Claes-Göran Fant:

Försvarsmakt i förändring

Ledaren i förra numret av vårt försvar kan läsas på olika sätt.

Den kan läsas som en lång klagosång från en betraktare som tycker att det var bättre förr och som sätter frågetecken för det mesta i dagens Försvarsmakt.

Den kan också läsas som ett uttryck för den vilsenhet om försvarets fortsatta inriktning som tyvärr är en realitet i en alltför stor del av svenska folket och i varierande utsträckning finns också bland Försvarsmaktens anställda. Försvarsmakten har uppenbarligen – tillsammans med politiker ur alla läger – en stor och viktig uppgift att förklara både den stora förändring av försvarspolitiken som skett och hur dagens Försvarsmakt ser ut.

Informationskampanj vid förbanden

Försvarsmakten med överbefälhavaren i spetsen satsar nu mycket kraft på den uppgiften. Överbefälhavaren Håkan Syrén har när detta nummer kommer ut just slutfört en unik informationssatsning riktad till samtliga personal i Försvarsmakten, anställda såväl som värnpliktiga.

Under temat ”Vägen Framåt” har överbefälhavaren under fyra månader, vid nästan femtio möten på olika ställen runt omkring i landet, givit sin bild av den genomgripande reformering som pågår. Han har i efterföljande frågestunder svarat på över tusen frågor från anställda och värnpliktiga. Frågorna som ställts under rundresan har också utgjort utgångspunkt för en skrift med titeln Här och Nu – en liten bok om den fortsatta vägen framåt som i dagarna skickas ut till alla anställda inom Försvarsmakten, till alla som ingår i insatsorganisationen och till alla andra som gör eller gjort sin värnplikt under de senaste fyra åren. I denna bygger ÖB vidare på den grund som han tidigare lagt i boken Vägen Framåt. (Båda böckerna kan laddas ner från Försvarsmaktens hemsida www.mil.se, men kan också rekvireras från Försvarsmaktens informationsavdelning,)

Lätt att vara efterklok

Uppgiften att avveckla invasionsförsvaret och skapa ett ändamålsenligt insatsförsvar anpassat till dagens och morgondagens uppgifter och förutsättningar är en långt större utmaning än de flesta föreställer sig. Den avspeglar en dramatisk omvärldsförändring där de grundvärden vi levt med under lång tid har ställts på ända. Det kalla krigets Europa är borta. Sverige är som medlem av EU en integrerad del av det europeiska samarbetet och som nu också omfattar försvarsområdet. Globaliseringen innebär ökande samarbetsmöjligheter men medför också nya sårbarheter och risker. Storskalig terrorism, spridning av massförstörelsevapen, gränsöverskridande organiserad brottslighet och globala pandemier är aktuella exempel på den nya, komplexa och snabbt föränderliga hotbild som vårt samhälle står inför. När vi nu ställer om försvaret från den tidigare invasionsförsvarsuppgiften till ett numerärt långt mindre insatsförsvar så är det den största omställningen som genomförts på åtminstone de senaste 100 åren.

Det är lätt att med facit i hand ironisera över försvarspolitikens slingriga väg fram till den punkt där vi nu befinner oss. Vi kunde säkert ha följt en rakare väg det senaste decenniet, men vi bör när vi nu i efterhand blickar tillbaka också relatera till de överväganden och bedömningar som gjorts till den verklighet som gällde då. Det är lätt för dagens betraktare att ironisera över vilsenhet och det är lätt att efterlysa större tydlighet om var Försvarsmakten står och vart den är på väg. Det är betydligt svårare att i konkreta ordalag rekommendera vad som skulle ha gjorts eller vad nu bör göras. Det är genuint svårt att konkretisera en framtida målbild när ett av huvudmålen är något så abstrakt som att skapa handlingsfrihet att möta framtida nu okända utmaningar. Det har likaså varit svårt att ge mycket konkreta bilder av ett insatsförsvar som är under utveckling. Det finns alltså utrymme för ett betydande mått av ödmjukhet inför uppgiftens storlek.

Hårda restriktioner – få alternativ

Mycket av uppmärksamheten har riktats mot avvecklingen av invasionsförsvaret. Den har varit konkret och synlig. Verksamhetsställen har avvecklats. Förband och materiel har skrotats. Värnpliktsutbildning har minskat.

Avvecklingen är nu i allt väsentligt avslutad. Organisationen har skurits ned hårt. Alltför hårt säger många. Låt mig bara konstatera att med de ekonomiska och andra restriktioner som funnits för planeringen så har alternativen varit få. Det har gällt att så fort som möjligt avveckla verksamheter som inte hade någon plats i det framtida försvaret. Det har gällt att slå vakt om kompetens och framtida utvecklingskraft, jämsides med att möta växande krav på internationell insatsförmåga här och nu. Vi bör också komma ihåg att även ett bibehållet invasionsförsvar hade stått inför långtgående kvantitativa minskningar om inte anslagen fortlöpande höjts.

Pågående insatser ...

vårt försvar säger i slutet av ledaren att ”Ingen sansad bedömare ifrågasätter att det var dags att skrota det gamla invasionsförsvaret och ersätta det med ett insatsförsvar.” Den meningen sammanfattar något centralt som de flesta nu förefaller vara överens om, både inom och utom Försvarsmakten. Den ger en tydlig riktningsangivelse även om det förvisso inte är ett slutligt recept för hur detta insatsförsvar skall utformas. Nu måste vi alltså vända fokus mot framtiden och utgå från de förutsättningar vi nu har och frigöra oss från nostalgisk tillbakablick mot det invasionsförsvar som inte länge finns och som om det funnits skulle ha varit irrelevant i förhållande till de uppgifter försvaret idag står inför.

Vad finns det då att ta fasta på när vi nu blickar framåt? Faktiskt en hel del.

Låt mig alltså kort beskriva några huvuddrag i utvecklingen av insatsförsvaret. Det händer mycket i Försvarsmakten just nu.

En central del av vår verksamhet just nu är naturligtvis de kvalificerade bidrag vi löpande ger till komplexa internationella fredsskapande insatser i Kosovo, Bosnien, Liberia och Afghanistan. Det är insatser som ställer stora och kompromisslösa krav på professionalism och utrustning. Vårt deltagande bidrar som en viktig sidoeffekt också till att utveckla militär professionalism och ledarskap.

Vi upprätthåller också med internationella registerförband beredskap för att inom 30-60 dagar kunna bidra med en lång rad förband ur alla försvarsgrenar till insatser under ledning av FN, EU eller Nato.

... och förberedelser för kommande

Vi bygger upp en insatsorganisation med en ambition att så långt möjligt skapa ett sammanhållet system för både internationella och nationella insatser. Det innebär att vår internationella beredskap och duglighet samtidigt också stärker vår nationella förmåga. Det är en stor utmaning eftersom deltagande i internationella insatser för alla utom Försvarsmaktens officerare bygger på frivillighet. Huvudinstrumentet för att åstadkomma detta är olika former av beredskapskontrakt med de utbildade soldaterna och sjömännen. Den insatsorganisation vi nu sätter upp kommer vid sidan av 30 000 man i de rent nationellt användbara hemvärnsförbanden att innehålla ungefär 30 000 man i krigsorganiserade förband med varierande beredskap.

Vi står just nu mitt i ett intensivt arbete med att organisera och utbilda den nordiska snabbinsatsstyrka, Nordic Battle Group, som Sverige inom ramen för EU:s kommer att ansvara för under första halvåret 2008. Styrkan skall då vara beredd för insats inom tio dagar inom ett område som bl.a. innefattar större delen av Afrika. Det svenska bidraget till styrkan kommer att uppgå till knappt 2000 man. Det är en uppgift som ställer Sverige och Försvarsmakten inför mycket omedelbara nya krav och som nu mycket aktivt verkar som en katalysator för att driva på utvecklingen av hela insatsförsvaret.

Utbildning och personalförsörjning

Främst handlar det om att reformera soldatutbildning och hela personalförsörjningssystemet. Vi är på god väg. Vi har inlett ett första småskaligt försök med ett förändrat soldatutbildningssystem med en frivillig påbyggnadstermin om fem månader kopplad till olika former av korttidskontrakt för fortsatt internationell tjänstgöring och beredskap. Det kommer till hösten att byggas ut för att i slutet av 2007 ge oss den snabbinsatsförmåga vi åtagit oss att kunna tillhandahålla inom EU.

Under det senaste året har vi arbetat intensivt med att utveckla ett nytt personalförsörjningssystem som skall kunna ge ett effektivt stöd till ett insatt insatsförsvar. Det handlar om ett system som i högre grad fokuserar på internationell insatsförmåga och som på olika sätt ökar möjligheterna till karriärväxling mellan militär och civil verksamhet. Huvudkonturerna i det nya systemet har nu presenterats, och vi räknar med att beslut skall kunna tas så att det nya systemet kan börja tillämpas under nästa år.

En stark satsning på de ”mjuka” frågorna är en integrerad del av själva reformarbetet. Det pågående värdegrundsarbetet inom Försvarsmakten saknar motstycke inom andra delar av statsförvaltningen.

Samarbeta med andra länder

Arbetet med att utveckla ett nätverksbaserat ledningssystem går vidare med mycket nära koppling såväl till den fortlöpande utvecklingen av insatsförsvaret som till den motsvarande internationella utvecklingen. Det handlar om en systematisk steg-för-steg utveckling med stark betoning av internationell interoperabilitet. Även här finns ett nära samband till arbetet med den nordiska snabbinsatsstyrkan.

Samarbete med andra länder får en allt större plats i utbildnings- och övningsverksamhet. Det är en utveckling som kommer att fortsätta. Vår numerär är nu inom allt fler områden så begränsad att enda sättet att vidmakthålla hög militär professionalism är genom kvalificerat samarbete med andra länder.

Att i större detalj beskriva allt det som nu sker kräver betydligt mer utrymme än vad denna artikel medger. Till detta hoppas vi inom Försvarsmaktens ledning att få möjlighet att återkomma i senare nummer av denna tidning. Försvarsmakten har, som jag nämnde, genomfört en stor informationssatsning gentemot den egna organisationen under det år som gått. Nu väntar en större utåtriktad satsning då Försvarsmakten på olika sätt kommer att visa upp sig för svenska folket och på ett konkret sätt visa vad som döljer sig bakom begreppet insatsförsvaret.

Ett absolut minimum

Huvudinriktningen är klar, men det kommer att krävas målmedvetenhet, uthållighet och resurser för att förverkliga de målsättningar och åtaganden som statsmakterna givit. Stabilitet i planeringen är ett måste, och något utrymme för att under de närmaste åren på tidigare sätt reducera det ekonomiska utrymmet finns inte. De rationaliseringar och ambitionsminskningar som föreslagits av försvarsförvaltningsutredningen måste skyndsamt genomföras. Några marginaler för fortsatt osthyvlande på insatsorganisationen finns idag inte. Den organisation vi nu har representerar ett absolut minimum av vad som krävs för att klara internationella åtaganden och samtidigt bevara en rimligt allsidig kompetensbärande kärna med förmåga att möta framtiden.

Logotypdiskussionen som gavs stort utrymme i förra numrets ledare är och förblir en bifråga. Förmågan till väpnad strid är Försvarsmaktens huvuduppgift. Det är den som står i centrum för den pågående omvandlingen.

Prioritering av förmåga här och nu är ett absolut krav för att kunna möta de ökande ambitionerna att kunna bidra till framtida internationella fredsfrämjande insatser. Det är också ett viktigt medel för att bibehålla en professionell och relevant organisation med förmåga att attrahera och bibehålla kompetent personal. Förmåga här och nu är därmed en nödvändig central förutsättning för förmåga att möta framtidens idag okända krav.

Claes-Göran Fant är generallöjtnant och utvecklings- och inriktningschef i Försvarsmakten

Från insatsen i Liberia: eldgivning med automatkanon från Stridsfordon 9040 C.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Johan Eckervad

vårt försvar svarar:

Vi noterar med tillfredsställelse att Claes-Göran Fant inser behovet av en ”större utåtriktad satsning” för att ”på ett konkret sätt visa vad som döljer sig bakom begreppet insatsförsvaret.” Våra spalter står öppna.

Som Fant noterar deklarerade vi i ledaren att ”Ingen sansad bedömare ifrågasätter att det var dags att skrota det gamla invasionsförsvaret och ersätta det med ett insatsförsvar.” Då är det milt sagt förvånande att han i inledningen säger att ledaren ”kan läsas som en lång klagosång från en betraktare som tycker att det var bättre förr och som sätter frågetecken för det mesta i dagens Försvarsmakt.” Hur läser man då?

Fant säger att logotypdiskussionen gav stort utrymme i ledaren. Den upptog mindre än hälften så stort utrymme som det vi betecknade som mycket mera allvarligt: diskussionen om skyddsnivån vid insatsförbanden mot bakgrund av tragedin i Afghanistan. Den frågan tar Fant alls inte upp.

Red