i Oslo, Bergen, Trondheim och andra städer på morgonen den 9 april 1940. I flera nordiska huvudstäder hade det de senaste dagarna gått rykten om tyska truppsammandragningar och mystiska sjötransporter. Men det var ingenting som hade trängt igenom till flertalet norrmän – knappt till deras ledare heller. Ingen kuppberedskap hade anbefallts. Norge låg ju så skyddat, långt ifrån det där egendomliga stillastående kriget på kontinenten. Och utanför fanns den brittiska flottan – Norges stora skydd – låt vara att det hade kommit uppseendeväckande rapporter under gårdagskvällen om att vännerna från Storbritannien hade lagt ut minor i norska farvatten.
Knappast någon hade räknat med att den tyska marinens tänkta behov av baser utanför den trånga Nordsjökusten – i och för sig inget helt otänkbart för krigshistoriska forskare – verkligen skulle bidra till att locka führern till ett dumdristigt företag. I början av kriget hade världen ingen riktigt klar bild av hur han skulle komma att hasardera.
Historien tål att läsas på nytt
I sin bok Norge 1940. Drama i nio akter har Jan Linder fått med väldigt mycket från starten av det laddade första dygnet under det tyska övergreppet fram till stridernas slut två månader senare. Han beträder väl upptrampade stigar. Litteraturen kring den 9 april är tämligen ymnig. Men historien tål att läsas på nytt, även om många läsare lär vara tämligen väl förtrogna med de kanske mest kända dragen i händelseutvecklingen.
Dit hör förvirringen hos de norska beslutsfattarna när krigshotet växte upp i nattens timmar, Oscarsborgs torpeder som i Oslofjorden sänkte kryssaren Blücher med den trupp som skulle ockupera den norska huvudstaden, kungens och regeringens flykt i sista stund, jakten på de flyende, Sveriges vägran att låta kung Hakon vila ut på svensk mark, sänkningen av stora delar av Tysklands jagarbestånd vid Narvik, generalen Dietls och hans bergstruppers desperata kamp i samma stad och snöpliga allierade militära undsättningsförsök, innan allt var slut och fem års mörker sänkte sig över Norge.
Små skärmytslingar i stort sammanhang
En sak är slående med tanke på den diskussion som förekommit i vårt land kring ett segt försvar av hela landet om fienden väl hade kommit iland. Hade man verkligen varit redo att släppa krigets förödelse över riket? Många norrmän var det i alla fall, sedan den första förlamningen hade släppt. De tog till vapen för att försvara det som ännu inte hade hamnat i fiendens händer.
Jämfört med de drabbningar som hade förekommit i Kina, Polen och Finland, de som skulle komma och de stora offer som skulle krävas under andra världskriget rörde det sig mest som skärmytslingar. Linder går här omsorgsfullt igenom en rad av stridsmoment. Gott om kartor bidrar till förståelsen av de taktiska förutsättningarna som blott alltför ofta de ganska små framträngande tyska styrkorna utnyttjade bäst.
Författaren tillämpar ingen strikt kronologisk framställning
utan arbetar sig hellre igenom frontavsnitt efter frontavsnitt. Det ger bättre
lokalt sammanhang men försvårar ibland bilden av hela skeendet. I gengäld
flikar han in påminnelser om vad som sker i den stora kraftmätningen mellan
västmakterna och Tyskland, något som givetvis bidrog till stämningen och
beslutsamheten på ömse sidor i det för många synnerligen oväntade norska
fälttåget.
Huvudlös allierad intervention
Återigen påminns man om det huvudlösa i Storbritanniens och Frankrikes beslut att skicka alltför svaga styrkor till Norge, ofta utan den utrustning som hade krävts mot en inkräktare som snabbt skaffade sig luftherravälde. Den väpnade interventionen skedde nog inte så mycket för norrmännens blå ögons skull utan var en reminiscens av de allierades ambitioner i slutet av finska vinterkriget att ockupera de svenska malmfälten.
Mot slutet, när västmakterna efter den tyska offensiven i väst och den militära katastrofen i Frankrike redan hade beslutat att ge upp om Norge, intog man för några dagar Narvik. I Paris ansågs att äran krävde detta. Det var också den största allierade operationen i norr med 17 000 man insatta mot några tusen tyskar.
Underhållande och färgrikt
Om det inte verkar alltför frivolt frestas man att säga att Linder om allt som hände den 9 april och veckorna och månaderna därefter har skrivit en ganska underhållande historia.
Framställningen får färg av rätt mycket anekdotiskt material, som fänrik Stig Synnergrens underrättelseverksamhet i Narvik och insats av svenska äventyrare som plötsligt kunde finna sig vara norska kompanichefer. Tidigare kända fall av hedrande svenska frivilliginsatser redovisas förstås också. Vad man kan tycka saknas i den här sortens böcker om Norge är ett fylligare material från den genuint norska sidan; här måste finnas dagsboksmaterial och annat.
Mer energiskt än många föregångare skildrar Linder också kampen till havs. Här återkom vid några tillfällen den brittiska drömmen att en gång för alla krossa den tyska krigsmarinen. Men britterna hade otur, och man får nog säga att striderna om Norge inte var Royal Navys ”finest hour”. Bäst lyckades båda parter genomföra sina trupptransporter. För bägge blev kostnaderna höga, Storbritannien förlorade sålunda bl.a. hangarfartyget Glorious.
Av Jan Linder väntar man sig inte enbart en berättande text, han brukar frikostigt bjuda på värderingar. Den här gången handlar det endast marginellt om Sverige och dess hantering av krisen våren 1940. Fast han avstår förstås inte att erinra om vår låga beredskap dagarna kring den 9 april och senare anpassningen till tyska krav på transitering m.m.
Vinnare och förlorare
Boken har kommit ut till hundraårsminnet av unionsupplösningen. Om unionen i stället hade bestått skulle Hitler inte ha haft marina och maritima resurser att angripa det förenade kungariket, tror många, och Linder ansluter sig till dem. Risken för ett brittiskt väpnat ingripande kunde dock i gengäld ha ökat senare under kriget, efter som Churchill fortfarande ville hindra att svensk järnmalm nådde Tyskland. Nu kom den tyska ockupationen att bilda ett skydd (fast det kan tilläggas att Churchill aldrig gav upp om en stöt mot Nordnorge). Och slutsatsen i boken blir att Sverige kom ut som en vinnare.
Desto flera förlorare hittar Linder. Som en olycklig omständighet för Norge anför han att regeringen på kvällen den 8 april var distraherad av britternas neutralitetskränkande minering. När angreppet stod klart borde statsministern ha gått ut i radio med en maning till fartyg och batterier att öppna verkanseld och värnpliktiga att bege sig till sina mobplatser (de blev heltokigt nog inkallade med brev utsända den 9 april). Tyskarna kunde redan första morgonen lägga beslag på norska mobiliseringsdepåer.
Nordens splittring bestående effekt
Med lite tur och förutseende kunde även det blygsamma och eftersatta norska försvaret likafullt ha vållat tyskarna så stora avbräck att invasionen rent av kunde ha blivit ett fiasko. Som en ren skandal betecknar författaren paniken hos flera högre chefer som ledde till att det södra sjöförsvarsdistriktet kapitulerade i onödan och att lantförsvarets viktiga linje vid Nit-älven norr om Oslo övergavs utan tvingande skäl.
Huvuddelen av Norge var i tysk hand inom tre veckor. Norrmännens förhoppning på allierad hjälp gagnade enligt Linder inte ett offensivt uppträdande. Tyskarna kände sig desto mer pressade att avsluta fälttåget med seger. Författaren anser också att de allierade var alltför splittrade om krigsmålen: medan Churchill ville stoppa den svenska malmen var Frankrikes strävan att skapa en ny front som skulle avleda det tyska trycket mot det egna hemlandet. Att Norge hamnade i tyska händer måste ses som en framgång för Hitler personligen. Han hade beordrat och låtit organisera angreppet utanför arméledningens domäner.
Norge fick som en följd en rad svåra år, men för andra världskriget i dess helhet spelade den tyska erövringen föga roll. Efter kriget kom norrmännen att dra sina bittra slutsatser av en kränkt neutralitet och söka sig till NATO. Norden splittrades säkerhetspolitiskt – det är den mest bestående effekten av den 9 april.
Olof Santesson
har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör
Jan Linder: Norge 1940. Drama i nio akter, Infomanager Förlag 2005
Norge trodde sig säkert i skydd av den överlägsna brittiska flottan.
Bilder ur
Striderna i Norge rörde sig mest om skärmytslingar, inte stora blixtoperationer.
Brittiska soldater vid Namsos 20 april 1940.