Bo Hugemark:

Begränsad sikt i Sälen

Tät dimma rådde utomhus under hela Folk och Försvars Rikskonferens. I konferenssalen gavs en del tydliga svar på en del frågor. I många fall var dock svaren dimmiga, och sikten begränsad både bakåt och framåt i tiden. Och några viktiga saker såg man inte alls.

Det som var mest dimhöljt var det som är motivet för det militära försvaret: ”att vi inte långsiktigt kan utesluta ett militärt angreppshot, med de utomordentligt allvarliga konsekvenser som ett sådant angrepp skulle få” för att citera försvarsberedningens rapport. Skälet till att inte orda mer om saken nu anges också: ”Försvarsberedningen står kvar vid sin bedömning att ett enskilt militärt angrepp i alla dess former direkt riktat mot Sverige bedöms som osannolikt under överskådlig tid.”

Är numerären viktig

Försvarsministern betonade att det just var risken för framtida väpnade angrepp som motiverad försvarets nuvarande styrka. Men hur stor den styrkan var, det var inte så lätt att få grepp på. Strax före konferensen hade redaktör Mikael Holmström i Svenska Dagbladet åter väckt frågan om de s.k. resursförbandens status. Moderatorn Ulf Wickbom gjorde under konferensen ideliga – alltmer desperata – försök att få tydliga besked om Försvarsmaktens styrka. Något klarare blev det väl efter ÖB:s anförande, men mycket återstår innan svenska allmänheten har en klar bild av vad den får för pengarna.

En som inte tyckte att det var så viktigt med numerären var utrikesministern Laila Freivalds. Det avgörande vid våra insatser var inte ”antal huvuden som kröp omkring i bushen”, utan mer kvalificerade insatser. Det föranledde moderatledaren Fredrik Reinfeldt till en förtrytsam kommentar om att det var just den sortens ståndpunkt bland västländer som gjorde att fattiga länder fick stå för de riskabla insatserna med marktrupp.

Valtaktik och alliansfrihet

Freivalds anförande innehöll givetvis den vanliga retoriken om att stärka EU:s utrikespolitiska roll och driva på dess utvidgning, om Unionens ökade roll i krishantering, om den transatlantiska länkens betydelse och att den svenska alliansfriheten gav oss trovärdighet i arbetet att hindra spridning av massförstörelsevapen.

Men några nya tonfall kunde urskiljas: stödet till demokratiska krafter i Vitryssland, oro över utvecklingen i Ryssland och energifrågans säkerhetspolitiska konsekvenser.

Mest påfallande var dock det hon sade i slutet, som inte stod i den utdelade skriftliga versionen. Det fanns inget skäl till att Sverige borde gå in i NATO, och nu var det dags för de borgerliga att ge besked på den punkten, mot bakgrund av att de stod splittrade i frågan.

Efter denna valrörelseupptakt var man litet nyfiken på vad Fredrik Reinfeldt skulle säga i sitt tal nästa dag. Han blev inte svaret skyldig: Det fanns inga skäl för att stå utanför. Bevisbördan låg på dem som motsatte sig medlemskap och därmed fullt inflytande i en allians som vi samarbetade mer och mer med. Moderatledare uttalade sig helt entydigt för ett svenskt medlemskap – med reservationen att ett inträde borde ske tillsammans med Finland och med en bred parlamentarisk uppslutning.

Närvarande folkpartister var givetvis inte så lyckliga över att socialdemokraterna sålunda fick vetorätt i NATO-frågan, men verkligheten är ju också att det heller inte finns konsensus inom den borgerliga alliansen. Det återspeglades tydligt i det utrikespolitiska program som denna presenterade och mest handlade om EU. Unionens utvidgning borde fortsätta och alliansen ville verka för ”ett smalare och vassare EU som koncentrerar sig på färre frågor”.

Otålighet om krishantering

Att Ryssland börjar nämnas med negativa förtecken då och då återspeglades inte i debatten om det svenska försvarets framtid, utöver i det pliktskyldiga nämnandet av den grundläggande försvarsförmågan. Desto mer diskuterades samhället sårbarhet, olika slags kriser, såväl av människor förorsakade som naturkatastrofer samt vår förmåga till krishantering. Utgångspunkten var bl.a. Försvarsberedningens rapport En strategi för Sveriges säkerhet, (Ds 2006:1) som presenterades som konferensens första programpunkt.

Diskussionerna var ett eko från förra årets rikskonferens som ju ägde rum omedelbart efter Tsunamikrisen och orkanen Gudrun. Många åhörare erfor en viss känsla av att vi åter förfallit till utredande i stället för konkret handling för att höja krisberedskapen. Bland dem som mest högljutt gav luft åt denna otålighet var David Berg från SVT:s realityserie ”Toppkandidaterna”. Varför hade så litet hänt efter kriser och utredningar från Estonia och framåt?

Kapitalförstöring

Äldre deltagare hade nog anledning till ännu mer uppgivna reaktioner. De principer för krishantering som nu framfördes som nyvunna erfarenheter var precis de som var vägledande för totalförsvaret under det kalla kriget: starta hellre upp med för mycket än för litet, se till att det finns kontinuerligt ansvar, se till att ledningsfunktionen orkar hålla igång under lång tid etc.

Än mer dystert var det att höra att man nu för att gardera sig inför kriser måste skaffa en massa materiel som för ett decennium sedan fanns i mängd i försvarsmaktens och totalförsvarets förråd, elverk, vattenreningsapparatur etc. etc.

Att höra om sådan förstöring på ett decennium av mentalt och materiellt kapital kunde inte undgå att väcka tvivel på Försvarsmaktens förutsatta förmåga att kunna rusta upp vid ett hot ett tiotal år fram i tiden.

Ytterligare ett problem vad gäller konkret krishantering är den obalans i ledningsorganisationen som inträtt i och med att Försvarsmakten blivit av med ledningsorganen på regional och lokal nivå. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sekreterare Kim Åkerman försummar inget tillfälle att dra upp problemet, icke heller på rikskonferensen. De svar som gavs lugnade honom inte, och han utvecklar saken i en artikel i detta nummer av vårt försvar.

Hopplöshet och hård beslutsamhet

Det som för närvarande är försvarsmaktens huvuduppgift, de internationella insatserna, togs upp med fokus på Afghanistan. Bengt Kristiansson, generalsekreterare i svenska Afghanistankommittén gav en skakande beskrivning av en i det närmaste hopplöst läge, ett land behärskat av krigsherrar eller talibaner, ökande opiumodling, bräckliga samhällsstrukturer. Sedan följde en av dem som valt att försöka genomföra ”mission impossible”, fredsinsats i detta område, överstelöjtnanten Magnus Bratt, planeringschef i ISAF-styrkans Regional Area Command North. Hans anförande var konferensens mest gripande. Den ständiga osäkerheten, hur det kändes att mista kamrater, vetskapen att den lilla dottern kanske såg sin far för sista gången när man åkte ut, hoppet att insatsen kanske räddade liv på afghanska barn. En krigsman, beredd att ge sitt yttersta i fredens tjänst talade till ett andlöst auditorium.

Hur långt bär Vägen Framåt?

Överbefälhavaren hade två framträdanden under konferensen. Det första var en slags förevisning av de genomgångar om Vägen Framåt som han genomfört för Försvarsmaktens alla värnpliktiga och anställda. Ja, inte alla anställda, påpekade reservofficersförbundets ordförande. Reservofficerarna är faktiskt fast anställd personal, väl så betydelsefulla i framtiden, i synnerhet om man behöver öka styrkan. Varför hade reservofficerarna glömts bort? Det finns tydligen en del kvar att göra på informationssidan i den stora omställningsprocessen.

Sitt andra framträdande ägnade ÖB åt den framtida utvecklingen av organisationen mot bakgrund av ekonomiska realiteter. Tumregeln var att det kostade 4-5 % mer per år att hålla sig med moderna system. I dagens insatsförsvar är materielslitaget mycket högt. Säkerhetskraven ökar hela tiden.

Det var fakta som fick åhöraren att ana nya framtida svarta hål, krav på nya drastiska nedskärningar och att Vägen Framåt kanske inte skulle bli vad den var tänkt. ÖB sade också i klartext att det inte gick att hyvla mer på organisationen utan att hela system lades ner. Han uttalade dock att det fanns goda förutsättningar på några punkter: man hade nu mentalt frigjort sig från det kalla kriget, dagens verklighet ställde tydliga och konkreta krav, det fanns en växande medvetenhet, även bland politiker om att det inte gick att reducera mera. Liknande har sagts förr i Sälen.

Ett remarkabelt förslag av ÖB var att vi skulle kunna spara en del pengar på att utöka försvarssamarbetet med andra länder till en ömsesidig specialisering och nischning avseende vissa operativa förmågor. Med andra ord ett ”luckförsvar” som kategoriskt avfärdades under det kalla krigets första år såsom stridande mot alliansfriheten. Förslaget väckte nu inga protester. Fler än en undrade nog vart den heliga alliansfriheten egentligen innebär.

Bo Hugemark är vårt försvars redaktör

P.S. Ett antal tal ur det mångsidiga konferensprogrammet återfinns på Folk och Försvars hemsida www.cff.se

Fjällkyrkan vid Högfjällshotellet, höljd i dimma och frost. Foto: Bo Hugemark