Olof Santesson:

Från köksborden rön om vart Ryssland går

Den 12 oktober 2005 var en ny mörk dag i Rysslands historia. Upprorsmän slog till mot staden Naltjik i delrepubliken Kabardino-Balkarien. Attacken beskrevs som den blodigaste sedan gisslandramat i skolan i Beslan i september 2004. Intrycket skärptes att Tjetjenienkonflikten sprider sig i norra Kaukasus. Händelsen gav en dyster relief åt Allmänna Försvarsföreningens och Stockholms läns försvarskommittés gemensamma möte dagen efter i Landstingshuset vid Hantverkargatan på temat ”Vart går Ryssland?”.

Ryssland kommer vårt land aldrig ifrån. Hur det går för det stora landet i öst är en evig fråga i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Åtskilliga svenskar ställer sig skeptiska till statsmakternas beslutsamma yrkande på att en gammal hotbild är borta och knappast någonsin lär komma igen. Mycket verkar gå åt fel håll i Putins rike. Men organisatörerna av sammankomsten i Landstingssalen den 13 oktober 2005 var inte ute för att skrämma med ryssen. Det gör kanske gärna andra, men här var nog syftet att ge en bild med nyanser.

Relativ optimism

Som föredragshållare hade inbjudits vår kanske mest entusiastiske Rysslandskommentator Leif Kihlsten, känd från TV, f.d. yrkesofficer och en gång chef för Tolkskolan. Han introducerade sig som en man vilken i drygt 31 år ”pysslat med mina ryssar”. Med den bakgrunden gav han inget entydigt svar på föredragsrubrikens fråga. Men sextiotalet åhörare fick i gengäld njuta av talarens medryckande talekonst. Hans hjärta för ämnet svämmar över. Där andra talar 30 minuter eller högst tre kvart höll Kihlsten utan manus igång i 85 minuter!

Det som framfördes var alls inte okritiskt. Talaren ser brister och bekymmersamma tecken. Men han lägger stor vikt vid sina talrika kontakter med ”vanliga ryssar”, och det är uppenbart här han finner underlaget för sin relativa optimism.

Det muslimska hotet mot Europa

Auditoriet fick lära sig att skilja på rysk inrikes- och utrikespolitik. Kihlsten var väl medveten om hårdnande inrikespolitiska attityder. Men än behövde man inte ringa i några larmklockor. Det finns ingen grund för diktatur, slog talaren fast. Formalistiskt kan man tvärtom tala om en ”rätt väl fungerande demokrati”. Men i praktiken? Här sades det sorgliga vara den självcensur som framför allt präglar den i särklass viktigaste nyhetskällan – de fyra rikstäckande TV-kanalerna. Bekymmersamt är inte minst att valmanskåren är så loj. Ryssen kan enligt föredragshållaren inte föreställa sig att man skall ställa krav på ledarna.

Det som präglar dagens ryska politik är att regimen med folkets helhjärtade stöd ser problem likt dem i Kaukasus som utslag av ”den internationella terrorismen”. Delvis har ryssarna, sade talaren, litet rätt när de känner sig tillsammans med alla andra européer stå inför ett gemensamt hot och ha en gemensam fiende. Stämningsläget illustrerades med en rad tidningsteckningar, till exempel den som hotar med att alla ryska kvinnor kommer att tvingas bära slöja om man är galen nog att minska det militära försvaret.

Åhörarna påmindes om att Putin hade låtit hala flaggan över Kreml på halv stång vid underrättelsen om terrordåden i USA den 11 september 2001. Det var första gången något sådant skedde på grund av en utrikespolitisk händelse.

Rysslands öppna sår

Ett avsnitt av talet ägnades åt orosområdet i Kaukasien, värst då Tjetjenien. Där, sades det, kan 80 000 soldater inte få bukt med 2 000 rebeller i ett område motsvarande en cirkel med några mils radie runt Uppsala. I stället ägnar armén sig åt övergrepp mot civilbefolkningen. Detta krig kallar Kihlsten för ”Rysslands öppna sår”. Tiotusentals ”rysspojkar” har stupat som priset för Putins hårda tag, men opinionen tiger. Inte en enda demonstration har förekommit. Sedan andra världskriget sitter det i att krig kräver stora förluster.

När det gäller de väpnade styrkorna vill föredragshållaren inte tala om någon upprustning. Det är frågan om en modernisering, som upprepat har utlovats allt längre fram i tiden men som inte kommer igång.

Putin rasande populär

En liten stjärna ville talaren ge ryssarna för hur de genomför sina parlaments- och presidentval. Han prisade öppenheten när man till exempel i TV visar hur ministrar avlägger krisrapporter för Putin. Och presidenten själv hade suttit i ett tre timmar långt, oredigerat telefonväkteri, där han bl a svarade kryptiskt på huruvida han aspirerade på presidentposten en tredje gång 2008, något som författningen inte tillåter.

Vad kan då sägas om rättegången mot multimiljardären Chodorkovskij? Mannen är en stor bov, rent kriminell, sade Kihlsten. Men rättsprocessen fann han fullkomligt vidrig. Syftet är att krossa mannen.

Ja, Putin har mycket makt enligt författningen, fast inte mer än Chirac eller Bush. Men han har lättare att utöva makt, eftersom han är så rasade populär. Som spänstig renlevnadsman sades han vara en dröm för den ryska kvinnan där hon ”sitter med sin slöfock till karl”. Man är stolt över att Putin talar främmande språk, ”kan äta med kniv och gaffel och har ren näsduk”.

Vill vara vän med USA

Putin har ett mycket lydigt parlament. Inte heller i delrepublikerna finns någon demokratisk opposition. ”Det är ingen bra situation”, konstaterade talaren: ”man börjar fundera över vad det är för fel med valmanskåren”.

Med utrikespolitiken är ryssarna nöjda, fick auditoriet höra. Före NATO-utvidgningen österut fördes en oerhört intensiv debatt i Ryssland med inslag av gammaldags välorganiserade demonstrationer. Men när utvidgningen var ett faktum ”tvärdog” debatten. Man har två mål: att integreras i Europa och att vara vän med USA. Kihlsten sade här att ryssarna ”alltid vill göra som amerikanerna säger”. (Det känner nog inte Washington igen, när Moskva t ex motarbetar en beslutsam hållning mot Irans nukleära planer.)

Oljan ger makt

EU är Rysslands i särklass viktigaste handelspartner med hälften av utrikeshandeln. Om den skulle gå förlorad vore det en total katastrof för ryssarna, hävdade Kihlsten. Han gick här långt i att teckna Rysslands sårbarhet. Men i den efterföljande frågestunden fick han medge att landets enorma olje- och gastillgångar gav det en väldig styrka gentemot ett av ryska leveranser alltmer beroende Väst- och Centraleuropa. Detta på en fråga från Claës Skoglund, som kritiserade västeuropeiskt fjäskande för Ryssland. Kihlsten nämnde också Rysslands ”ganska stora valutareserv”.

Med Baltikum har Ryssland enligt talaren ”stabila, lugna relationer”. När det gäller gränsfrågor ligger ryssarna lågt. Idag godtas läget med de baltiska staternas EU- och NATO-tillhörighet ”långt nere i köken”. En fråga om ryska militära överflygningar över Finland och Litauen ville han spela ned. Hur var det då med Putins faktiskt rätt oroande uttalande om Sovjetunionens sammanbrott som en stor geopolitisk katastrof? Kihlsten fann det märkligt, men analyserade det inte närmare och tog rätt lätt på att den gamla sovjethymnen hade återinförts som nationalsång. Den var bättre än alternativet.

Uttalat underifrånperspektiv

Ungdomens framtidstro? Det var stor skillnad mellan stad och land. Moskva och S:t Petersburg beskrevs som ”helt moderna storstäder”. Men ju längre österut man går, desto fattigare är det. Människor besöker Moskva utan att ha sett en enda huligan. Men att man inte har fått igång en geografisk och social fördelningspolitik kallade talaren för ”ett mysterium”.

En sådan kommentar är inte främmande i Leif Kihlsten lediga talarkonst. Man kan som lyssnare sakna en del preciseringar bland generöst utbjudna intryck. Men han understryker hur han kompletterar sitt stadiga avlyssnande av ryska medier med ett underifrånperspektiv byggt på hur han sitter i samtal i ryska kök. Han skiljer öppet ut sig från forskare ”som går på seminarier”.

Det kunde vara intressant att i lugn och ro läsa en utarbetad text av Kihlsten. Men han talar och underhåller i stället. Och det blev en upplevelse för många i Landstingssalen.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Rysslands officiella huvudfiende är idag ”Den internationella terrorismen”. Detta betonas gång på gång av president Putin. Som menar att Tjetjenienkriget är en del därav.

I samband med ett eldöverfall av tjetjenska terrorister in i grannrepubliken Dagestan illustrerades fienden i en tidning på detta sätt . Rubrik: ”Den internationella terrorismen har valt Ryssland till sitt huvudmål”.

På hösten 1996 beordrade president Jeltsin en kraftig nedskärning av militärutgifterna. Detta fick militärledningen att protestera. Försvarsministeriets dagliga tidning Röda Stjärnan gick på första sidan ut med bild (från Pusjkintorget i Moskva) och följande rubrik: ”Slöja till vår ryska kvinna – så långt kan det gå om denna galna försvagning av armén fortsätter.”
NATO hade ersatts som huvudfiende av den muslimska världen i söder.

Bilder ur Leif Kihlstens föreläsningsunderlag.