Stefan Hedlund:
Bör USA lämna Irak?
I diskussionen om detta får man inte glömma vad som händer om ett irakiskt inbördeskrig, med iransk intervention, hamnar på EU:s bord.
Kriget i Irak har nu pågått i snart tre år, och något egentligt slut finns ännu inte inom synhåll. Den amerikanska dödssiffran har passerat både 1.000 och 2.000, och enligt president George Bush kan så många som 30.000 irakier ha förlorat livet. Den bistra verkligheten börjar avlägsna sig allt längre från de förhoppningar som en gång fanns om ett snabbt befrielsekrig, med en åtföljande stabilisering och demokratisering av Irak.
Föga förvånande har den amerikanska allmänheten börjat ge prov
på en allt större tvekan kring om det verkligen var rätt att gå i krig, och
presidentens tidigare skyhöga popularitetssiffror har dalat. I Europa har denna
utveckling mötts av reaktioner som på en del håll närmar sig illa dold
skadeglädje. Paralleller till det för USA så traumatiska Vietnamkriget blir
allt vanligare. Bilder tecknas av ett växande amerikanskt krigsmotstånd, som
snart nog skall svepa bort den för många synbarligen så förhatliga Bushregimen.
Barocka paralleller med Vietnamn
Det finns två problem med dessa reaktioner. För det första är det helt klart att de som hoppas på att Bush skall falla hänger sig åt naivt önsketänkande. Nästa presidentval kommer först i november 2008, vilket ur krigsmotståndarnas perspektiv lika gärna kunde ha varit om 100 år. Till presidentens tydliga fördel talar att det kollektiva politiska minnet bland amerikanska väljare är ungefär tre nanosekunder långt.
Betydligt mera intressant är frågan om det påstått utbredda krigsmotståndet och de många parallellerna till Vietnamkriget. För dem som faktiskt var med under denna för den europeiska vänstern så berusande tid ter sig dagens paralleller som fullständigt barocka. Efter att under en månads tid nästan dagligen ha passerat Vita Huset kan jag svårligen undgå att undra om det finns två Amerika, ett som man själv kan besöka och besiktiga, och ett som bara lever i den europeiska vänsterns fantasier.
Sjunkande stöd
Det görs förvisso en del försök att få uppmärksamhet i massmedierna, men de leder sällan till annat än kortvariga sensationer. Öppna protester mot kriget är överlag mycket sällsynta. På amerikanska campus, som den gången var partiellt paralyserade av massdemonstrationer, är det idag lättare att få uppslutning kring protester mot dödsstraffet, eller mot utvidgad oljeborrning i Alaska, än för att de amerikanska trupperna skall tas hem från Irak. Mig veterligen har det inte förekommit ett enda fall av kravaller där polis har satt in tårgas, eller där utkommenderade enheter ur nationalgardet har skjutit för att döda.
Även om företrädare för de ”tjattrande klasserna”, som mediakommentatorer något föraktfullt brukar kallas i USA,
har varit intensivt sysselsatta med att debattera olika skandaler kring hur
kriget inleddes, tvingas man dock emellanåt själv att erkänna att detta i hög
grad är en fråga för just etablissemanget, som vanligt folk inte bryr sig
särskilt mycket om.
Med allt detta sagt får vi förvisso inte förledas att tro att det krig som inledningsvis fick ett så brett stöd längre är vare sig populärt eller ens acceptabelt. Opinionsundersökningar har som ovan nämnts visat på ett stadigt sjunkande stöd för president Bush, och andelen amerikaner som anser att det var fel att sända trupper till Irak passerade i november 50-procentstrecket. Det är således helt klart att det finns ett jäsande missnöje, som på en del håll kopplas till redan tidigare mycket starka antipatier mot presidentens person.
Tveeggad kritik
Samtidigt är det mycket svårt för amerikaner att göra sak av detta missnöje. Varje form av kritik mot kriget måste vägas på guldvåg, så att den inte kan uppfattas som ett knivhugg i ryggen på de män och kvinnor i uniform som befinner sig i livsfara. Att ställa sig bakom trupperna i Irak, och i Afghanistan, är en patriotisk plikt av allra högsta dignitet. Små gula band med texten ”We support our troops” finns överallt, numera till och med på hyrbilar.
Hur utomordentligt känslig denna fråga är visades i mitten av november, när den demokratiske kongressmannen John Murtha blev den förste av landets ledande politiker att öppet kräva ett omedelbart hemtagande av trupperna. Vita Huset svarade med att reflexmässigt försöka svartmåla honom som opatriotisk. Då han själv, till skillnad från sina kritiker, har en omfattande och hedersam stridserfarenhet, blev detta ett rent självmål, där Murtha fick tillfälle att komma med en del utomordentligt bistra kommentarer om exempelvis vicepresident Cheneys insatser för landet. Då republikanerna raskt provocerade fram en omröstning i kongressen, om ett snabbt hemtagande av trupperna, blev utfallet visserligen ett överväldigande nej, men debatten visade samtidigt hur infekterad frågan är.
Generalsmissnöje
Det som idag står helt klart, och som gör de ständiga parallellerna till Vietnam så missvisande, är att det verkliga hotet mot Vita Husets krigföring denna gång inte kommer från gator och torg, eller ens från liberala mediebastioner som New York Times och Washington Post. Det tunga motståndet kommer denna gång inifrån etablissemanget, och det spänner över partigränserna.
En anledning kan vara att amerikanska generaler har fått en ny arbetsuppgift på sin dagordning, nämligen att gå på begravningar. I samtliga fall där familjen så önskar kräver Pentagon att det skall vara en general närvarande, som representant för den stat som sänt den stupade sonen/dottern i strid. Tanken är att detta inte bara skall visa respekt, utan att det också skall medverka till att landets högsta militära ledning inte glömmer dem som får betala det yttersta priset. Det har vid det här laget blivit många begravningar, och det har säkerligen fått sina effekter inte bara inom officerskåren. Då en del av landets viktigaste militära baser, i synnerhet för Marinkårens del, finns i närheten av Washington har begravningsritualerna även kommit att bli en angelägenhet för många av kongressens ledamöter.
Även om det således finns ett jäsande missnöje, är det än så länge mycket få som har dristat sig till att öppet ta strid med Vita Huset. Krigsmotståndets främste banérförare är den pensionerade pansargeneralen William Odom, vars meritlista är lika lång som den är oantastlig. Odom tjänstgjorde i Vietnam. Han var militär rådgivare åt Zbigniew Brzezinski, under dennes tid i Vita Huset, och han var under Ronald Reagan chef för den mäktigaste av de många amerikanska underrättelsetjänsterna, National Security Agency, NSA. Efter pensioneringen delar han sin tid mellan tankesmedjan Hudson Institute i Washington, och att vara professor i statsvetenskap vid Yale.
Tillbaka med hedern i behåll?
Odoms huvudsakliga och mycket bestickande argument är att kriget i Irak inte kan vinnas, och att det därför är bäst att få slut på det så snart som möjligt. I likhet med John Murtha, och med än större militär tyngd, pläderar han därför för ett snabbt hemtagande av all amerikansk trupp. Till skillnad från de krigsmotståndare på vänsterkanten som drivs av allmänt pacifistiska motiv, eller hävdar att USA inte har någon rätt att blanda sig i regionens inre angelägenheter, drivs generalen Odom av en omsorg just om landets vitala säkerhetsintressen.
Han inskärper att kriget i Irak nu följer precis samma utvecklingsmönster som kriget i Vietnam, och han ondgör sig över Vita Husets falska förespeglingar om att uppbyggnaden av en irakisk militärmakt och av irakiska politiska institutioner, en parallell till den tidens ”vietnamisering” av konflikten i Sydostasien, skall leda till att USA kan dra sig tillbaka med hedern i behåll, det som då kallades ”peace with honor”. Ju längre amerikansk trupp befinner sig i Irak, desto sämre blir förutsättningarna för att man när dagen för ett oundvikligt återtåg slutligen kommer skall kunna få någon form av inflytande över hur regionen rekonstrueras.
På Europas bord
Det som gör Odoms argumentation så relevant även för europeiska politiker är att han samtidigt gör mycket klart vad de faktiska konsekvenserna av en snabb amerikansk reträtt skulle bli. Det amerikanska politiska etablissemanget skulle visserligen tvingas acceptera en period av internationell skadeglädje, men att det som många hävdar skulle leda till en försämrad styrkeposition är en ren missuppfattning. Även efter ett debacle i Irak kommer den enda kvarvarande supermaktens råa militära styrka att tala sitt eget mycket tydliga språk.
Betydligt mera intressant, och potentiellt förödande för Europa, är att konflikten i Irak efter en snabb amerikansk reträtt i stället kommer att landa på den europeiska säkerhetspolitikens bord. Det kommer då plötsligt att bli upp till Frankrike och Tyskland att komma överens med Storbritannien och de övriga om hur EU skall hantera ett omfattande irakiskt inbördeskrig, där Iran intervenerar i söder och där Kurdistan bryter sig loss i norr, med påföljande turkisk inblandning.
Utöver att det skulle falla på européernas lott att prata sig ur detta verkliga mardrömsscenario, skulle ett ”befriat” Irak samtidigt friställa mängder av segerrusiga islamistiska våldsverkare, vilkas påföljande destinationer sannolikt skulle bli Tjetjenien och – i Muhammedkonfliktens kölvatten – kanske även Europa.
Europa illa rustat
Det är ur dessa kombinerade perspektiv Odoms plädering för en snabb reträtt bli så bestickande positiva för USA – och så potentiellt förödande för oss andra. Hans scenario skulle inte bara leda till att den omedelbara skadan för USA minimeras, och till att det amerikanska inflytandet i regionen efter ett krigsslut skulle stärkas (jämfört med ett utdraget krig). Genom att den islamistiska vreden samtidigt skulle tvingas att finna nya måltavlor, skulle både Ryssland och Europa kastas in i en eskalerande konflikt som européerna i synnerhet står mycket illa rustade för att möta.
Den kanske mest oroväckande lärdom konflikten kring Jyllandspostens teckningar nu är på väg att inskärpa är att européernas traditionella tilltro till den egna förmågan att prata sig ur varje tänkbar konflikt nu har nått vägs ände – och någon alternativ väg finns inte inom synhåll. Om vi mitt i denna kris också skulle tvingas hantera utfallet av en snabb amerikansk reträtt från Irak kan man bara bäva inför de möjliga konsekvenserna. För dem som ägnar hela sin tillvaro åt att fördöma USA:s krigföring i Irak kanske detta är tankar som är värda viss begrundan.
Stefan Hedlund är professor vid
institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala Universitet
Han har lämnat Irak för alltid.