Mikael Minberger:

Specialförband och special- operationer – för strategisk effekt

Specialförband har funnits i alla tider. Men de får ökad betydelse i den moderna krigföringen med kraven att kunna använda våld flexibelt, minimalt och med precision.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen visar på behovet av snabbt gripbara militära resurser som kan agera flexibelt med hög precision. Dels för att tidigt genomföra preventiva åtgärder i en konflikt och även för att över tiden säkerställa nationella intressen, såväl ekonomiska, politiska som militära. Specialoperationer och specialförband utgör en vidare möjlighet att använda det militära maktmedlet för att säkerställa ovanstående och ge strategisk effekt.

Specialoperationer och Specialförband

För att beskriva specialoperationer är det lämpligt att hänvisa till följande definition: ”small-scale, clandestine, covert or overt operations of an unorthodox and frequently high-risk nature, undertaken to achieve significant political or military objectives in support of foreign policy.”1 Definitionen pekar på ett antal imperativ/särdrag som kännetecknar specialoperationer. I detta sammanhang är det viktigt att förtydliga följande:

Small-scale: För att lyckas vid specialoperationer är överraskning ett imperativ. En förutsättning för detta är förmågan att in i det längsta uppträda oförmärkt. Småskaligheten ger i sig ökade möjligheter för att lyckas med detta.

Unorthodox: Det okonventionella och det oväntade är ytterligare en viktig del för att lyckas och ett grundläggande ”mind-set” för planläggning och genomförande av specialoperationer. Det okonventionella återfinns främst i uppdragens natur men även på de sätt uppdragen löses.

High-risk: Specialoperationer genomförs ofta som självständiga operationer på stort djup där möjlighet att skapa ytterligare förstärkningar är liten. Samtidigt är valet av mål ofta en motståndare som både är numerärt större och samtidigt har försvararens fördelar. Detta innebär att uppdragen blir högriskföretag. För att minimera riskerna krävs bl.a. hög sekretess, noggrann detaljplanering av uppdragen samt förmåga att agera okonventionellt.

Significant political or military objectives: Specialoperationer skapar möjligheten att uppnå stora strategiska vinster i olika situationer. Förutsättningen är att operationerna har en klar politisk eller militärstrategisk målsättning. Användandet måste ses utifrån en helhet i konflikten eller problemet, vad som önskas uppnå ur ett strategiskt perspektiv. Det strategiska värdet, resultatet, av en operation är ett mått på kvalitén hos den politiska och militärstrategiska ledningen.

Foreign policy: Specialoperationer utgör en strategisk resurs som kan sättas in kirurgiskt som oberoende maktmedel eller för att stödja andra maktmedel (såsom diplomati) för att säkra vald säkerhetspolitik. Vidare är specialoperationer vid behov ett verktyg för att skydda nationella intressen.2 En handlingskraftig förd politik är viktig då nationella värden står på spel, både inrikes- och utrikespolitiskt.

Kärnan i specialoperationer utgörs av stridsuppgifter (Direct Action, DA) och särskild underrättelseinhämtning (Special Reconnaissance, SR). Under DA återfinns uppgifter av typen sabotage, raider och fritagning. SR omfattar informationsinhämtning, ofta med stöd av avancerad teknisk utrustning, i syfte att skapa främst strategiskt beslutsunderlag i vidare bemärkelse, exempelvis underlag för insatser med andra maktmedel, men även att tillhandahålla måldata för vapeninsatser mot strategiska och operativt viktiga mål. Uppgifterna utförs med de imperativer/särdrag som beskrivits tidigare.

Utifrån definitionen av specialoperationer kan specialförband definieras som: ”särskilt uttagna, organiserade, tränade och utrustade förband med uppgift att genomföra specialoperationer.” Definitionen kan göras än mer snäv genom att även definiera de primära uppdragen.

Användandet – Hur skapa förutsättningar för strategisk effekt?

Vi ser idag en utveckling inom multinationell krishantering som går mot högre krav på samordning av maktmedlen, ökad precision i kombination med lägre kostnader (politiskt och ekonomiskt) och ett behov av en eskalationstrappa med fler optioner. Samtidigt kvarstår behovet och möjligheterna att kunna agera nationellt som en trovärdighetsprincip både inrikes- och utrikespolitiskt för att skydda egna intressen, såväl ekonomiska, politiska som militära. Dessa krav pekar på behovet av snabbt gripbara resurser, ett flexibelt uppträdande, minimala insatser med hög precision och till förhållandevis låga kostnader. Kraven pekar även på vikten av strategier som i högre grad bygger på tvångsmakt istället för våldsmakt och där det militära maktmedlet i större omfattning än tidigare är en del i en övergripande, samordnad strategi.

Valet av maktmedel kommer beroende av situationen att variera, men i en väl genomförd strategi är det samspelet mellan medlen som skapar synergi och trovärdighet. Samtidigt finns det situationer där våldsmakt är den enda, eller en nödvändig del av lösningen. Specialoperationer innebär att militärt våld används flexibelt, minimalt och med precision. Genom hög tillgänglighet och flexibilitet ger Specialförband den strategiske användaren möjlighet att genomföra en väl avvägd tvångsmakt där maktmedlen kan samordnas, konfliktutvecklingen bättre kontrolleras och insatserna genomföras till en förhållandevis låg kostnad. Viktiga egenskaper i situationer där tvångsmakten måste vara trovärdig och kunna backas upp.

Beslutsprocesserna såväl nationellt som inom EU från initiering till beslut om att agera bygger på politiska beslut med bl.a. militärt beslutsunderlag som grund. Detta innebär att det är den militärstrategiska nivån som måste inneha kunskaper om de möjligheter olika militära optioner innebär samordnat med andra maktmedel. Samtidigt är det viktigt att den politiska nivån har förståelse för och inblick i det militära maktmedlet. Resonemanget ger oss två slutsatser: Den militärstrategiska nivån måste kunna hantera Specialförband och specialoperationer, samtidigt som den politiska nivån måste ha kunskap om vilka vinster och vilken effekt man kan åstadkomma med detta maktmedel i olika situationer. Först då kan man skapa acceptans och legitimitet och få ut effekt av specialoperationer.

Genom att specialförband främst nyttjas för strategiska/militärstrategiska mål är enkla lednings- och lydnadsförhållanden viktiga, vilket innebär att övergripande ledning av specialoperationer oftast utövas på militärstrategisk nivå.

Taktisk framgång – Strategisk effekt

Colin S Gray pekar på ett antal anspråk där specialoperationer har strategisk användbarhet.3 De viktigaste är ”economy of force” och ”expansion of choice”.

Economy of force/Stridsekonomi: Specialoperationer kan nå betydande resultat med begränsade styrkor både som enskild operation eller samordnat som del i en större operation. Historiskt kan man peka på ett antal väl genomförda specialoperationer där effekt skapats på strategisk nivå: Eben Emael 1940, fritagningen av Mussolini 1943, raiden mot den tyska tungt vatten-anläggningen i Norge 1943, Entebbe 1976.4 Dessa operationer kunde inte genomföras med andra maktmedel, vare sig militära eller andra. Samtidigt var insatserna relativt billiga, både ekonomiskt och politiskt.

Expansion of choice/Ökade valmöjligheter: Specialoperationer ger ytterligare en option att lösa specifika problem. Genom det sätt på vilket operationerna genomförs kan man med precision lösa problem där våldsmakt är enda lösningen eller en viktig del för att lösa ett större problem. Genom specialoperationer kan militärt våld användas flexibelt, minimalt och med precision. Samtidigt skapar specialoperationer ytterligare ett trappsteg i eskalationstrappan som innebär större möjligheter till kontrollerad eskalationshöjning.

Det finns givetvis även exempel där specialoperationer och specialförband används på fel sätt vilket resulterat i misslyckanden. Det intressanta här är att förbanden i flera fall löst uppgiften, men resultaten har uteblivit eller fått fel effekt. Exempel på det tidigare är den brittiska raiden mot Saint-Nazaire. Ett exempel på det senare är Frankrikes operationer i Algeriet 1956-62.

Det centrala är att analytiskt ta fram lämpliga uppgifter som ger hög effekt för den totala utgången av ett problem eller konflikt. En grundläggande bedömning av strategisk användbarhet av SF kan baseras på följande frågor: Vad kan endast SF göra? Vad kan SF göra bra? Vad tenderar SF göra dåligt? Vad kan SF inte göra?5 Ett optimalt användande finner vi i svaret på den första frågan.

Med hög tillgänglighet, flexibilitet och okonventionella lösningar i kombination med taktisk enkelhet, hög operationssäkerhet/sekretess och ett genomförande som bygger på överraskning, snabbhet och tydliga syften utgör specialförband och specialoperationer en möjlighet att skapa taktisk framgång. Den strategiska effekten av en operation är ett mått på kvalitén hos den politiska och militärstrategiska ledningen.

Mikael Minberger är överstelöjtnant och lärare i strategi vid Försvarshögskolan

1 Maurice Tugwell and David Charters, “Special Operations and the Threats to United States Interests in the 1980’s”, i Frank R. Barnett, B. Hugh Tovar, och Richard H. Shultz, eds., Special Operations in U.S Strategy, Washington, D.C., National Defense University Press, 1984, s. 35.

2 För en vidare diskussion kring nationella intressen, se Gray, Colin S, Explorations in strategy, London, Praeger publishers, 1998, s. 116.

3 Gray, Colin S, Explorations in strategy, London, Praeger publishers, 1998, s. 168-180.

4 För en historisk fördjupning i genomförda specialoperationer rekommenderas William H McRavens bok SPEC OPS: Case studies in Special Operations Warfare: Theory and practice. (Förf anm)

5 Gray, Colin S, Explorations in strategy, sid. 153.

Bilder från utbildningen av SSG, de svenska specialtrupperna. Foton: Försvarets Bildbyrå