Lars Ericson Wolke:

Teori och praktik i den amerikanska marinens historia

Med sin bok om den amerikanska flottans historia mellan 1890 och 1990, vars första del om perioden fram till krigsslutet 1945 nu har getts ut i svensk översättning, har George W Baer åstadkommit en mycket läsvärd genomgång av den amerikanska flottans historia alltsedan USA i slutet av 1800-talet började utveckla sjöstridskrafter som skulle operera långt ifrån de egna kusterna.

Nytt och fräscht perspektiv

George W Baer har varit Alfred Thayer Mahan Professor of Maritime Strategy vid U.S. Naval War College i Newport, Rhode Island. Det är med andra ord inte överraskande att han anlägger ett sjökrigsteoretiskt perspektiv på den amerikanska flottans utveckling. Det är mindre de faktiskt genomförda operationerna, än de sjökrigsvetenskapliga idéerna bakom operationerna som ligger i fokus för hans framställning. Den amerikanska flottuppbyggnaden, balansen mellan olika vapensystem och fartygstyper och amerikansk strategi i allmänhet, sådana faktorer intresserar Baer, när han ska förklara utvecklingen av den amerikanska marina politiken.

Sällan har man läst en så konsekvent genomarbetad bok där sjökrigsteorin utgör både den rörda tråden för en historisk berättelse och förklaringsmodell för analysen, som i Baer arbete. Därmed får läsaren ett nytt och fräscht perspektiv på en många gånger beskriven historia, nämligen den om USA:s framväxt till en marin makt av världsformat.

Själva boktiteln berättar vad det ytterst handlar om, nämligen ”sjömakt” i Alfred Thayer Mahans anda. Hur USA har utvecklat och utnyttjat sina marina stridskrafter för att främja sina skiftande nationella intressen. Avgörande för utvecklingen är 1890-talet. Det är då som USA börjar stiga fram som en stormakt med ambitioner på världsarenan. År 1890 publicerade Alfred Thayer Mahan sin banbrytande studie om The Influence of Sea Power, där han förespråkade en koncentration av de marina stridskrafterna för att kunna utöva makt på haven. Redan samtiden såg Mahan som sjökrigsteorins svar på Henri Jomini och dennes skrifter i lantkrigsteori.

Baer visar hur integrerad Mahans teoribildning var med de argument som framfördes för en utbyggd amerikansk slagflotta. Skulle USA ha en flotta som försvarade den amerikanska kontinenten eller skulle man bygga en flotta som kunde angripa en europeisk fiendemakt i dess hemmabaser? Den allt snabbare internationella marina kapprustningen till att förespråkarna för en amerikansk slagflotta vann terräng och USA började bygga slagskepp, om än i en väsentligt lägre takt än de europeiska sjömakterna. År 1890 godkände kongressen byggandet av de tre första slagskeppen av Indiana-klassen.

Nya marinstrategiska uppgifter. Krig år 1900

Kriget mot Spanien 1898 blev en vattendelare. Den amerikanska flottan var nu tillräckligt stark för att manövrera ut och till slut förstöra den spanska örlogseskader som sändes till Karibien för att rädda vad som återstod av det spanska kolonialväldet i Amerika. Spanjorerna kördes ut från Kuba, som under en tid ockuperades av USA, men också från Filippinerna. I samband härmed genomfördes den formella annektionen av det tidigare självständiga kungariket Hawaii.

Detta innebar att USA:s flotta runt år 1900 stod inför delvis nya och mycket omfattande marinstrategiska uppgifter. Man skulle försvara framskjutna baser i Stilla havsområdet, men Hawaii, Filippinerna och andra öar gav också stora strategiska och operativa möjligheter. Men samtidigt låg tyngdpunkten i den amerikanska marinen kvar i Atlanten. Det var Atlantflottan, med sin basering i Norfolk, Virginia, som var huvudkomponenten i den amerikanska sjömakten. Långt innan Panamakanalen stod färdig år 1915, så var möjligheterna, eller rättare sagt svårigheterna, med att föra fartygsförband mellan Atlanten och Stilla havet en central operativt problem för USA. När tanken på en kanal över det centralamerikanska näset växte fram parades den med en insikt om nödvändigheten för USA att militärt kontrollera kanalområdet, så att inge fientlig makt kunde sätta sig fast där.

Kriget mot Japan

Vid sidan av avvägningen mellan Atlanten- och Stilla havsflottorna är synen på potentiella fiender intressant. Storbritannien börjar runt 1900 försvinna som en potentiell fiende och fram på scenen steg istället Tyskland. År 1907 ansåg ett krig med Japan vara nära, men den japanska politiska ledningen sände ut en rad signaler som indikerade fredsvilja och krisen blåste över.

Det amerikanska deltagande i det första världskriget visade hur satsningen på en slagflotta hade skett på bekostnad av mindre enheter och ubåtskapacitet, det vill säga de förmågor som behövdes för att trygga transporterna över Atlanten till krigsskådeplatsen i Europa.

Baer framhåller med rätta den amerikanska marinens betydelse för att besegra Japan i det andra världskriget. Många av japanerna besatta öar erövrades med landstigningar, men väl så många japanska garnisoner förbigick av amerikanerna. Istället använde man ett mycket framgångsrikt ubåtskrig för att skära av deras förbindelser och helt enkelt svälta ut dem. I juni 1945 trängde amerikanska ubåtar in i Japanska havet, och därmed var de japanska huvudöarna helt isolerade från omvärlden. Den amerikanska marinledningen förespråkade en utsvältning av Japan i kombination med fortsatta flyganfall. Den amerikanska landstigning på ön Kyushu som planerades till den 1 november 1945 skulle i så fall vara onödig. Nu vet vi att ingendera taktiken valdes. Istället fälldes atombomberna över Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945.

William W Baers bok ger en god överblick över amerikansk marin historia under det första halvseklet efter 1890, med täta återkopplingar till förändringarna i sjökrigsteorin. Därmed bjuds läsaren på tankeväckande skildring av kopplingarna mellan sjökrigets teori och praktik sett ur amerikansk synvinkel.

Lars Ericson Wolke är docent i militärhistoria vid Försvarshögskolan

George W. Baer: Sjömakt under 100 år. US Navy 1890-1990. Del 1, 1890-1945, Marinlitteraturföreningen nr 90, 2004