Tommy Jeppsson:

Några orsaker till vald väg framåt

Omvandlingen av försvaret har sin grund i omvälvande förändringar i samhällena och det internationella systemet.

Inspiration till denna artikel fick jag av en underrubrik till en boktitel. Boken är Carl Björemans Soldat och general under kalla kriget1), med underrubriken ”Vi hade en gång en försvarsmakt”. Boken är stimulerande, men jag är oenig med författarens val av underrubrik, som är direkt missvisande. Sverige har ett försvar! Att detta försvar har ett annorlunda koncept än det som var gällande under det kalla kriget har sin förklaring i ändrade förutsättningar politiskt, socialt, kulturellt teknologiskt och inte minst ekonomiskt.

När större, mera långsiktigt omvälvande händelser inträffar brukar begreppet paradigmskifte användas. Ett militärt paradigmskifte innebär att det som tidigare varit allmänt accepterat blir obsolet och ersätts av ny hårdvara och nya koncept, vilka bildar det ramverk utifrån vilket militärmakten får sin legitimitet. Den här typen av skiften inträffar när de styrande ramfaktorerna, genomgår så omfattande förändringar att premisserna för det befintliga systemet ej längre är giltigt. Skiftena har intill vår tid inträffat med mycket långa tidsintervaller. Vi vet dock inte om detta också kommer att gälla för framtiden.

Det förra paradigmskiftet skedde efter den franska revolutionen. Kombinationen av de effekter som följde av upplysningstiden, den enväldiga kungamaktens fall, nationalstaternas framväxt och den industriella revolutionens möjligheter till totalmobilisering av samhällets mänskliga och materiella resurser brukar benämnas som det napoleonska militärparadigmet.

Förutsättningarna för det napoleonska militärparadigmet

Det är framförallt fem faktorer som bildar de centrala förutsättningarna för det napoleonska militärparadigmet. Den första är totala krig, där nationalstaten är dominerande i rollen som internationell aktör. Under denna tid, således från 1800-talets början till omkring 1990 existerade en tydlig skillnad mellan krig och fred. Nationen ställdes på krigsfot när krig hotade. Den krigsdugliga delen av den manliga befolkningen inkallades, vilket förutsatte allmän värnplikt och en industriproduktion som omställdes för att svara upp emot krigets behov.

Den andra faktorn var att krigen uppvisade hög grad av symmetri. Krigsskådeplats var den europeiska kontinenten. Krigen var en uppgörelse mellan grannstater som hade ett likartat kulturarv, en likvärdig teknologisk och strukturell nivå liksom ett militärteoretiskt fundament som baserades på Clausewitz och Jominis tankar.

Tredje faktor var den rådande skillnaden mellan krig och fred. Detta var en nödvändighet kopplat till de stora resurser som måste mobiliseras för att sätta länderna på krigsfot. Såväl mobiliseringssystemen som beredskapslagarna förutsatte denna skillnad.

Krigen fördes för det fjärde på militära premisser. Under 1800-talet kom kriget att studeras både som vetenskap och konst. Officerarna uppfattades som förvaltarna av de principer som låg till grund för krigföringen. Den praktiska konsekvensen av detta blev att politikerna mer eller mindre ”abdikerade” i samband med ett krigsutbrott och överlät ledningen av kriget till nationens högsta militära ledning. Förlorad politisk kontroll ledde ofta till att kriget kom att följa sin egen logik vilket innebar att detta hamnade utom kontroll och utvecklades i total riktning.

Villigheten att offra liv är femte faktor. De demografiska förhållandena under 1800-talet och i början av 1900-talet karakteriserades av att familjerna hade många barn. Döden gjorde sig ständigt påmind genom svält, sjukdomar och epidemier. Kontraktet och lojaliteten mellan individ och stat var starkt. Människor var beredda till offer och personliga umbäranden. Om en eller två söner dog av svält, av sjukdom eller i ett krig så var detta en tragedi för de närmast drabbade. Det skapade å andra sidan inga traumatiska återverkningar på samhället.

Mot ett nytt militärparadigm

Är dessa faktorer giltiga i vår tid? Nedan behandlas sju faktorer som visar på att det Napoleonska militärparadigmet har förlorat sin giltighet, åtminstone i de västliga länderna.

De totalitära ideologiernas kollaps och efterföljande politisk, ekonomisk, social samt säkerhetspolitisk och militär integration i vår del av världen medför en reducerad sannolikhet för existentiella och totala krig på den europeiska kontinenten. Därmed bortfaller behovet av massarméer baserade på mobilisering av nationens materiella och personella resurser.

Flertalet krig i vår tid tenderar att vara asymmetriska och utkämpas utanför den europeiska kontinenten. En formaliserad form för att krig förklaras och fred sluts har nästan upphört. Motstående aktörer kommer ofta från olika kulturer och kan ha en mycket olik teknologisk, organisatorisk och militärteoretisk nivå.

Skillnaden mellan krig och fred är i dag svår att dra. Ofta råder en situation som karakteriseras av ”fred under krig”. Konsekvensen är att traditionella mobiliseringssystem liksom den beredskapslagstiftning som vi känner igen från det kalla kriget blivit obsoleta.

Krigen i vår tid är, åtminstone utifrån ett västligt perspektiv, strikt underordnade politiska mål. De karakteriseras av tydlig politisk kontroll både under planerings- och genomförandefasen. Dagens krig förs, åtminstone av de länder som är hemmahörande i den västliga hemisfären, utifrån den tydliga ambitionen att hållas begränsade, inte minst beroende på insikten om förstörelsekraftens konsekvenser hos moderna vapensystem. Om synsättet är realistiskt eller orealistiskt är en annan fråga.

Utvecklingen i västvärlden och i det svenska samhället medför att ”kontraktet” mellan stat och individ tenderar att mera ensidigt domineras av individens krav på staten än motsatsen. Detta minskar viljan att ge till förmån för något som ligger ovanför individens eller primärgruppens intressen. Konsekvensen av att vi lever i ett krav- och rättighetsfokuserat samhälle är att människor mer och mer uppfattar staten som tillhandahållare av social välfärd och i allt mindre utsträckning uppfattar de traditionella medborgerliga förpliktelserna som något som är påtagligt riktat direkt till individen. Möjligheterna att ta i anspråk medborgarnas tid för värnplikt behöver således ifrågasättas.

Ekonomiska realiteter innebär att få nationer har råd att kontinuerligt modernisera en militär organisation som bygger på ett fullständigt uttag av nationens mänskliga potential. Detta gäller givetvis små, västliga välfärdsstater där största konkurrent om medlen för försvarsändamål är ett ökande procenttal äldre medborgare som genererar stigande kostnader för social välfärd, äldrevård och sjukvård. Detta gäller särskilt då ett existentiellt hot mot landet svårligen kan uppfattas.

Militära operationer i vår tid uppvisar en komplexitet som kräver ett bredare och professionellare kunskapsregister än vad som inryms i den tid som avsätts för värnpliktsutbildning. Under en internationell insats kan inom ett och samma operationsområde högintensiv stridsverksamhet vara verklighet inom ett avsnitt, medan ”peace keeping förekommer inom ett annat och nationsbyggande inom ett tredje. Värnpliktiga kan ej beordras till tjänstgöring utanför landets gränser. Detta måste ske efter frivilligt åtagande och kompletterande utbildning. Den sammantagna konsekvensen är att vi talar om en professionell soldat. Även militära materielsystem tenderar att uppvisa en komplexitet som innebär att den tid som värnpliktiga behöver för inlärande och tid som återstår för att utnyttja materielen operativt blir skev.

Konsekvenser för framtiden

Traditionellt är Försvarsmaktens primärroll nationellt existensförsvar. Denna kan aldrig avskrivas, då nationell överlevnad är ett grundläggande intresse för staten. I tillägg är militär maktanvändning idag en konsekvens av att Försvarsmakten i större utsträckning används som ett aktivt säkerhetspolitiskt instrument. Konsekvensen är att den arena där Försvarsmakten uppträder som aktör vidgas.

I dag finns ett krav på snabbt gripbara militära kapaciteter som kan utveckla omedelbar effekt. Detta leder till ett behov av styrkor med varierande beredskapsgrader, där de med lägsta beredskapsgrad i realiteten kommer att utgöras av stående förband. Trenden går mot ett bemanningssystem med ökat inslag av frivillighet.

En utveckling mot en mera professionell militär kultur är tydlig. I och med att en stor del av personalen har deltagit i olika typer av insatser utvecklas en professionell gemenskap, i första hand knuten till respektive förband. Detta förhållande bedöms långsiktigt komma att påverka Försvarsmakten i sin helhet. Bärare för motivationen blir faktorer som erfarenhetsmässigt alltid burit upp förband, exempelvis den starka professionella lojalitet som utvecklas i militära organisationer till kamraterna i gruppen, i plutonen och i kompaniet, ombord på flottans fartyg och i flygvapnets divisioner.

En professionellare Försvarsmakt blir kapitalintensivare och den blir liten eftersom personalkostnader, utbildningskvalité och materiell kvalité i praktiken sätter snäva kvantitativa gränser som en konsekvens av en given försvarsekonomi.

Jag vill avslutningsvis peka på tre ytterligare konsekvenser av beskriven utveckling. Den första är att eftersom tillgången på militära maktmedel tenderar att bli alltmer begränsade och deras nyttjande är en konsekvens av lika väl definierade som begränsade politiska målsättningar, blir förmågan till effektbringande koordination av de militära maktmedlen med andra säkerhetspolitiska verkansmedel som exempelvis diplomatiska och ekonomiska dito allt väsentligare.

Den andra konsekvensen är att möjligheterna för små nationer att upprätthålla nuvarande bredd på de militära kapaciteterna, starkt kan ifrågasättas för framtiden, vilket ytterligare bidrar till ett accelererat internationellt samarbete där olika samarbetsformer typ ”pooling” och uppdragsspecialisering redan är en verklighet i flera europeiska länder.

Den tredje konsekvensen är att om reduktionen av de effektbringande kapaciteterna skall bli så liten som möjligt krävs ett synsätt där stabs-, förvaltnings- och logistikstrukturerna omstruktureras utgående ifrån ett minimalistiskt synsätt, vilket får som effekt att samma internationella integrationsmekanismer som är tydliga i den operativa strukturen också får genomslag i de strukturer vilkas primäruppgift är att stödja ”spjutets spets”.

Tommy Jeppsson är överstelöjtnant och lärare i strategi vid Försvarshögskolan i Finland.

1 Anmäld i vårt försvar 1/2006

Långt från det gamla invasionsförsvaret: Avgående och pågående svenska styrkor i Afghanistan.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Katja Öberg