Den enda vägen framåt

I sina memoarer, som recenseras i detta nummer av vårt försvar, framför generalen Carl Björeman skarp kritik mot att det under huvuddelen av det kalla kriget saknades en genomtänkt strategisk idé till grund för försvarsplanering och operativ verksamhet. Följden av detta blev ett stelt system, präglat av försvarsgrenarnas strid om krympande ekonomiska resurser. En liknande kritik framför ubåtsjägaren, kommendören av första graden Emil Svensson i boken Under den stillsamma ytan (recenseras i kommande nummer av vårt försvar).

Detta är saker som historikerna får ge sig i kast med. Men det finns anledning att inför utvecklingen av Insatsförsvaret beakta vikten av en grundläggande strategisk diskussion. Just diskussion, det kan inte vara så att någon sitter inne med den enda sanningen. Olika alternativ måste tas fram och belysas. Och få ifrågasättas utan prestigelåsningar.

Vissa nygjorda spår förskräcker. Den senaste rundan av grundorganisationsförändringar präglades minst av allt av öppet redovisade alternativ och beslutskriterier.

Av goda skäl har ÖB och hans högkvarter nu siktet skarpt fokuserat på att – tillsammans med Finland, Estland och Norge – kunna ställa upp Nordic Battle Group 2008 – tillika med andra internationella insatser (se Claes-Göran Fants artikel i detta nummer). Vi tror säkert att Försvarsmaktens ledning därjämte har förmåga att tänka såväl bredare som på längre sikt. Men den bör vara betjänt av en livlig debatt i fristående försvarsintresserade kretsar. Debatten kan och bör beröra alla upptänkliga nivåer och områden: säkerhetspolitiska grunder, strategi, operativa principer, taktik, vapenteknik etc. etc.

En fortlöpande, dynamisk debatt är viktig för att förhindra sådana låsningar till mentala och materiella arv som bidrog till en stel struktur under det kalla kriget. I dagsläget kan bl.a. följande tre problemområden urskiljas:

För det första avvägningen mellan det som anges som det militära försvarets raison d’être, försvaret mot väpnade angrepp i en oviss framtid och det som är dess huvuduppgift i dagsläget, internationella insatser. Här måste till en mer djupgående diskussion om tänkbara framtida hot och deras tidshorisont än dagens bekymrade kommentarer i marginalen om Rysslands tvivelaktiga utveckling. Här måste också göras en precis och konkret analys av vilka förutsättningar som måste skapas för att möjliggöra en framtida upprustning: Vilken grundläggande försvarsförmåga i dagsläget, vilka system för tillväxt, vilka krav på att utnyttja svaga förvarningssignaler?

I det sammanhanget måste man också formulera en uppgift till Försvarsmakten. ”Att föra väpnad strid” är en förmåga. En uppgift måste kunna sättas i relation till resurser, och den nämnda ”uppgiften” sätter överhuvud taget inga gränser uppåt eller nedåt.

För det andra måste man öppet diskutera samverkan med andra stater, inte bara som nu i de internationella operationerna utan också vad gäller försvar mot väpnat angrepp. Ingen förnekar längre att hjälp utifrån skulle behövas. ÖB vidgick i Sälen förra året att sådant måste planeras i förväg, och i år talade han om fredstida operativ samordning.

För det tredje finns det anledning att diskutera vår ambitionsnivå när det gäller internationella insatser. Här finns en mycket stor spännvidd bland försvarsintresserade i olika kretsar. Från dem som anser att vi endast skall ägna oss åt traditionella fredsbevarande ”blå-basker”-operationer till dem som tycker att vi skall delta fullt ut i rena stridsinsatser – vilket faktiskt är vad statsmakterna har beställt av ÖB att Försvarsmakten skall kunna klara. Det kan också handla om olika syn på var vi skall göra insatser, i vems regi och med vilka motiv, altruistiska eller realpolitiska.

Det är frågor som för närvarande diskuteras i relativt begränsade kretsar. Men i takt med att insatser intensifieras, risker ökar och offer krävs kommer debatten att föras av hela svenska folket, och då är det bra att ha genomtänkta svar.

Det mesta av ovanstående är politikernas bord. Men det skadar inte att de politiska besluten kan grundas på kunskaper hos dem som vet vad instrumentet Försvarsmakten är för någonting.

Men framför allt är debatt kring dessa och oräkneliga andra frågor viktig för organisationen Försvarsmakten. Med all obändig vilja att komma vidare och förverkliga de närliggande målen måste man förena insikten att Vägen Framåt inte är Den Enda Vägen utan ett oändligt antal vägskäl, där val måste göras med eftertanke och öppet sinne.