Herman Westrup:

Vår nationella krisledning under långsam uppbyggnad

”Måste denna fråga som är så viktig för svenska folket behandlas på det sedvanliga segdragna sättet?” frågar författaren som också motsätter sig idén om ett Beredskapsdepartement.

Det tar lång, alldeles för lång tid, innan vårt land får en effektiv nationell krisledningsförmåga. Vi svenskar bör således vara försiktiga och ödmjuka, då vi betraktar och uttalar oss om andra länders tillkortakommanden.

Regeringen lämnade 22 mars en proposition ”Samverkan vid kris – för ett säkrare samhälle”. Kommittédirektiv har givits till två utredare – Anders Svärd ”Utformning av ett system med en krisledande myndighet” och Mats Sjöstrand ”Översyn av Statens Räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar för att skapa en myndighet för frågor om samhällets beredskap och säkerhet”.

Snabba beslut

Författaren Jan Linder har skrivit tre artiklar i vårt försvar (maj 2005, dec 2005 och mars 2006) och föreslagit upprättande av ett Beredskapsdepartement med såväl ett samordnande som ett operativt ansvar vid stora kriser och katastrofer i fred samt i krig. ÖB-institutionen ifrågasätts, och Högkvarteret bör avvecklas. Hans förslag liksom utredaren Hirschfeldts och många andras, vilka förordat regeringskansliet som bas för operativ ledning, har nu förkastats.

Förståelsen för att den operativa ledningen måste finnas utanför regeringskansliets politikermiljö har tydligen tagit lång tid att nå för vår statsledning. Det är glädjande, att regeringen nu föreslår, att en krisledande myndighet skall planera och hantera riktigt stora kriser, som drabbar flera samhällsområden samtidigt. Relevanta delar av ovanstående myndigheter skall läggas samman. Efter ett regeringsbeslut skall denna myndighet kunna prioritera, leda och samordna andra myndigheters insatser.

Här tas upp fyra områden bland flera andra viktiga, vilka jag tycker bör avgöras under den närmaste tiden – den operativa ledningens sammansättning, krisledningscentralen, mandatproblematiken och övningsledningsproblematiken.

Ständigt bemannad Krisledningscentral

Självklart måste den operative chefen ha ett ledningsstöd i form av en stab med dygnetruntförmåga. Det operativa måste skötas av handlingskraftiga, professionella personer med speciella kunskaper, som tar lång tid att förvärva. De bör träna och tillämpa sina kunskaper under ständigt nya lägen. Under krisens första timmar krävs ett teoretiskt och praktiskt handlande, som utmynnar i snabba, målinriktade beslut. Här bör våra arméreglementens grundtanke gälla: ”Obeslutsamhet och uraktlåtande att handla ligger en chef mera till last än misstag vid val av medel”.

Under sig bör landets operative chef i stort sätt ha hela den aktuella samhällskroppen att styra och ställa över. När han kallar kommer höga företrädare för de samhällsfunktioner, som är direkt inblandade till en kommande anläggning i Stockholm eller i dess närhet, inrymmande en krisledningscentral. En sådan bör snarast utses, byggas och förses med kommunikationsapparatur för ledning, underrättelse- och säkerhetstjänst m.m. Till denna anläggning kommer sannolikt de första varningssignalerna och här kan rikslarm igångsättas.

Mandat för brådskande insatser

Skall den operativa ledningen tilldelas ett permanent mandat av regeringen för att sätta delar av samhället i krisberedskap? En svår fråga. Enligt Regeringsformen skall regeringen styra riket. Vårt politiska system på central nivå är dock en sträng hierarkisk maktstruktur, som i regel påverkas av massmedia och ekonomiska realiteter. Regeringsbeslut i en politikermiljö tar tid, alltför lång tid i en kris inledningsskede. Förmågan att fatta snabba beslut kan vara direkt avgörande. (jämför också TV-serien ”Kommissionen” och KU-förhöret). De mycket stora kriserna utmärks numera av att de kommer snabbt, överraskande och att de är oväntade samt att de för vår del är fler än tidigare. Det finns mycket som talar för att den operative chefen bör få någon form av permanent mandat.

Övningsverksamhet

Det är naturligt att den nya myndigheten får uppgiften att planera och leda regelbundna praktiska och teoretiska övningar, främst på regional nivå. Planering och ledning på central nivå (utom interna kansli-, departements- och myndighetsövningar) bör självfallet ske i nära samarbete med regeringen, som har det strategiska ansvaret och genom Utrikesdepartementet har huvudansvaret för kontakten med andra länder. Ur effektivitetssynvinkel tror jag att det skulle vara rationellt, om den operative chefen något engagerade sig i den lokala nivån, t.ex. övningsverksamheten. Han blir då känd för svenska folket, vilket inte är oviktigt.

Mycket kan hända före år 2010

Redan 2001 kom den Åke Petterssonska utredningen ”Säkerhet i vår tid”. Här redovisades dåvarande samhällets brister. Enligt min mening har regeringen under dessa fem år vidtagit mycket få väsentliga och nödvändiga åtgärder på central nivå. Det bedöms nu, att det kommer att ta minst ett år att utreda och besluta. Därutöver kommer tid att erfordras för organisationsförändringar och övningar. Det kan sannolikt komma att dröja fram till år 2010, innan vi får en någorlunda effektiv nationell krishanteringsförmåga. Innan dess kan naturligtvis en ny stor katastrof drabba Sverige!

Vi har nu tillräckliga egna erfarenheter från Estonia, Tsunamin, Gudrun m.fl. katastrofer och därtill utländska, t.ex. från Italien. Måste denna fråga, som är så viktig för svenska folket, behandlas på det sedvanliga segdragna sättet? Försvarsministern med stöd av statsministern borde kunna prioritera landets krishantering och på ett kraftfullt och snabbt sätt driva fram beslut och åtgärder redan under 2008! En av regeringens plikt är ju att värna om sina medborgares säkerhet i såväl i fred som i krig.

Herman Westrup är f.d. nationell övningsledare och krisrådgivare i Svenska kyrkan

Hemvärn och räddningstjänst i samverkan vid raset i Vagnhärad 1997. Kriser och katastrofer kommer oväntat och kräver snabba insatser. När kommer vi att ha tillräcklig beredskap?

Foto: Försvarets Bildbyrå/Sven-Åke Haglund