Ingemar Dorfer:

Farnborough 2006

Årets Farnborough-flygmässa som numera ligger i slutet av juli i stället för september präglades av en 35 graders värmebölja, den värsta i London sedan 1912. I år hade Tony Blair sökt sig ut en dag. Brittiske försvarsministern Les Browne var också där, liksom den ständigt närvarande försvarsmaterielministern Lord Drayson. De kom nästan direkt från en uppslitande uppgörelse med Washington om Storbritanniens autonomi inom Joint Strike Fighter-programmet. På rivalmässan Le Bourget invigs flygmässan alltid av president Jacques Chirac, som allt sedan barndomen är vän till familjen Dassault som kontrollerar Mirageplanen.

Saab på rätt väg

Men Rafale deltog inte i flyguppvisningen och det gjorde heller inte de amerikanska
F-22 Raptor och F-35 Joint Strike Fighter. De två senare är nu uppe i ett fly away-pris på 130 respektive 50 miljoner dollar styck och åtminstone Raptor har därmed ingen köpare utanför Amerika. Den första Rafale-divisionen förbandsattes i Provence bara tre veckor före Farnborough.

Sålunda var JAS 30 Gripen det enda europeiska stridsflygplanet jämte Typhoon Euro-fighter och ryska Mig-29 GVT trust vector control aircraft. Till Indien försöker man exportera denna förbättrade Mig-29 Fulcrum som Mig-35 i konkurrens med bl.a. Gripen. Ryssarna var starkt representerade med alla sina klassiska designbyråer på plats. Av deras marknadsföring framgår att de koncentrerar sig på den stora asiatiska marknaden också om Irkut genom president Chavez försorg just hämtat hem en stororder från Venezuela på 24 Suchoi-36.

Med en brittisk marknadschef är Saabs framtoning numera påfallande sofistikerad och världsvan med ett eget Gripen-chalet vid sidan av det traditionella Saab-chaletet. Saabs världspolitiska insikter har tidigare inte alltid matchat deras formidabla stridsflygplan men nu är man på rätt väg.

Airbus besvikelser

Politiskt dominerades Farnborough av striden mellan Airbus och Boeing där Boeing efter en lång downperiod nu går om europeiska Airbus. EADS franske chef hade just fått sparken och ersatts av det tysk-franska duumviratet Thomas Enders och Louis Gallois. A380 Airbus jättejumbojet är en stor besvikelse och ligger ett halvår efter i produktionen. Allvarligare är kanske att man felbedömt marknaden – A380 kräver särskilda nya ramper och drar naturligtvis massor av bränsle. Den mellanstora Airbus 350 har felkonstruerats så att utvecklingskostnaden nu stiger från 5 till 10 miljarder dollar. Boeings motdrag, Boeing 787 Dreamliner, har däremot redan fått 409 order och åtaganden från 29 flygbolag världen över. Boeing nöjde sig på Farnborough med en begåvat designad meckup av Dreamliner, medan Airbus varje dag flög sina A350 och A380 – tänjde gränserna, som en beundrande expert uttryckte det. ”Nöjde sig med” är kanske inte en korrekt beskrivning av Boeing 787 eftersom planet inte flugit än. Man vinner nästan aldrig miljardorder på flyguppvisningar.

Non-stop från Såtenäs!

Mest intressant för Sverige förutom Gripen var Boeings C-17 Globemaster parkerat invid startbanan. Som ledare i en nordisk stridsgrupp i EU 2006 behöver Sverige förnya sin flygtransportkapacitet som f.n. består av 8 C-130 E Hercules och två Gulfstream. Vi kunde konstatera att Globemaster med en besättning av två plus en landmaster på alla sätt är en imponerande skapelse. Till skillnad från de propellerdrivna Hercules har det tvåmotoriga jetflygplanet kapacitet och räckvidd att flyga direkt till konfliktområdet och liksom Hercules landa på en 900 m primitiv bana. De svenska Herculestransporterna till Afghanistan går via Dubai. C-17 kan flyga dit non-stop från Såtenäs. Efter en miljon ackumulerade flygtimmar är systemet säkert. 183 passagerare, 102 stridsutrustade soldater eller alternativt stridsfordon med personal är kapaciteten. Som Boeing hävdar motsvarar två C-17 Globemaster 11 Herculesplan eller två ukrainska AN-124 transportplan med mycket sämre start och landningsprestanda. Om EU:s A400 blir av motsvarar två A400 M ett C-17, men med tanke på Airbus hantering av A350 och A380 vet vi varken priset, kvaliteten eller leveranstiden för ett sådant politiskt fraktplan.

Nordisk samverkan?

Boeing meddelade själva den 18 augusti att man stänger produktionslinjen för C-17 i San Diego, om man inte får ytterligare en stororder från det amerikanska flygvapnet. Sedan Farnborough har Australien beställt fyra, Storbritannien ett och Canada fyra plan för 12 miljarder kr inklusive reservdelar och träning. Det betyder 3 miljarder för en svensk C-17, fortfarande 38% billigare i inköp och 45% billigare att operera än två A400 M. Sex miljarder för två C-17 ryms nog inte i den svenska försvarsbudgeten men 3 miljarder för ett plan plus ett andra plan delat med de nordiska grannländerna är realistiskt. Med tanke på de svenska behoven hoppas jag att Boeing behåller produktionen i San Diego åtskilliga år till.

Ingemar Dorfer är gästforskare vid Utrikespolitiska Institutet

Boeing 787 Dreamliner har ännu inte flugit men har ändå gått om europeiska Airbus i antal order.

Bild: Boeing