Bertil Johansson:

Volontären som blev general

Generallöjtnant Carl Björeman, militärbefälhavare i milo Syd 1984-88, välkänd och energisk försvarsdebattör och dessutom tidigare medlem av aff styrelse, har givit ut sina memoarer. Boken är viktig för den som är intresserad av modern militärhistoria, och den behandlar problem som, trots den strategiska och säkerhetspolitiska utvecklingen, fortfarande kan kännas aktuella. Men boken är också av kulturhistoriskt intresse, just mot bakgrund av de stora förändringar inom försvarsmakten och inom samhället i stort som skett sedan Björeman i början av 1940-talet antogs som volontär.

Ungefär en tredjedel av boken handlar om författarens tidiga utbildning från volontärskola till officersexamen samt olika perioder av trupptjänst vid fem infanteriregementen. Skildringen är genomgående positiv och det gäller inte minst de tidiga s.k. stamskolorna. Författaren uttalar t o m ett spontant tack till Livgrenadjärregementet. Andra skildringar, såväl muntliga som skriftliga, har inte sällan redovisat mindre positiva drag. Det finns knappast någon anledning att tro att Björeman skönmålar sina upplevelser. I stället var det nog så att för eliten inom underbefälskåren skapade just dessa skolor den plattform som behövdes i den tidens Sverige för en vidare karriär. Andra mindre kompetenta och motiverade elever kunde uppleva utbildningen på ett mindre positivt sätt. Inte heller kan man utesluta att utbildningens kvalitet liksom personalbehandlingen kunde variera mellan olika förband och försvarsgrenar.

Kritiskt om Karlberg

Som så många andra ”långvägare”, upplevde Björeman tiden vid Försvarets läroverk som i hög grad positiv. Han nämner den legendariske Historie-Calle som särskilt inspirerande. Anmälaren själv har mycket begränsad erfarenhet av denne personlighet. Men det hände att Carlsson vikarierade i vår klass och då förutspådde oss en fattig framtid både militärt och kulturellt – eftersom vi inte läste franska. Till utbildningen vid Karlberg är Björeman relativt kritisk. Kamratskapet var viktigt men i en del fall ifrågasätts lärarnas kompetens. Inom kursen insåg man att lärarna inte tillhörde arméns elit. Tydligen var urvalet fel. Björeman beskriver i andra avsnitt av boken framstående ledare och utbildare han träffat på under sina trupptjänstgöringar. Bland dem borde det ha varit möjligt att hitta lämpliga lärare och föredömen för de blivande officerarna.

Mot gemensamt mål vid förbanden

Växlingen mellan trupptjänst och stabstjänst har varit ett naturligt element i både den enskilde officerens karriär och i arméns utveckling. Den säkerställde att kunskaper och erfarenheter fanns som kunde komplettera varandra inom båda verksamhetsgrenarna. Samtidigt har det betytt en avsevärd belastning för den enskilde och hans familj. Ofta har det talats om behovet av längre perioder för att minska antalet uppbrott. Björemans skildring belyser väl hur en ung, efter hand allt äldre, officersfamilj påverkades av detta system.

Björeman beskriver i positiva, nästan entusiastiska ordalag verksamheten på olika nivåer vid de regementen han tjänstgjorde. Han gör det dock utan att dölja problem och brister som fanns, främst till följd av befälsbrist och kärv ekonomi. Truppkarlen för här pennan. På förbanden tycks alla arbeta mot ett gemensamt mål – till skillnad vad som tydligen karakteriserar verksamheten i höga staber på central nivå. Medarbetare och chefer tecknas med välvilja, många nämns, men särskilt framstår Carl-Henrik Gåsste, mångårig chef för Hälsinge regemente, som regementschefen med stort R. Anmälaren kan endast instämma, om än inte från förbandsnivån men väl från försvarsstab och MHS.

Gemensam operativ grundsyn

De tyngsta avsnitten är de strategiska och operativa övervägandena, inte bara sett från den omfattning de fått i boken, utan också i fråga om intellektuell kvalitet och allmänintresse. Under sin karriär tjänstgjorde Björeman i tre perioder vid försvarsstaben på olika nivåer. Det framgår tydligt att kaptens/detaljchefsnivån under tidigt 1960-tal var mest tillfredställande. Den sammanföll med det nya operativ ansvar som staben fick och med chefsbyten på de högsta nivåerna. Den gemensamma kuppförsvarsordern som författaren var handläggare för var ett genombrott för ett nytt tänkande och gemensam operativ grundsyn. Carl Björeman som integrationist är entusiastisk och hoppfull, vi arbetade i medvind, säger författaren. Det var känslor vi, en ”generation” yngre stabsofficerare, helt delade. Man saknar här möjligen en analys av de svårigheter som måste ha varit förknippade med en så radikal omställning – en rivstart enligt Björeman.

Försvarsgrensstrider

När Björeman efter ett par års tjänstgöring vid den nyorganiserade milostaben i Strängnäs återvände till försvarsstaben som regementsofficer vid operationsledningen var det slut på medvinden. I stället innebar det sena 1960-talet början till slutet på guldåldern. Den principiella politiska enigheten om försvaret hade brutits. Ekonomiska överväganden fick ökad betydelse på de operativa faktorernas bekostnad. Inom staben blev sektion 4 viktigare än operationsledningen. Här använder Björeman t o m termen hotet från sektion 4! Strävan mot ett gemensamt mål försvagades. Striden om pengarna tilltog i styrka. Men även inom försvarsgrenarna fanns motsättningar och då inte minst inom armén, oftast personifierade av generalerna Almgren och Synnergren. Den dragkampen bidrog till att dessa starka ledare inte kunde gå i spetsen för att skapa en positiv utveckling inom försvaret, anser Björeman. Han var inte optimistisk när han lämnade försvarsstaben för en ny period av trupptjänst. Han hade arbetet hårt men enligt egen bedömning inte alltid med de rätta frågorna.

Björeman kom tillbaka till försvarsstaben 1976, nu som operationsöverste ur armén. Nedskärningarna i 1972 års försvarsbeslut gjorde att den operativa inriktningen behövde omprövas. Det insåg både ÖB Synnergren och Björeman. Av bl a neutralitetspolitiska skäl hade vi haft ett starkt periferiförsvar utan ”luckor”. Men det krävde höga försvarsutgifter. Därtill kom angriparens ökade rörlighet och förmåga till överraskande angrepp. Då borde även fördröjningsoperationer förberedas. Men denna idé mötte hårt motstånd främst från de ”blå” försvarsgrenarna men även inom delar av arméledningen. Utförda studier gav heller inte tillräckligt underlag för ett radikalt nytänkande. Björeman delar Krister Andréns uppfattning att Sovjetunionen aldrig hade kapacitet att genomföra en konventionell kustinvasion över Östersjön. Mot den bakgrunden kan man fråga sig om inte periferiförsvaret ändå var en ganska god idé. Dess resurser kunde ju slå mot just det angriparen hade ont om och borde väl därför i många lägen ha en god avskräckande effekt.

Stel försvarsplanläggning

Björeman tar farväl av försvarsstaben med känslan att oenigheten pekar mot förfall och nedgång. Det saknades en gemensam operativ grundsyn omfattande både utnyttjande och utveckling av stridskrafterna. Bristen på inriktning hade blivit ett slagträ i debatten De högsta cheferna förmådde inte, trots stora personliga kvalifikationer, vrida utvecklingen rätt. Motsättningarna inom staben påverkar inte personteckningarna, de är ändå genomgående positiva.

Avsnitten som beskriver tiden som stabschef och militärbefälhavare i Södra militärområdet är intressanta. De behandlar både viktiga sakfrågor och skildrar verksamhet och relationer mellan olika nivåer och myndigheter som inte längre existerar. Naturligtvis har de därför förlorat i aktualitet men kan ändå ge nyttiga erfarenheter. Den nye stabschefen finner att försvarsplanläggningen är stel med anor från 1950-talet. Den bygger på förvarning och genomförd mobilisering. Alla de tre fördelningarna har avvärjningsuppgifter vid kusten. Att skapa kraftsamling är svårt. Hänsyn har knappast tagits till riskerna för överraskande angrepp och luftlandsättningar. Kanske kan man här också ana ett inflytande av den studiemetodik som tillämpades i försvarsstaben och där man förutsatte att angriparen hade i det närmaste obegränsade resurser. Då blev Normandie 1944 mer aktuellt än Norge 1940. Garnisonssamordningen är en fråga som leder till oenighet med arméledningen. Här vill Björeman undvika allt som leder till ökad byråkrati och som innebär ytterligare en nivå mellan MB och förbanden.

Motsättningar till arméchefen

och ÖB

Som MB Syd fortsätter Björeman att arbeta för integration och regionalt ansvar. Relationerna inom militärområdet och med civila myndigheter är tydligen goda. Inom den egna försvarsgrenen är det sämre ställt. Ett avsnitt i boken har den talande titeln ”Med arméledningen var förhållandet sällan gott”. Förhållandet till ÖB Bengt Gustafsson beskrivs på samma summariska sätt ”Från samförstånd med ÖB till ömsesidig misstro”. När general Gustafsson tillträdde sin befattning hyste Björeman förhoppningar om gott samarbete grundat på en likartad uppfattning om läget inom försvaret. Men det skulle visa sig, enligt Björeman, att ÖB, liksom hans föregångare, inte förmådde att föreslå de förändringar som motsvarade strategiska krav och rimliga försvarskostnader. Särskilt kritisk är Björeman till ett strategiskt bedömande som Bengt Gustafsson gjorde som ÖB. Det var statiskt och saknade framtidsanalys, inte heller klarades de ömsesidiga styrkeförhållandena ut, däremot behandlades andra frågor som egentligen låg på operativ nivå, skriver Björeman. ÖB hade inte tagit hänsyn till Björemans goda råd. FU 88 kom att sakna såväl strategisk som operativ grund. Brytningen var i det närmaste total mellan ÖB och MB.

Relevanta erfarenheter

Boken har också en underrubrik ”Vi hade en gång en försvarsmakt”. Underrubriken kan kanske tolkas på flera sätt men den torde inte bara innebära en nostalgisk återblick efter en lång och framgångsrik karriär. Tolkningen bör väl vara att då hade vi en försvarsmakt som kunde svara upp mot folkets och statsmakternas säkerhetspolitiska intentioner och de krav som det militärpolitiska läget ställde. Naturligtvis var inte allt perfekt. Andra avvägningar mellan kvalitet och kvantitet borde kanske ha gjorts, liksom ifråga om val av strategisk och operativ inriktning eller olika beredskapsformer. D v s frågor som behandlas utförligt i boken. Men nog innehåller uttalandet ett tvivel på att vi i dag har ett försvar som kan lösa de uppgifter som det kan komma att ställas inför inom en kanske inte alltför avlägsen framtid. Eller redan i dag med de ambitiösa mål som statsmakterna har i fråga om internationella insatser. Många torde dela den oron.

Därför är det också tillfredställande att Carl Björeman inte har låtit sin långa karriär falla i glömska. Till skillnad från den stora majoriteten av högre officerare och ämbetsmän delar han i sin välskrivna och innehållsrika bok generöst med sig av sina erfarenheter, erfarenheter som i vissa fall kan vara relevanta även i dag eller som i varje fall är utomordentligt intressanta just för att Sverige och omvärlden i så hög grad har förändrats under karriären från volontär till general. Det är också glädjande att kunna konstatera att Björeman under de mer än femton år som gått sedan han lämnade aktiv tjänst har han fortsatt att delta i den mestadels ganska tama försvars- och säkerhetspolitiska debatten i Sverige. Det borde även de som (likt anmälaren) inte nödvändigtvis helt delar alla Björemans bedömningar och argument kunna vara överens om.

Bertil Johansson är överste och säkerhetspolitisk expert

Carl Björeman: Soldat och general under Kalla Kriget.

(Svenskt Militärhistoriskt bibliotek 2005. 300 sid.)