Jan Linder:

Vår oskarpa katastrofberedskap

Så här sade ÖB Håkan Syrén enligt ett referat från Folk och Försvars kongress i januari 2006: ”Vi lever i ett nytt Europa. Det finns inget territoriellt hot mot Sverige. Det kräver en ny försvarsmakt som är inriktad på att agera långt utanför Sveriges gränser.”

I framtiden kommer det inte att finnas några soldater att sätta in i Sverige. Vårt territorialförsvar med militärbefälhavare (MB) och försvarsområden (Fo) hör 1900-talets historia till.

Landets säkerhetspolitik formuleras av Högkvarteret och Försvarsdepartementet, men omfattar inte civil säkerhet. Alla inser dock att samhället måste ha beredskap för terroristattacker, skogsbränder, brosprängningar, översvämningar mm.

För katastrofsituationer finns räddningsledare att ta till. Polis- och räddnings/brandchefer med vittgående befogenheter att i nödsituationer rekvirera resurser för att skydda liv och egendom. Frågan är hur pass kapabla tilltänkta räddningsledare är att snabbt gripa in vid stora katastrofer. I svåra lägen behövs en organisation av militär typ med självklar delegering till stabs-, operations-, underrättelse- och trängchefer.

Säkerhetsdepartement ofrånkomligt

På sikt är det ofrånkomligt att i Sverige skapa ett Säkerhetsdepartement, kanske benämnt Beredskapsdepartementet. Dess uppgift blir att samordna militära och civila säkerhetsansvariga myndigheter, d.v.s. försvarets, polisens och kustbevakningens insatsorganisationer, Säpo, FRA, Räddningsverket, Krisberedskapmyndigheten osv. Ett första steg kan vara att efter norsk förebild inlemma Högkvarteret i Försvarsdepartementet.

En av Beredskapsdepartementets uppgifter blir att avlasta både statsministerns kansli och UD det operativa ansvaret för snabba ingripanden i kriser av typ Tsunamin. Vid terroristattacker eller naturkatastrofer någonstans i landet ska Beredskapsdepartementet snabbt stötta aktuell räddningsledare med insatsstyrkor och hålla kontakt med sina motsvarigheter i grannländer och på EU-nivå.

Ett exempel på en operation där Beredskapsdepartementet hade varit önskvärd aktör är den långvariga multinationella fredsbevarande insatsen i Afghanistan. Här gör under FN:s egid en svensk trupp en förtjänstfull pacificeringsinsats. Styrkan stöds självklart av vår militära underrättelsetjänst. Eftersom vallmoodling och knarkhandel är en viktig del av den afghanska problematiken, borde även den svenska polisens narkotikaspecialister finnas representerade i truppen. Troligt är att så är fallet, men i så fall under hysch-hysch, eftersom den militära underrättelsetjänsten enligt gällande regelverk inte får agera tillsammans med polismyndigheter. Hade vi haft ett Beredskapsdepartement hade sådant samspel varit en självklarhet.

Tjänster åt överblivna överstar

Försvarsmakten och räddningsledarna har rimligen olika syn på konsekvenserna av skiftet från invasions- till insatsförsvar. Inom Högkvarteret oroar man sig för att traditionella militära kompetenser (som att skjuta kanon eller köra stridsvagn) går förlorade. Räddningsledarna oroar sig för att det militärt lågt prioriterade hemvärnet kommer att försvinna. Man ser också allvarligt på att lokala hemvärn nu förts samman till brigader, formellt för att bibehålla ett slags territorialförsvar men nog i första hand för att skapa tjänster åt överblivna överstar. Man har på militärt håll svårt att inse att varje ökning av den militära styrningen av hemvärnet gör det svårare för tilltänkta räddningsledare att lära känna och snabbt greppa lokala hemvärnsenheter. Regionalt krisansvariga ser också allvarligt på att övergången till insatsförsvar innebär risk för att bandvagnar, portabla elverk och annan i kriser viktig militär utrustning försvinner. Kanske finns anledning att titta närmare på förhållandena i Norge, som har ett betydligt större och troligen mer ändamålsenligt organiserat hemvärn än Sverige.

Värnplikten stridsfråga

Försvarsmakten och civila räddningsledare har efter försvarets radikala omläggning olika uppfattning om värnpliktens mål. Högkvarteret ser de värnpliktiga enbart som rekryteringsbas för elitbetonade insatsförband. Man sållar därför systematiskt fram samarbetsvilliga soldater med höga testvärden. De som inte platsar får generöst fribrev för att inte belasta försvarsmaktens budget.

Räddningsledarna skulle nog i stället helst se att alla värnpliktiga fick fullgöra någon form av vettig tjänst, kanske bara under några få månader. Värnpliktens mål är för dem rimligen dubbelt, dels få en bred rekryteringsbas för framtida hemvärnsmän, dels bidra till den demokratiska utvecklingen genom att ungdomar från invandrartäta områden kommer in i den nationella gemenskapen genom att ges samma bemötande som övriga. I vårt segregerade land är det ytterst få svenskar som under sitt liv får personlig kontakt med någon enda jämnårig invandrare av utomeuropeiskt ursprung.

Jan Linder är militärhistorisk författare

Samverkan mellan hemvärn, räddningstjänst och polis. Kommer ökad militär styrning av hemvärnet göra det svårare för tilltänkta räddningsledare att lära känna och snabbt greppa lokala hemvärnsenheter?

Foto: Försvarets Bildbyrå/Sven-Åke Haglund