Här och nu – och sedan?

Sedan ÖB genomfört sin interna informationssatsning och utpekat Vägen framåt för Försvarsmaktens personal är det nu dags för att upplysa allmänheten om det nya försvaret. Det sker bl.a. i annonser och stort tilltagna försvarsdagar i de tre största städerna.

Fram träder bilden av hög kvalitet, materiellt och personellt, förbands- och yrkesstolthet hos officerare och manskap. Inget tvivel om att förbanden i en nära framtid klarar av kvalificerade stridsinsatser i internationella fredsoperationer.

Det är långt från den tid då en försvarsminister hävdade att ”svenska pojkar och flickor inte skall genomför offensiva anfallsoperationer”. Också har vi kommit långt från den svenska profilen och att gemensam operativ planläggning med andra länder var tabu. Interoperabiliteten med NATO-strukturen är i det närmaste total.

Den bild som nu visas upp borde ge ett gyllene tillfälle att ta tjuren vid hornen när det gäller en av de vanligaste kritiska frågorna från allmänheten, även den relativt initierade delen: Hur kan ett försvar som ger oss en handfull bataljoner kosta lika mycket som det som producerade mer än ett tjog brigader? Förvisso finns det goda svar. De bör framföras tydligt, konkret och lättbegripligt.

Men i och med att man nu säger sig vara på god väg att uppfylla de politiska kraven på att kunna genomföra insatser, internationellt och hemma, här och nu, finns det anledning att ta tag i en annan fråga som ställs oroligt i vida kretsar: Hur står det till med vår förmåga att möta framtida större militära hot mot vår nationella säkerhet. Denna uppgift har faktiskt av statsmakterna angetts som grunden för att vi över huvud taget håller oss med ett militärt försvar.

Enligt gällande mantra finns det inte något militärt invasionshot under överskådlig tid. Som överskådlig tid har sedan ett decennium i regel angivits tio år. I likhet med den brittiska ”no-war-in-ten-years plan” från mellankrigstiden har tidsfristen hela tiden rullats framåt. Risken är att detta blir slentrian, att man inte uppmärksammar när förutsättningarna ändras.

Allt fler Rysslandsexperter börjar oroa sig för utvecklingen i Ryssland. Och man behöver inte vara expert för att se att regimen blir alltmer auktoritär, att media domineras av regimen, att grannländer utsätts för tryck eller inblandning, att krigsmakten rustas upp med hjälp av oljeinkomster.

Här skall inte målas fan på väggen. Vi påstår inte att Ryssland förbereder ett krig mot Sverige. Däremot att man måste börja tänka – och tänka högt – kring frågan om nådatiden för en möjlig aggression måhända börjat krympa. Och att ställa detta mot den tid vi behöver för att möta en sådan utveckling.

På en fråga kring detta problem svarade ÖB i Sälen förra året att det tar tolv år att utbilda en bataljonchef. En följdfråga ger sig: räcker dagens grundorganisation till för att på mindre än tio år stampa arméer ut marken? (Man får förutsätta att del av nådatiden går åt för att fatta beslut).

Informationskampanjen ger hittills bara ett delsvar på mångas oroliga, eller ironiska, fråga ”Försvaret – har vi fortfarande ett försvar?” Nämligen svaret att vi är på väg att uppfylla statsmakternas krav på internationella insatser. Inte svaret på om vi kan möta ett framtida hot mot vår frihet och självständighet.

Ett problem härvidlag kan knytas till vad översten 1. gr Kim Åkerman skrev i förra numret av vårt försvar, om bristen på militära ledningsorgan på regional nivå. Det är inte bara en fråga om konkret ledning i krissituationer; ett lokalt och regionalt militärt vakuum – till vilket givetvis också bidrar förbandsnedläggningar och krympning av hemvärnet – skapar en känsla av försvarslöshet. Den måste tas på allvar.

Dock, om och när man börjar fundera på försvaret av Sveriges integritet finns det anledning att behålla det internationella perspektivet. Den internationella verksamheten och interoperabiliteten ökar givetvis de konkreta förutsättningarna för väpnad hjälp utifrån om vi skulle hotas. Och man kan misstänka att politikerna, även om vi i alliansfrihetens namn inte vill ha säkerhetsgarantier, hoppas på sådan hjälp, bl.a. som en följd av våra insatser i dagens fredsoperationer. Frågan är hur man kan planlägga det framtida försvaret bara på hoppet om hjälp.

Omvänt kommer vi sannolikt att som EU-medlem utsättas för press att bistå våra närmaste grannar i Unionen om de skulle känna sig hotade – och deras nådatid kan bli kortare än vår. Den tänkbara situationen borde också tas med i bilden när vi bedömer hur fort och mycket vi behöver kunna rusta upp.