Eino Tubin:

Konsten att vinna kriget efter kriget

En bakvänd ordlek på engelska lyder ”att slita nederlaget ur segerns käftar”. Det kan karakterisera USA:s beteende i Irak efter det korta kriget mot Saddam. Alla fel från Vietnam upprepades. Men det är intressant att se hur de försöker lösa problemen.

Det saknades inte varningar, inte minst från amerikanska UD, där Colin Powell ställde alla de rätta frågorna om vad man skulle göra efter kriget. Men Donald Rumsfeld och Dick Cheney lät sig inte hejdas och hade presidenten på sin sida. De neokonservativa föreställde sig en kort ockupation, där företag som Halliburton och Bechtel snabbt skulle få den irakiska demokratin på fötter, allt självfinansierat med krediter på oljan. Istället hamnade man som ”dinosaurien i tjärhålet”, som befälhavaren i Gulf-kriget Norman Schwartzkopf tio år tidigare hade karakteriserat USA:s position vid en eventuell ockupation.

Amerikanernas stora felbedömning var att de intalat sig att det värsta skulle vara över när kriget mellan militära förband avslutats. General Tommy Franks och flera andra ville hem så fort som möjligt. President Bush flög ut till ett hemvändande hangarfartyg och stoltserade framför banderollen ”Mission accomplished”. Men något Hollywoodslut var det inte när Saddam-statyn stod på näsan, bara början på något ännu värre.

Att man hade räknat fel visade sig redan när plundringarna bröt ut, som de fåtaliga amerikanska stridskrafterna inte kunde stoppa. Trots miljarder dollar i hjälp har vatten och el efter flera år ännu inte kunnat återställas i stora delar av landet. Den förste administrative ledare som skickades till Irak var en tidigare general, som var expert på att lösa flyktingproblem som inte fanns. Kaoset förvärrades när prokonsuln Paul Bremer anlände med order från Washington att upplösa resterna av den irakiska armén och tjänstemannakåren. Landet flödade av vapen, gränserna var vidöppna, gatorna fylldes av missnöjda och arbetslösa. Saddam var lös och kunde aktivera sina gamla nätverk och uppmana sina trogna till motstånd mot den främmande ockupanten. Som på beställning kom all världens jihadister för att driva sina egna operationer mot ”korsfararna”.

Det fanns en ”window of opportunity” direkt efter kriget, men den missade amerikanerna på grund av dåliga förberedelser, alltför lite trupp, policymotsättningar och allmän inkompetens. Priset för att återställa det förlorade förtroendet är alltid mycket högre efteråt.

Psy-ops åkte hem

Soldaterna för psykologiska operationer hade åstadkommit en hel del under kriget. Inte att undra på, då USA är bäst i världen på frontpropaganda. Hundratusentals krigsfångar som kom viftande med ”passersedlar” som under det förra kriget blev det inte. Nu skickades de hem direkt utan att någon räknade dem. Men oljeindustrin lämnades oskadad och den ständiga spärrelden av flygblad och högtalarpropaganda hjälpte till att demoralisera de irakiska förbanden. Efter kriget rådde informationsvakuum. Då åkte psy-ops-soldaterna hem. De är nämligen till övervägande del reservister, som inte kan hållas i tjänst hur länge som helst. Vart tog det viktiga konsolideringsskedet vägen? Försök gjordes av armén att ge ut tidningar och starta radio- och TV-sändningar. Men personalen räckte inte till. Privata företag anlitades för att fylla etern, med absurd programsättning som resultat. Överblivna amerikanska TV-serier var inte vad irakierna ville se.

Enligt Time (26 sept 2005) skedde ett allvarligt misstag när staben för CENTCOM åkte hem till Florida tillsammans med alla underrättelseresurser. Plötsligt fick hela underrättelsetjänsten i Irak startas om från scratch. En stor del av den personal som var kvar avdelades för att jaga de massförstörelsevapen som inte fanns.

Värre skulle det bli, på grund av okunnighet och fel taktik. Sadr-upproret bröt ut när en amerikansk helikopter med avsikt rivit ner en helig flagga under busflygning. När femton obeväpnade demonstranter sköts ner av amerikanerna vid Falluja började uppror, som betvingades med metoder som i Vietnam, där man ”var tvungen att förstöra staden för att befria den”.

Det grundläggande problemet var en förlegad doktrin. Det kalla kriget tog slut för 15 år sedan, men förbanden var alltjämt inriktade på operationer mot reguljära militära förband i en miljö där det inte finns civila att bekymra sig om. I 1976 års handbok för militära operationer nämns över huvud taget inte gerillabekämpning. Den senaste utgåvan av handboken om gerillabekämpning är från 1965. Dessa skrifter håller nu på att ses över, och nya utkast skrivna med brittisk hjälp är på remiss.

Kontrasten till britterna är slående. De hade lärt sig av sina misstag i Malaya och Nordirland. Att bara satsa på eldkraft kan vara kontraproduktivt. Amerikanerna hade precis samma erfarenheter i Vietnam, men hade inte ork att bearbeta dem och utforma alternativ. I Irak var det påfallande hur pass mycket lättare de brittiska förbanden hade att komma i kontakt med lokalbefolkningen. Så snart den akuta faran var över bytte britterna demonstrativt hjälmen mot basker. Där det var möjligt patrullerade de till fots. Britterna har haft bakslag på grund av den iranska infiltrationen i Irak, men policyn fortsätter där det är möjligt. De amerikanska soldaternas Darth Vader-liknande uppsyn skrämmer kvinnor och barn och gör det svårt att etablera mänskliga kontakter. De hårdhänta metoderna när civila tas in till förhör förstärker motviljan mot ockupanterna och ger nya rekryter till motståndsrörelsen.

Upptrappade förhörsmetoder

En intressant bok om den militäre förhörsledarens erfarenheter från Afghanistan är ”The Interrogator’s War” av pseudonymen Chris Mackey och journalisten Greg Miller (John Murray, 2005). Mackey tar naturligtvis starkt avstånd från perversiteterna i Abu Ghraib, som begicks av ”nattskiftet” av militärpoliser och inte av förhörspersonal. Men han pekar på frestelsen för ständig upptrappning när det gäller förhörsmetoder.

Det värsta som användes på Mackeys tid under Afghanistankriget var ”monstering” – att fortsätta förhöret utan sömn eller paus tills både fången och förhörsledaren var nära kollaps. På Mackays tid användes ”monstering” i speciella fall, t.ex. mot några afghaner som hade ett stort parti gift i källaren. Men när hans team avlöstes och åkte hem började den nya omgången förhörsledare att använda det som standardmetod. Av högre befäl krävs att de med jämna mellanrum ser över verksamheten och sätter gränser för vad som är acceptabelt. Annars riskerar man att så småningom hamna i ren tortyr som ”waterboarding” – att hålla fångar under vatten tills de känner att de drunknar, en metod som CIA sägs ha använt för att knäcka terroristledare – eller något ännu värre. Är det så demokratin ska försvaras?

Varken i Irak och Afghanistan slutade krigen med seger – de fortsatte som segdragna gerillakrig mot svårgripbara motståndare. Amerikanska förband har ofta använt överdriven eldkraft mot mål där civila blivit drabbade och har visat alltför lite förståelse för lokal kultur. Men de kan lära om. The Economist belyste i ett utmärkt reportage (15 december 2005) hur den nya utbildningen går till i Fort Polk i Louisiana.

Tidigare fick de förband som skulle sättas in utomlands leka krig mot andra soldater med blå armband. Det fanns högst 50 civila markörer. En brigad på 3500 man får nu öva mot en skräddarsydd måltrupp bestående av 160 soldater som föreställer Al-Quaida-terrorister eller talibaner. Brigaden rycker fram genom ett område med 18 byar, där 800 markörer spelar biståndsarbetare, journalister, afghanska borgmästare, mullor, poliser, läkare eller opiumodlare. Vietnamveteraner som saknar armar eller ben jobbar som sårmarkörer, påsmetade med låtsasblod. På vägarna anfalls soldaterna med bomber, raketer, granatkastare, pansarbrytande vapen och handvapen. Det kan vara nog så realistiskt med öronbedövande smällar och träffar med laser. Bland annat demonstreras handgripligt hur farligt det är att låta bilar köra fram till bevakningsföremålen.

Två ytterligare sådana centra ska sättas upp. På pansarövningsfältet i Fort Irwin i Kalifornien byggs en övningsstad för 50 miljoner dollar, där två Hollywoodföretag bidrar med specialeffekter och lär markörerna att spela roller.

Rollspel och kulisser är inget nytt i den svenska utbildningen för utlandstjänstgöring. Men medan de svenska förbanden efter det kalla kriget kommit i allt farligare miljö, så är syftet med den amerikanska utbildningen att lära ut hänsyn till civila och att anpassa eldkraften efter omständigheterna. Som chefen för British Defence Academy Sir John Kiszely – med erfarenhet som ställföreträdande chef i Irak – säger: ”Framtidens soldat ska vara en krigare – men också mycket mer. I framtiden kommer troligen nio av tio operationer att vara mer än bara krig.”

Textreklam eller journalistutbildning

På de webbplatser som ägnas åt psykologiska operationer så kan man hitta glimtar om vad psy-ops-soldaterna haft för sig under antigerillaoperationerna i Irak. Under striderna i Falluja medverkade högtalarteam, som retade motståndarna med utrop som ”du skjuter som en getherde” och försökte psyka dem med ljudkulisser av gnissel, kattkonserter och andra oljud. Det var ett eko från Vietnam, som amerikanerna spelade begravningsmusik och spökljud – ”den osaliga anden” – för FNL-gerillan.

Bland den utrustning som prövats i Irak är ett högtalarsystem, som riktar in ljudvågorna i en smal stråle. Flottan använder den för att varna båtar som närmar sig örlogsfartygens skyddszon på 500 meter. Under prov har det visat att man kan ge tydliga meddelanden till folk på 1,5 kilometers avstånd. Den marina utrustningen var dock tung och ömtålig, vilket ledde till att mer fältmässiga apparater håller på att tas fram.

Men det räcker inte med att förfina metoderna för frontpropaganda. Det vida begreppet informationsoperationer innehåller också så självklara saker som att skapa bra relationer till civilbefolkningen. Och det är något som alla måste lära sig. Utöver de specialiserade psy-ops-förbanden lär det bara finnas två officerare med direkta IO-uppgifter på varje amerikansk division.

Los Angeles Times väckte sensation genom att hösten 2005 dra fram att arméns psy-ops-enheter för dryg betalning planterat in ”positiva nyheter” som textreklam i irakiska tidningar. Det hade skett genom PR-företaget Lincoln Group, ett av de civila företag som med blandad framgång tar militära jobb på entreprenad. Som förklaring angavs att irakiska tidningar hade dålig ekonomi och gärna tog in textreklam. Det var enda sättet att få dem att beskriva den amerikanska insatsen i positiva termer.

Detta skedde samtidigt som den förra Bush-rådgivaren Karen Hughes, som nu är statssekreterare för ”public diplomacy” på amerikanska UD, startade upp program för att lära irakiska journalister pressetik. Det ingår i en större satsning för att förbättra USA:s anseende utomlands. Onekligen en intressant konflikt mellan kortsiktiga psykologiska operationer och långsiktig diplomati! Båda sidor har vägande argument. Psy-ops kan säga att man inte kan lära ut pressetik utan att först vinna kriget, medan UD kan säga att kriget inte kan vinnas utan de metoder som karakteriserar ett demokratiskt samhälle.

Det här bör följas upp och diskuteras också i Sverige. Enligt Befäl (nr 4/2005) ska för första gången ett stående svenskt förband för informationsoperationer sättas upp på S 1, alla nedskärningar till trots. Förbandet ska vara färdigt för internationella insatser 2011. Sedan Styrelsen för psykologiskt försvar vid sin omorganisation för några år sedan släppte både ämnet och sin forskning kring informationsverksamhet i krissituationer så finns inget forum för erfarenhetsutbyte mellan myndigheter, forskare och massmedier i frågor av det här slaget. Det är därför viktigt att hålla kunskaperna och debatten om psykologisk krigföring levande. Annars vaknar plötsligt en semestervikarie och gör sensation av att militären håller på med psykologiska operationer och perceptionsstyrning. Även i Sverige?! Hu vad hemskt!

Eino Tubin är frilansskribent bosatt i Turkiet

Amerikansk marinkårssoldat och irakiska barn. Att skapa bra relationer till civilbefolkningen är en vital del av informationsoperationer. Foto: Lt. Col. David Benholt, USMC.