Olof Santesson:
Ta från förvaltning – ge till snabbinsatser
Peter Lagerblad underhöll publiken om hur han gick fram med kniven
Försvarsmakten tog timeout. Krigsplaceringar, repförband, återkommande övningar och stora materielbeställningar – allt upphörde. Det kallades stålbad, andra talade om härdsmälta, när kring sekelskiftet framför allt armén krympte till oigenkännlighet. Men vad hände i försvarsförvaltningen när kundkretsen närapå gick upp i rök? Svaret i många fall: inte något. Man fortsatte i gamla hjulspår, somliga rent av med ökade ansträngningar, som om ingenting hade hänt. Men nu har verkligheten hunnit ikapp, brutalt så det förslår. Stora indragningar av personal och verksamhet bebådas i Peter Lagerblads föreslagna fördelning av 2,1 miljarder.
Mediaengagemanget har varit svagt. Men att få kunskap om knivhugg
som skalar bort stora delar ur hela försvarssektorn borde intressera
försvarsvänner. Eller har många redan gett upp av missmod i takt med att det
har blivit svårare att begripa Försvarsmaktens förändringar?
Tankeväckande och underhållande
I varje fall hade mindre än fyrtio personer infunnit sig, när den 1 februari Allmänna Försvarsföreningen i Stockholm i samarbete med Stockholms Läns Försvarskommitté hade en informationskväll i Landstingssalen, där Peter Lagerblad presenterade sin försvarsförvaltningsutredning. Det trista namnet kanske avskräckte. Men det var synd att inte flera hade tagit chansen att ta del av en både tankeväckande och underhållande framställning.
”En effektiv förvaltning för insatsförsvaret” var rubriken på Lagerblads framställning liksom på det färdiga utredningsförslaget. Introducerad som något av en superbyråkrat, med djupa erfarenheter från regeringskansliet och statlig företagsamhet, inledde han med konstaterandet att syftet med hans utredning inte var besparingar utan en omfördelning inom försvarssektorn. Ytterst gäller det att finna utrymme för att finansiera den snabbinsatsstyrka, Nordic Battle Group, som Sverige åtagit sig att för EU:s räkning ha i färdigt skick den 1 januari 2008.
Att Sverige historiskt har haft stor förvaltning, stor materielkunskap och stor forskning hörde förstås samman med allianslöshetens krav på att vi så långt möjligt skulle sköta oss själva. I dag är allt detta med en svensk profil borta, vi skall tvärtom i interoperabilitetens namn ha samma strukturer, vapen och stabsrutiner som alla andra samarbetspartner.
Prioriteringar har saknats
Var skulle då stöten sättas in? Här visade föredragshållaren sina första slående bilder. Mellan 1997 och 2004 har högkvarteret, räknat i 2004 års prisnivå, ökat sina kostnader med 33 procent. Detta har skett samtidigt som Försvarsmakten har minskat i omfång som aldrig förr. FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, ökade ännu mer med 43 procent, och värst av alla Försvarshögskolan med 44 procent. I löpande priser har anslagsramen ökat med 4 procent, varav förvaltningen med 32 procent. Dess andel av försvarsanslagen har ökat från 10 procent till 13 procent.
Hur har det kunna bli så här? Uppdraget till förvaltningen borde så att säga ha nedgått av sig självt. Att så inte skedde förklarar Lagerblad med att uppdragsmodellen fungerar bra under stadigvarande förehållanden men inte tillfredsställande under strukturella förändringar. Det har saknats transparens, genomskinlighet, människor har inte brytt sig, allt har varit för krångligt. Prioriteringar har saknats, man ville fortsätta att ”ha litet av varje”. Man har inte på något sätt hängt med i Försvarsmakten färd brant nedåt.
Nordiska jämförelser
Utgångspunkt för utredningen har varit att statsmakternas krav på att Försvarsmakten årligen skall kunna genomföra två större (bataljon) och tre mindre (kompani) insatser. Senare tids något starkare betoning av att Försvarsmakten dock inte bara skall dimensioneras av de internationella insatserna antyds inte i utredningen. Har ÖB styrt här?
Hur skall man då bedöma vad som vore en lämplig storlek på förvaltningen i den nya sköna insatsvärlden? Lagerblad har gjort en s k benchmarking, som kunde har gjorts för länge sedan. Han har helt enkelt jämfört med Danmark och Norge, länder med samma inriktning på internationella insatser som Sverige, men även tagit med Finland som ju har kvar ett stort försvar. Då blir siffrorna snarast ännu mer förödande för vårt land.
Vi har en betydligt större ledningsorganisation än de andra. På forskningssidan är vi mer än dubbelt så stora som Norge (de andra har nästan ingenting). Antalet mönstrande per anställd i pliktverket är mindre än i Danmark (mycket mindre) och i Norge. Vi har en större befälskår och långt större andel högre officerare (34 procent) än alla de andra. Fortfarande siktar vi på att utbilda dubbelt så många majorer som Danmark, och bortåt dubbelt så många som Finland (med tjugotalet brigader där vi får en handfull stridande bataljoner). Motsvarande gäller överstelöjtnanter.
Inför sådana här jämförelser har det inte varit svårt för Lagerblad att se var minskningar kunde och borde ske. Nu gäller det att respektive uppgifter renodlas, att man hyser förtroende för varandra, att man samarbetar.
Alla får vara med och finansiera EU-stridsgruppen
Högkvarteret, som nyligen minskat från över 1 100 till 900, föreslås minska med 150-200 tjänster och samlokaliseras med FMV, Materielverket (närhetstanken, ”man skall sitta ihop”). Detta får i sin tur en annan roll när mängden egenutvecklad materiel minskar och industrin tar över underhåll m m. Härnäst forskningen. Den skall prioriteras till 1) insatsorganisationens behov, 2) försvarets långsiktiga handlingsfrihet, 3) teknikutveckling och materielrelaterad forskning, 4) forskning för regeringens behov. Samhällsvetenskaplig forskning överförs till Försvarshögskolan (FHS).
En särskild utredning bör se över
underrättelse- och säkerhetstjänsten. Rollerna renodlas för Försvarsmakten
(hyresgäst) och Fortifikationsverket (hyresvärd). Antalet mönstrande kan
halveras och Pliktverket bör pröva att utnyttja militära etablissemang.
Framtida högre officersutbildning bör motsvara nordiska genomsnittsnivåer, med
50-60 på stabsprogrammet (till major) och 10-20 på chefsprogrammet
(överstelöjtnant).
Ja, alla får i Lagerblads tappning vara med och finansiera EU-stridsgruppen och de andra förbanden i internationella missioner. Mest gäller det FMV (900 miljoner), FOI (425), Försvarsmakten (380) och FHS (235). Utredaren sade sig ha fått gott stöd från förvaltningshåll.
Avvecklingsorganisation
Under frågestunden kom flest inlägg från pensionerade militärer. Det är fråga om ett stöd med förbehåll, sade general Carl Björeman och pekade till generalen Claes-Göran Fants uppfattning att högkvarteret nyss minskat med 30 procent och behövde vänta med nya åtgärder tills de genomförda hade fått önskad effekt. I sammanhanget påpekade Lagerblad att han inte hade tagit upp avvecklingskostnader, som för övrigt måste hanteras av en särskild organisation. Exempelvis borde ÖB inte behöva arbeta med både insatsförsvaret och avveckling av det gamla.
Arvid Cronenberg talade om en frånvaro av vetenskaplig skolning på FHS trots en uppsjö av akademiker. För magisterexamen kunde det kanske räcka med skolan, men officerare för högre nivåer borde tillbringa är vid något universitet. Lagerblad höll med, men han hade inte funnit någon särskild samarbetsvilja hos universiteten. Cronenberg återkom och pekade på svårigheterna att finansiera projektet FOKK (Försvaret och kalla kriget). Lagerblad svarade att forskarna borde ha problemformuleringsföreträdet. Det borde finnas en vis pott för forskarnas egna förslag, på deras egna meriter.
General Claës Skoglund ansåg att man nu måste kunna diskutera alliansfriheten. ÖB hade inte fått någon hjälp av statsmakterna med beskedet att han måste klara nya uppgifter genom besparingar. Skoglund ville vidare veta hur urvalet av de bästa värnpliktiga skulle gå till. Frågan om värnpliktsutbildningen kom också att dominera frågestunden, där generaldirektören själv, Björn Körlof, företrädde Pliktverket.
Rättsläget oklart
Mönstringen styrs av en lag från 1901, värnpliktens införande i Sverige, sade Körlof nästan ödesmättat. Rätten inom den äldre beväringsinrättningen att köpa sig fri fick inte längre finnas, så varje 18-äring har sedan dess måste infinna sig personligen till mönstring. Skulle man, som Lagerblad önskade, kunna halvera antalet till mönstring via svaren på ett frågeformulär på webben, krävdes därför en lagändring.
Kan man gå ut och ställa frågor om hälsa och t.ex. drogmissbruk? Sådant kanske inte alla vill svara på, särskilt inte på nätet. Får vi ställa sådana frågor? Rättsläget verkar oklart. Att bara pröva 26 000 i stället för åldersklassens dryga 50 000 ynglingar kan komma att ge ett urval på ganska skeva grunder. Pliktverket skulle helst se att man gjorde försök på bara några håll. Körlof berättade att man funnit att resultat av begåvningstest samvarierade med antalet behöriga till gymnasieskolan. Men då är det snarare 35 000 som skall prövas för att få fram de 25 000, ur vilka en fjärdedel inkallas och resten står fem år i personalreserv.
Det föreföll som om det skulle bli svårt att här skava bort de 100 miljoner som Peter Lagerblad hade tänkt sig. Nu är remissvaren på ingång, och alla berörda inom förvaltningen lär nog andra framföra mer eller mindre övertygande skäl varför just deras del skulle komma lindrigare undan. Utredaren är beredd på nya varv innan resultatet är klart: – Det kommer säkert att rinna mycket vatten ...
Olof Santesson
har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör
Högkvarteret får lämna ”Bastionen” ...
... och flytta ihop med Försvarets
Materielverk i ”Tre Vapen”. Foto: