Kim Akerman:

En ledningsstruktur i obalans

Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen blev det plötsligt uppenbart att konsekvenserna av nedläggningen av militärdistriktsorganisationen innebär att den militära ledningsstrukturen utvecklas åt helt motsatt håll än den civila. Detta kommer att skapa problem när kriser skall hanteras.

Försvarsberedningen valde att på denna konferens första dag presentera sin rapport ”En strategi för Sveriges säkerhet”, en samlad syn på hur vår säkerhet skall kunna utvecklas på olika sätt. En väsentlig del av denna utveckling är att säkerställa en bättre fungerande krisledningsförmåga i vårt land.

På denna punkt är försvarsberedningen mycket tydlig. I politisk enighet uttalar den att vid kriser som kräver nationell ledning och samordning krävs det en tydlig ansvars- och uppgiftsfördelning mellan berörda aktörer. Särskilt betonas att en viktig förutsättning för snabb och effektiv ledningsförmåga i en krissituation är att det finns tydliga och tillämpade principer, och en enkel och välkänd organisatorisk struktur.

Områdesansvaret väsentligt

Försvarsberedningen har bl.a. utgått från katastrofkommissionens slutsatser och instämmer i att det nu är viktigt att få en väl fungerande ledningsstruktur på den högsta nivån. Men det anges också tydligt att utveckling av den nationella krisledningsförmågan inte ändrar på betydelsen av den särskilda och grundläggande betydelse ansvarsprincipen har, eller betydelsen av områdesansvaret på lokal och regional nivå.

I den civila ledningsstrukturen innebär detta att det i alla ledningsnivåer skall finnas väl fungerande och kompetenta ledningsorgan samt enligt likhets- ansvars- och närhetsprinciperna att en stor del av denna verksamhet kommer att ske på regional nivå och än mer på lokal nivå.

Den militära ledningsstrukturen har utvecklats helt på tvärs mot den civila. På den militära sidan är läget just nu att det egentligen bara finns en central ledningsnivå. I det militära högkvarteret finns nu samlat såväl strategisk, operativ, taktisk som territoriell ledning. Här skall planering och samordning av insatser genomföras liksom ledning av desamma. Till stöd för detta har fyra säkerhets- och samverkanskontor inrättats. Dessa skall vara den centrala ledningens kontakter på den regionala nivån, men här skall ingen planering ske och de skall inte leda insatser.

Unik svensk lösning

Under den centrala nivån finns ingenting. Förbanden skall ägna sig åt att skapa insatsförband, och först när den centrala ledningen inte längre klarar sin uppgift vara beredda att leda insatser lokalt och regionalt.

Detta är sannolikt åter en unikt svensk lösning, att ha en enda ledning för all verksamhet. Det kan här finnas anledning att fundera över vilken riskanalys som har genomförts innan denna lösning fastställdes. Men utrymmet för detta kanske inte fanns, eller behövdes, eftersom regeringen i den proposition som reglerade detta fastställde att det inte finns något behov av en territoriell regional ledning.

Men åter till försvarsberedningen. Den anger att för att nu utveckla krisledningsförmågan så visar erfarenheterna samstämmigt på betydelsen av regelbunden utbildning, övning och träning av alla inblandade aktörer. Särskilt betonas betydelsen av övningar som tränar samverkan mellan olika aktörer, såväl över sektorsgränser som mellan olika ledningsnivåer.

Vilka skall samövas?

Försvarsberedningen blir också mycket tydlig när den anger att för att stärka samhällets krishanteringsförmåga skall utbildning, övning och träning i krishantering därför vara obligatorisk för alla aktörer som bedriver samhällsviktig verksamhet.

Och det är då här som det uppstår ett stort problem. I den civila ledningsstrukturen finns alla dessa aktörer i alla nivåer, men på den militär finns just nu bara en aktör och det är på den centrala nivån.

Jag förutsätter att Försvarsmakten är en del av samhällets samlade resurser för krishantering och att den därmed också bedriver samhällsviktig verksamhet. Då blir en oundviklig konsekvens av försvarsberedningens förslag att den militära ledningsstrukturen måste utvecklas. Det finns varken praktiska förutsättningar eller någon trovärdighet att kunna medverka i en övningsverksamhet så som det kommer att krävas enligt Försvarsberedningen. Denna övningsverksamhet är ju heller inget självändamål – den syftar ju till att säkerställa att det fungerar när krisen kommer. Eftersom en kris per definition kommer snabbt och överraskande, med oväntad omfattning och på oväntad plats, så är det en av de grundläggande förutsättningarna att det finns kända ledningsstrukturer på alla nivåer som är väl övade och beredda att tillsammans kunna agera när så behövs.

Delegering – till vem?

Jag vill i detta sammanhang lyfta fram de ord som vår överbefälhavare använder vid varje tillfälle han framträder. De handlar om kraven på vår ökande internationella förmåga och att dessa resurser också skall vara användbara nationellt. De handlar om vårt insatta insatsförsvar som skall kunna verka här och nu. Nyckelorden blir då – ”Här och nu”. Men en förutsättning för att kunna lösa svåra uppgifter omedelbart, d v s här och nu, är ju att det finns väl övade och samtränade ledningsstrukturer som på alla nivåer kan agera tillsammans med berörda civila ledningar.

På en direkt från kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, sade överbefälhavaren i Sälen att utgångspunkten för den fortsatta utvecklingen nu måste vara att ”avseende planering och genomförande från central nivå så måste utgångspunkten vara att uppgifter skall delegeras så långt det går”.

Försvarsmakten, som en del av vårt samhälle, måste nu därför snarast skapa fungerande ledningsstrukturer som kan verka på regional och lokal nivå. Detta kan ej på ett trovärdigt sätt ske från den centrala nivån. Om överbefälhavaren menar allvar med sina ord så måste nu uppgifterna till de kvarvarande förbanden utvecklas så att dessa kan fylla det ledningsvakum som nu har skapats. Det är först när dessa fått uppgiften att förbereda och leda insatser som de blir trovärdiga aktörer i den lednings och övningsstruktur som Försvarsberedningen ställer krav på.

Kim Akerman är överste 1. gr och sekreterare i Kungl. Krigsvetenskapsakademien