Jan Linder:

Robust utlandsstyrka

– en säkerhetsrisk

Genom försvarsbeslutet 2004 anslöt vi oss till den europeiska säkerhets- och försvarspakten (ESFP) och dess uppfattning att den första försvarslinjen för Europas säkerhet ligger utanför Europas gränser. Vår insatsstyrka kan enligt riksdagsbeslutet sättas in inte bara i fredsbevarande operationer utan också i fredsframtvingande, d.v.s. i reguljära strider. Styrkan ska från 2008 enligt svensk utfästelse vara på plats 600 mil från Bryssel inom tio dagar.

Högkvarteret har rekognoscerat tänkbara fält för landsättning av en svensk utlandsstyrka med Herkulesplan i olika exotiska länder. Svenska elitsoldater avses i första hand sättas in mot länder med stammotsättningar av typ Kongo och Liberia. Utom sådana länder återstår bara muslimska stater i Afrika-Levanten-Kaukasus men med svåra religiöst-etniska konflikter. Är våra soldater bättre än de amerikanska att ta hand om religiösa konflikter?

Av den enorma turbulensen kring Jyllandspostens teckningar har vi förstått att det inom den muslimska världen finns benägenhet att fokusera uppdämd ilska mot små länder som ”lägger sig i”. Det är därför av vital betydelse för svensk säkerhetspolitik att vår internationella utlandsstyrka i den muslimska världen uppfattas som humanitär, inte som en militär utmaning.

Möjligt scenario

Året är 2008. En svensk ”battle group” om tusen man, sex kompanier, med förstklassig utrustning, har länge legat insatsberedd. Från EU-högkvarteret kommer en begäran om att styrkan ska förstärka i Egypten befintliga EU-trupper. Detta land skakas av ett allvarligt uppror som hotar landets bräckliga demokrati. Islamska brödraförbundet har brutit sig in i egyptiska arméns vapendepåer, tagit turister som gisslan m.m. I Sverige är många emot att sända iväg styrkan, men från militärt håll trycker man på, och regeringen kan inte finna annat än att insatsen ligger i linje med Sveriges åtaganden gentemot EU. Herkulesplanen beställs fram, och snart finns den svenska styrkan på plats.

Den svenska truppen väcker dock ont blod redan vid ankomsten genom sin krigiska framtoning. Plötsligt kommer en motaktion, typisk för vårt sekels asymmetriska krigföring. En ung turist stiger på ett tåg på T-centralen i Stockholm. Under stoppet Gamla stan kränger han av sig ryggsäcken och försvinner ut på perrongen. Två minuter senare detonerar ryggsäcken på T-station Slussen. Ett antal trafikanter såras och dör. Panik, kaos och mediastorm. Från Brödraskapet kommer en vink om att ett nya terrordåd kommer att drabba Stockholm om inte den svenska styrkan genast kallas hem. En upprörd opinion tvingar regeringen att beställa fram Herkulesplanen. Den svenska truppen är snart hemma igen, och en internationell skandal ett faktum.

Givna gökungar

Högkvarteret lobbar nu för fullt för miljardköp av C-17 Globemaster. Försvarets Herkulesplan är för små. ÖB menar att vi behöver minst två sådana bjässar med ett à-pris kring två miljarder för att snabbt kunna frakta ett antal Stridsfordon 90 och annan skrymmande materiel till Afrika. Detta projekt bör kunna öppna ögonen på svenska folket och dess politiker och få alla att inse att det var olyckligt att man 2004 tog beslut om utlandsstyrkans ”fredsframtvingande” roll. Vi har redan en gökungedebatt kring Gripen. Generösa politiker råkade säga ja till fyra gånger fler plan än flygvapnet ansåg sig behöva. Varje Globemaster blir en ny gigantisk gökunge. Denna gång utan att svensk försvarsindustri gynnas.

Hellre FN än EU

Ovan antytt scenario indikerar att en svensk utlandsstyrka med robust militär fokus är en säkerhetsrisk. Inom EU lägger man idag vikt vid att förbereda internationella insatser med halvmilitära polisstyrkor, milis. De utbildas bland annat för att effektivt kunna hålla våldsbenägna folkmassor i schack. I Sverige är det sedan Ådalen 1931 en tabubelagd tankegång att sätta in militär mot upplopp.

Låt oss fortsätta ”blå basker”- linjen, nöja oss med att satsa fredsfrämjande. Vi bör endast acceptera av FN begärda insatser och i dessa lägga huvudvikt vid att erbjuda insatser av polisiär, humanitär eller biståndskaraktär. Stormakterna har övernog med styrkor för ”fredsframtvingande krigföring” av den typ som USA visade upp i Irak 1990 och 2003.

Jan Linder är militärhistorisk författare