Olof Santesson:
Ännu ett omtag av högkvarteret
General ser bantad förvaltning som en nyckel till framgång.
Försvarsmakten andas ny tillförsikt. Man tycker sig nu ha en logisk kedja från EU:s bedömningar fram till regeringen krav på en svensk militär förmåga, med de rätta förbanden för de rätta uppgifterna enligt den s.k. spårbarhetsprincipen. Därmed kan faktiskt ett nytt omtag göras. Den nordiska stridsgruppen har högsta prioritet, de nationella försvarsuppgifterna får vänta.
Att besparingar i
försvarsförvaltningen verkligen genomförs enligt utredaren Peter Lagerblads
modell ses i högkvarteret som nyckeln till framgång. Man har ju haft
svårigheter att nå ut till svenska folket med klara besked om vad
försvarsmakten i sin nya lilla skepnad förmår. En viss misstro mot den militära
ledningens verklighetsbeskrivning speglar den begränsade debatt som trots allt
förs.
Därför var det synd att lika få som 2005 – endast 25 personer – hade infunnit sig till Allmänna Försvarsföreningen årsstämma 2006 den 11 maj i Drottning Victorias örlogshem på Blasieholmen. Där gavs nämligen möjlighet till inblickar i och med föredraget ”Försvarsmaktens utveckling” av generallöjtnant Claes-Göran Fant, en av överbefälhavaren Håkan Syréns närmaste medarbetare.
EU:s bedömningar i botten
Generalen inledde med att förklara sin roll i den s.k.
processtyrda organisation som högkvarteret har intagit. Huvudprocesserna är
tre. Förbandsproduktionen leds av generallöjtnant
Först i år växlas högkvarterets tankeprocess upp till politisk nivå, som Fant beskriver saken. Nu utgår man från EU:s bedömningar av vad som kan hända i världen. Ur ett antal konfliktscenarier identifieras sådana som Sverige skulle kunna råka ut för. För statsmakterna gäller det sedan att fundera på vad Försvarsmakten kan göra. Ur detta växer ”en annan försvarsmakt”, ett insatt insatsförsvar (det heter faktiskt så) med enligt Fant drygt 30 000 man gripbara plus lika många i hemvärnet. Det blir ”inga dåliga soldater” och ”ingen dålig utbildning”, lovar general Fant.
Krav på yngre befäl
Alla som inkallas utbildas i två terminer, vardera om fem och halv månad, och den tredjedel som skriver på för att fortsätta 2-3 år i det militära gör en tredje termin. I fortsättningen skall man inte behöva annonsera efter frivilliga för att sätta samman förband tränade för internationell tjänst. Satsningen på kontraktsanställda soldater, för vilka andra regler gäller för med sig förändringar, som t.ex. att man inte kan ha 16-mannalogement med blandat värnpliktiga och anställda.
För att studera problemen fram till den nordiska stridsgruppen som skall stå klar den 1 januari 2008 har man startat i förväg med ett ”accelerationsspår” – ett kompani vid P 7. Ett nytt gruppkommunikations-radiosystem införs, ett högkvarter för stridsgruppen besätts med personal. Ett litet antal soldater anställs i ett minröjningsförband. Personal utbildas med utpekningsutrustning för flygunderstöd av markoperationer.
Med de krav som kommer att ställas behövs framför allt yngre befäl. De som frivilligt väljer att sluta mellan 35 och 40 år kan få tre års studier betalda för omskolning. Det kommer att röra sig om 100-150 officerare per år.
Tre ekonomiska förutsättningar
Högkvarteret räknar med bantningen av försvarsförvaltningen måste ge 1, 6 miljarder till förbandsverksamheten för att man skall få ett ”försvar i balans”. Här märktes i auditoriet misstro inför hur sådant som forskning, chefsutbildning och underrättelsetjänst ser ut att drabbas. General Fant var mer orolig för hur man skall kunna ta hem pengarna, när exempelvis FOI räknar med omställningskostnader som överträffar den besparing som utredaren Peter Lagerblad har räknat med.
Just nu vilar i alla fall försvarsplaneringen på tre förutsättningar: besparingarna i förvaltningen, att man inte som tidigare berövas anslagssparandet och att dagens ekonomi prolongeras. Det man på det internationella området får för pengarna är den svenska medverkan i en nordisk stridsgrupp 2008 och därefter återigen 2011; ett mekaniserat kompani med 10 dagars beredskap (det tidigare nämnda vid P 7), en amfibiestyrka, en korvettstyrka (två korvetter), en flygstyrka med tio dagars beredskap.
Stora transportflygplan
Amfibiestyrkan, sade generalen stolt, är så bra att EU vill ha den som ett referensförband. Regeringen avanmälde likafullt förbandet från unionens styrkeregister men måste lägga tillbaks det vid nästa tillfälle.
Det börjar bli ”lite bökigt” med den nordiska stridsgruppen, när nu Irland också vill komma med. I den svenska manöverbataljonen ingår hur som helst två mekaniserade kompanier och en luftburen skvadron. Stridsfordon 90 kan inte transporteras med Herkulesplan, så det är nu bestämt att det ena mekkompaniet i stället får bandvagn 301. Skvadronen utrustas med lätta fordon inköpta i Sydafrika (Galten).
Två nybefordrade
chefer är utsedda. På högre nivå placeras generalmajor
Till stridsgruppen hör understöds- och logistikförband. Ytterligare förband kan tillkomma, s.k. enablers. Det för många kanske mest uppseendeväckande är att försvaret kastar sina blickar på två Boeingplan av typen C-17, för strategiska transporter. Man menar att transportproblemen för staten efter Tsunamikatastrofen visar på behoven.
Det amerikanska planet tar fyra gånger mer last än Herkules men behöver ändå bara samma start- och landningssträcka. När det gäller den europeiska A 401, som kan ta dubbla Herkuleslasten står länder som Tyskland före i kön; vi skulle komma till först 2011–2013. I pressen har det sagts att notan för varje C-17 går på ett par miljarder kr, men Fant ville inte säga mer än att man har satt undan 400 miljoner per år.
Priset för ökade ansträngningar
Siktet är i övrigt fortfarande inställt på att Sverige skall kunna bidra med två större (bataljon) och tre mindre insatser (kompani). Den ena bataljonen står i beredskap de år som vi inte bidrar med en svenska bataljon som kärnan i den nordiska stridsgruppen. Försvaret vill ha så stora förband som möjligt i utlandsmissioner för att ha ett inflytande över verksamheten; det är svårt ”när UD sprider oss tunt”, som Fant uttryckte förhållandet.
Till priset för ökade ansträngningar hör att övningsambitionerna för de nationella skyddsstyrkorna (hemvärnet) sänks. Militärmusik och uppvisningar blir av med tjugo miljoner – ett direkt krav från regeringen (samtidigt som Försvarsmakten lägger ned 66 miljoner på information, muttrade en åhörare). Man utlöser inte en option på helikopter 14. På flygområdet får vi ett sämre länksystem på grund av en anpassning till NATO-standard.
Att man vill nöja sig med hundra Gripenplan av version C/D, och följaktligen behöver göra sig av med fyrtio äldre plan – version A/B – jämfört med försvarsbeslutet 2006, är enligt generalen inget konstigt. Det har länge sagts från högkvarteret att man endast behöver 60–80 plan i första linjen. Det flygande radarspaningssystemet FSR 890 uppgraderas till att möjliggöra stridsledning från luften.
Utanför rent militära förändringar överlägger Försvarsmakten nu med polisen om hur medverkan i en antiterroristinsats skulle se ut. Insatta soldater ges polismans befogenhet, och nu är det också utklarat att man får utsätta militär personal i fara om insatser krävs.
Ekonomin mager och tunn
Så långt generalen Fants exposé med många bilder. Av den efterföljande debatten framgick det indirekt att Försvarsmakten på hemmaplan släpar efter när det gäller vad ÖB kallar insatser ”här och nu”. General Fant konstaterade att den nordiska stridsgruppen har högsta prioritet. När det gäller säkerställandet av den nationella integriteten är man dock så sakta på väg tillbaka. ”Jag skäms över att det inte är bättre än vad det är”, sade han faktiskt om dagsläget.
NBF, det närverksbaserade försvaret, kallade Fant för ”kanonbra”. Det bygger på att man samarbetar med omvärlden. Och USA vill ha med sådana länder som Israel och Marocko i det nya nätverket.
Finns det då inte några svagheter, frågades det. Det kan inträffa saker längs vägen, medgav generalen. Den största faran ligger i att man inte kan ta hem den hägrande 1,6 miljarden från förvaltningen. Då hotar en ny omavvägning. Ekonomin är mager och tunn, det finns inga reserver. Inför dylika problem har man inga anvisningar från regeringen – och frågan är vad Försvarsmakten i så fall skall vara till för.
Avgående aff-ordföranden Marianne af Malmborg tackade för föredraget om Försvarsmaktens omtag och erinrade sig den gamla frågan hur man äter en elefant. En bit i taget!
Olof Santesson
har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör
Landstigning från stridsbåtar. Vår amfibiestyrka är så bra att EU vill ha den som referensförband.
Foto: Försvarets Bildbyrå/Bjarne Widheden
Försvarsmakten kastar sina blickar på C-17 Boeing Globemaster för att kunna transportera Stridsfordon 90.
Foto: US Air Force/Airman 1st Class