Olof Santesson:

Ö i ständig beredskap

Boken om Gotlandsförsvaret visar regemente med särdrag

Några av världens äldsta regementen finns i Sverige. Det är ett arv från den begynnande stormaktstidens militära organisation. Endast Storbritannien har en motsvarande traditionella koppling till det enskilda förbandet. Så det förvånar inte att vårt land också har en av världens största samlingar av regementshistoria. Ständigt tillkommer nya bidrag. Till 2005 års skörd hör en bok om nära tvåhundra år av militär verksamhet på Gotland, med ett regemente som visar intressanta särdrag.

Det 2004 nedlagda Gotlands regemente, P 18, hör inte till våra riktigt gamla arméförband. Starten skedde först 1887. Men med sitt ursprung i Gotlands nationalbeväring från 1811 var det vid nedläggningen Sveriges äldsta värnpliktsförband. Det hade flera särdrag av tilltalande slag.

Regementet var tidigt ett snabbförband, vårt första cykelregemente, det understöddes från början av artilleriet på Gotland – senast känt som A 7 – och det höll en anmärkningsvärt hög beredskap. Sina tyngre vapen fick Gotlandssoldaterna mestadels ärva från fastlandsförbanden och släpade sålunda efter i modernitet. Men avstånden var korta, trupperna behövde inte spilla mycken tid på förflyttningar. Som få andra markförband samverkade regementet även med sjö- och luftstridskrafter. Man kunde verkligen tala om ett insatsförband, långt innan klichén föddes.

Samhörighet, ordning och reda

Bland officerarna – många de första åren rekryterade från Stockholmsområdet och Småland men senare alltmer lokalt (många prästsöner på det kyrkotäta Gotland) – fanns ringa bördshögfärd. De lockades föga av Krigshögskolan och andra kurser utan stannade många gånger kvar vid regementet liksom underofficerskåren. Att så många av de värnpliktiga kom från Gotland stärkte en samhörighetens ökänsla. Det verkar ha varit ett påfallande avspänt förhållande mellan befäl och manskap. Något paradförband blev regementet aldrig. Men det var ordning och reda, disciplinproblemen förefaller att ha varit små. Man satte en ära i att excellera på skjutbanan och man sköt bra.

Var Gotlands regemente sålunda av flera skäl kanske ett av våra allra bästa arméförband? Intryck som i varje fall pekar i den riktningen tränger sig på vid läsningen av Gotlands Nationalbeväring och Regemente i två intensivt röda band.

Vad som ursprungligen var tänkt som ett bidrag till det kommande tvåhundraårsminnet av nationalbeväringens inrättande 1811 formar sig till ett äreminne över förbandet och alla dem som svarade för att Gotland under mer än hundranittio år hade en ständig militär beredskap för alla eventualiteter.

Imponerande samling biografier

Genren har utvecklats. Inte bara hedervärda och glada amatörer utan professionella historiker har medverkat till att bredda innehållet i de bästa regementshistorieverken till att sätta in förbanden i deras kulturellt-sociala miljö och/eller i den svenska militära beredskapen och krigsplanläggningen. Nämnas bör arbeten som Umeås blå dragoner, K 1 (två band) och Jämtlands fältjägarregemente (tre band).

Vid en jämförelse med dessa tre är första bandet av Gotlandsboken mer konventionellt upplagd. Tyngdpunkten ligger i en kronologisk utformad löpande berättelse om regementets tillkomst, utveckling och beredskap, till vilken fogas en beskrivning av den fysiska miljön med bland annat omfattande befästningsarbeten. Band två består framför allt av en imponerande bred samling biografier över dem som verkade inom nationalbeväringen respektive I 18 ( f.d. I 27) och P 18. Personhistorikern Rune Kjellander svarar för en insats fullt i klass med exempelvis hans samlingsverk Sveriges regementschefer 1700-2000.

De centrala textinslagen i första bandet har alla skrivits av Gotlandsbokens projektledare, överstelöjtnant Bengt Hammarhjelm. Fördelen med ett sådant enmansverk är att texten hålls ihop, den spretar inte som tyvärr har blivit fallet i en del andra förbandshistorier.

Vad är det då som gör Gotland och förberedelserna för ett försvar av ön särskilt intressanta? Både Hammarhjelm och landets mest flitige militärhistoriker, Lars Ericson, utvecklar resonemang om Östersjöns strategiska roll i flera kustägares försvars- och säkerhetspolitiska planering. Gotland låg vid en strategisk skärningspunkt, flera dramatiska händelser skulle utspelas i dess närhet. Anmärkningsvärt är att inte ens regionens största öar har haft några större permanenta försvarsanläggningar. Med tiden byggdes det en rad permanenta fästen längs Gotlands kuster och kring det centralt belägna Tingstäde, men försvaret byggde från första till sista stund på förmågan till rörlig strid.

Det övriga Sverige, fastlandet, befinner sig påfallande i bakgrunden. Läsaren får knappast någon tydlig känsla av vilken vikt försvaret av Gotland tillmättes av riksledningen och hos cheferna för det nationella militära försvaret. Mest uppenbart är att man centralt alltid var angelägen att hålla militär beredskap på ön.

Förstärkning från fastlandet

För de gotländska förbanden räckte visserligen inte den egna befolkningen till som rekrytunderlag. Efter införandet av den allmänna värnplikten fick man årliga tillskott från bland annat Västergötland, fastlandskontingenten. Vissa perioder upprätthölls beredskapen med hjälp av översända bataljoner. Tanken var också att Gotlandsförbanden vid en förstärkt beredskap eller mobilisering skulle dels tillföras de på fastlandet bosatta egna värnpliktiga, dels förstärkas med vissa organiserade fastlandsförband. Men detta förutsatte ostörda sjötransporter – och kanske flyg – något som man aldrig säkert kunde lita på.

I en bok om det viktigaste Gotlandsförbandet är det därför logiskt att perspektivet är inåtvänt. De militära cheferna på ön visste att kunde komma kritiska stunder då de bara kunde lita till egen kraft. En lösning blev att man i varje bataljon hade åtminstone ett helt gotländskt kompani – för att snabbt få igång försvaret om kriget kom. Vi får ta del av taktik och stridsteknik i det öppna gotländska landskapet.

Tonvikt på rörligt försvar

Hammarhjelms breda skildring tar sikte på olika skedens skilda förutsättningar från de första värnpliktiga – nationalbeväringen – till senare tiders fortskridande motorisering och senare mekanisering av Gotlands regemente markerat bland annat av namnbytet I 18 – P 18. Redan under det tidiga 1800-talet lades tonvikt på det rörliga försvaret – närmare hälften av personalen utgjordes av jägarkompanier.

Mycket känns igen i försvarsanstalterna. Uppdelningen i ett nordligt, ett centralt och ett sydligt bataljonsområde skedde tidigt och fanns strängt taget in i det sista. Efter övergången till brigadorganisation 1949 behöll Gotlandsförbandet sin särart med fem, ja ett slag sex manöverbataljoner, fast alla inte kunde tilldelas stridsvagnar när den tiden kom. Brigaden hade ett slag än större överbyggnad än alla andra i och med att brigadstaben också omfattade en artilleriregementsstab. Innan upplösningens tid kom hade förbandet ändå normaliserats.

För kalenderbitaren finns bland annat en sådan godbit som alla krigsförbandsövningarna och likaså alla grundläggande krigsförbandsövningarna vid I 18, P 18 och MekB 18 översiktligt presenteras med alla sina chefer och i förekommande fall stabschefer. Till listan fogas också övningarna med milostaben och den därefter kommande militärkommandostaben (som lydde under militärbefälhavaren i Strängnäs). Det är ingen dålig redovisningsambition. Vad vi ser är den gamla svenska armén när den kanske var som mest funktionsduglig. Ingen kunde ännu strax före slutet drömma om att den dag skulle komma då Gotland militärt övergavs.

Konflikter fram i ljuset

Bengt Hammarhjelms text interfolieras med en rad utmärkta fotografier och ritningar, låt vara att man numera har blivit bortskämd med bildmaterialet i moderna regementsverk. Författaren försummar inte det anekdotiska. Mer än vad som är vanligt i berättelserna om våra militära förband drar han fram i ljuset ett antal motsättningar mellan militärbefälhavare och regementschefer och mellan dessa och deras underlydande.

I några fall gällde det i sak skilda uppfattningar om hur det rörliga försvaret av Gotland skulle organiseras – som periferi- eller centralförsvar, en klassisk frågeställning inte minst i svensk militärhistoria. I andra fall rörde det sig om personliga motsättningar, som vid ett tillfälle ledde till att såväl överste som major omplacerades till andra regementen. En påfallande demokratisk lösning.

Det har blivit lägre i tak i takt med att Försvarsmakten har krympt. Om man inte heller längre skulle tordas skriva om sådant som historiskt har skänkt liv och drama åt en organisation vore det för dystert. Här pekar Gotlandsboken verkligen åt rätt håll.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Bo Kjellander (red): Gotlands Nationalbeväring och Regemente, band I och II, Probus 2005.

Den ryska invasionen vid Sles i Grötlingbo 1808. Den korta ockupationen som följde ledde 1811 till bildandet av Gotlands nationalbeväring. En epok av mer än 190 år av ständig militär beredskap är nu slut.

Målning av Erik Olson, Sanda i boken Gotland – mitt i Östersjön. En bilderbok om sjöfart. Taurus förlag. Gotlands Grafiska Kai-Tryck AB, Visby 1983