Olof Santesson:

Värnet av Skåne länge något viktigt

Hur Carl Eric Almgren i skrift värderade Karl XI:s krigföring

Det var med Skåne som med Gotland. Den strategiska utposten i Östersjön skulle hållas, likaså våra södra landamären. Nu förklarar regeringen/högkvarteret fienden för praktiskt taget avskaffad. Gotland har tömts på värnkraft. Och hos skåningarna finns i Revingehed ett ensamt regemente kvar, där under det kalla kriget tre, ibland fyra hela fördelningar, en av dem Sveriges enda pansarfördelning, tänktes uppmarschera. Om hur landskapets för drygt trehundra år säkrades av den svenska kronan vittnar en nyutkommen bok om Skånska kriget 1675-1679. Den senare militära uppbyggnaden berörs samtidigt i en bilderbok om f.d. garnisonsorten Kristianstad.

Den lilla volymen Från vikingahär till pansarbrigad – Christianstad, är framför allt ett resultat av Alf Lannerbäcks generösa utbud av konstnärligt hanterade militära miljöer; hundratusentals svenska värnpliktiga har kunnat ta del av hans pedagogiska förmåga (Soldaten i Fält). Med historikern Anders Bojs som huvudförfattare beskrivs i den trevliga boken framväxten av en militär stödjepunkt på Allön i Helgaåns träskmarker, där det skulle komma att finnas en garnison fram till 1994. Bakom arbetet står Kamratföreningen Norra Skåningar, Kristianstad.

Det var Christian IV, den store byggherren och stadsgrundaren, som bestämde att det av den unge Gustav II Adolf under Kalmarkriget brända Vä inte skulle återuppbyggas. Befolkningen drevs till den nya staden, vars för tiden moderna befästningsverk med stora jordvallar påbörjades 1614. Färdig stod fästningen 1641, men efter Roskildefreden 1658 blev den svensk. !676 togs den tillbaka av danskarna, två år senare var den åter i svenska händer och skulle så förbli.

Bilder och text följer utvecklingen genom åren fram till dagens Kristianstad och framväxten av moderna svenska fältförband. Färgstarka personer har verkat här, men för utgivarna står Norra Skånska Infanteriregementets första chef i särklass: Georg Karl von Döbeln. På omslagsbilden ses han följdriktigt inspektera trupp på Stora Torg framför artiga stadsbor.

Lång tid till tryck

Nu, från det färgglada historiska kåseriet till militärvetenskapen med boken Kampen om Skåne. Föredömligt beskrivs här Skånska kriget ur en rad aspekter: kraftmätningen på olika krigsskådeplatser och till sjöss, konfliktens kostnader och finansiering m.m.

Boken har en litet ovanlig historia. Huvuddelen av materialet tillkom i samverkan mellan danska och svenska, men även enstaka norska och finska, historiker med anledning av trehundraårsminnet av kriget. Manus låg färdigt hos redaktörerna Finn Askgaard och Arne Stade i Köpenhamn 1983, men boken blev aldrig tryckt. Det rättas nu till av Göran Rystad som har redigerat boken och sett till att den utvidgas med nyskrivna kapitel om krigets bakgrund, dess följder och dess inslag av gerillakrig – snapphanarna.

Enväldets födelse

Det var ett krig som endast utgjorde en del av en stor europeisk konflikt med Frankrike – Sveriges understödjare med subsidier – och på den andra sidan nästan alla andra. De för Sverige farligaste fienderna var Brandenburg och Danmark, och till havs Nederländerna. När svenskarna 1675 förlorade en arriärgardesstrid vid Fehrbellin – ett stort namn i preussisk krigshistoria – vågade danskarna chansa på att återta hegemonin i Norden genom en invasion av Skåne.

Fyra års krig blottlade allvarliga brister i den sårbara stormakten Sverige, och några gången tycktes undergången komma närmare. Men i och med att Frankrike 1678 slöt fred i Nijmegen med sina motståndare kunde danskar och brandenburgare inte ensamma fortsätta striderna och fick nöja sig med att kriget slutade plus minus noll för båda sidor.

För Sverige blev följderna likafullt mycket stora. Karl XI ryckte undan makten från riksrådet som gruvligt hade försummat den svenska beredskapen. Han gjorde sig enväldig och tog tillbaka ekonomisk makt från rådsadeln.

Militärstaten föddes. Flottan, Skånska krigets stora förlorare, reorganiserades och fick en ny örlogsbas, Karlskrona. Kungen försökte också se till att staten vid ofärd utan orimliga kostnader skulle ha tillgång till övade inhemska soldater, det yngre indelningsverket. En uppmarschplan fastlades – den skulle visa sig fungera väl när det Stora Nordiska Kriget bröt ut år 1700. En offensiv svensk taktik tog åter vid. Man skulle se fienden i vitögat och gå på med blanka vapen.

Det här är ting som blir belysta i de texter som har skrevs av Carl Eric Almgren, då sedan några år pensionerad arméchef, och Arne Stade. De två svarar för bokens starkaste kapitel – den bedömningen lär Rystad och andra nog kunna finna sig i.

Den mirakulösa segern vid Lund

Med källkritisk omutlighet skriver Stade en härligt gammaldags slagfältshistoria om krigets mest avgörande slag, den drabbning som stod vid Lund den 4 december 1676, en tidpunkt då dåtidens arméer normalt brukade vara kloka nog att ligga i vinterkvarter. Men det svenska läget var desperat. Med en av sjukdomar och umbäranden starkt försvagad armé utmanade Karl XI danskarna till kamp, slog deras vänsterflygel och höll sedan på att komma för sent för att rädda den egna massakrerat sammansmälta vänsterflygeln och centern. Scenen när kungen till sist dök upp, och på sin vita Brilliant bröt sig fram till de nyss undergångsdömda, tillsammans med kavallerianföraren Rutger von Ascheberg, generalkvartermästaren Erik Dahlbergh och en vilsekommen drabant, hör till den svenska historiens mest dramatiska.

När striderna upphörde hade färre än 8 000 svenskar besegrat nästan 13 000 danskar. Av deltagarna låg nära 9 000 döda på slagfältet – 43 procent! Ett sällan eller aldrig uppnått hemskt rekord av ömsesidigt dödande, enligt många ett massmord snarare än fältslag. Den snudd på mirakulösa svenska segern tillskriver Stade den svenska kavalleritaktiken liksom den infanterisvaga centerns stöd av andra linjens kavalleri och dragoner, men framför allt var det kungens personlighet som fällde utslaget.

Ovanlig inlevelse

Samma resultat kommer general Almgren till i sin studie av den svenska strategin och krigsledningen. Det är med en för genren ovanlig inlevelse som denne 1900-talets höge officer recenserar 1600-talskungens strävan att leva upp till den svenska säkerhetspolitikens klassiska mål – att värna staten mot yttre hot. Det är sin egen ambition han känner igen.

Almgren finner att kungen i princip har rätt när han vill försvara landet offensivt och med en landstigning på Själland tvinga danskarna att dra sig hemåt från Nordtyskland, för att säkra de hårt ansatta svenska besittningarna där. Men det fanns aldrig någon realism i de svenska planerna i och med att flottan upprepade gånger kom till korta.

Enligt författaren tar Karl XI dock de rätta besluten när han till exempel vid Halmstad hösten 1676 eliminerar en detacherad dansk arméavdelning, när han mot alla odds tar upp striden vid Lund, när han på våren året efter i sista stund slår till reträtt inför en dubbel dansk övermakt och när han i ett gynnsammare läge vinner sin tredje seger vid Landskrona sommaren 1677.

Konungens ensamledning

En del är dock Almgren missnöjd med. Kungen missar särskilt i början utnyttja de inre linjerna för att blockera danskarnas framstötar. Han begår sina misstag, men man må betänka att han när kriget utbryter är en oerfaren tjugoettåring. De strategiska tankarna förblir hela tiden luftiga, men planeringsförmågan och krigsförberedelserna förbättras.

För den myndige Almgren ter sig kungens ensamledning bättre än den danske motståndarens kollegiala styrning. Men Karl XI hade löst uppgiften bättre med hjälp av en generalstabschef, något som ingen av hans medhjälpare kunde eller ville försöka bli. Det råkar vara samma kritik som brukar anföras mot det amerikanska inbördeskrigets sydstatsfältherre Robert E Lee.

Med sin seghet och uthållighet övervann kungen sina rådgivares betänkligheter och missmod, personifierade den svenska försvarsförmågan. Skånska kriget är Karl XI:s krig.

Han höll det vacklande svenska stormaktsväldet kvar på kartan i dess näst sista ödesstrid. För sonen nästa gång skulle det gå värre efter några andlösa segerår.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Göran Rystad (red): Kampen om Skåne, Historiska Media, Falun 2005.

Anders Bojs, Alf Lannerbäck m.fl: Från Vikingahär till Pansarbrigad – Christianstad. Krigs- och militärhistoriska händelser i och kring den forna fästnings- och garnisonsstaden, Kamratföreningen Norra Skåningar, Kristianstad 2005.