Christer O:son Ekelund:
Svensk trupp till Sinai för 50 år sedan
Suezkrisen 1956 gav upphov till begreppet fredsbevarande FN-operation. Två veckor efter beslut var de första styrkorna på plats. Författaren som deltog i den svenska bataljonen skildrar här insättandet. Han anser också att snabbheten kan vara värd att begrunda för dagens militära ledning.
Då Egyptens president Gamal Abdel Nasser i juli 1956 nationaliserade det anglo-franska Suezkanalbolaget ledde detta till väpnade konsekvenser, vilka hade kunnat utveckla sig till en världsomspännande konflikt.
Som en reaktion ställde Storbritannien och Frankrike ett ultimatum till Egypten, som innebar krav på att få gruppera styrkor vid Suezkanalen för att säkra sjöfarten genom denna. Kraven avvisades dock av president Nasser och den 31 oktober anföll Frankrike och Storbritannien militära mål från luften och landsatte därefter trupper vid Port Said vid kanalens norra inlopp.
Redan två dagar tidigare hade Israel anfallit Egypten på bred front och besatt nästan hela Sinaihalvön. Att de bägge operationerna var ömsesidigt planerade tvivlade ingen på, även om parterna hävdade att så inte var fallet. Egypten svarade med att blockera kanalen genom att sänka ett stort antal fartyg.
Hammarskjölds handlingskraft
I denna kritiska situation sammankallades FN:s generalförsamling den 2 november till en brådskande extra session, där man krävde att striderna omedelbart skulle avbrytas, och att en internationell FN-styrka skulle sändas till området för att säkerställa att striderna upphörde. De krigförande parterna såg sig tvungna att acceptera generalförsamlingens beslut, som togs med stor majoritet och eld upphör trädde i kraft den 7 november 1956.
Generalförsamlingens resolution, under Dag Hammarskjölds handlingskraftiga ledning, var en historisk tilldragelse som innebar att FN utförde sin första fredsbevarande aktion med militära styrkor. Tio länder förklarade sig beredda att ställa trupper till FN:s förfogande, nämligen Brasilien, Canada, Colombia, Danmark, Finland, Indien, Indonesien, Jugoslavien, Norge och Sverige. Styrkan fick namnet UNEF (United Nations Emergency Force) och bestod av 6 000 man, under ledning av den kanadensiske generalen Burns. De första FN-enheterna flögs till Egypten den 15 november.
UNEF:s uppgift var till att börja med att få slut på striderna och övervaka att alla parter åtlydde eldupphöravtalet. Därefter skulle UNEF medverka vid de brittiska och franska truppernas evakuering från Egypten, för att i ett senare skede kontrollera de israeliska stridskrafternas tillbakadragande genom Sinaiöknen.
Sverige agerade snabbt
Efter förfrågan från generalsekreterare Dag Hammarskjöld beslöt svenska regeringen i extra konselj den 5 november att ställa en svensk militär kontingent till FN:s förfogande omfattande en reducerad bataljon sammansatt av frivilliga.
Bataljonen avsågs bestå av bataljonsstab, stabskompani och två skyttekompanier om vardera 100 man, sammanlagt en styrka på 340 man. Beväpningen utgjordes av eldhandvapen, främst avsedda för självförsvar, och som förstärkningsvapen ingick kulsprutor och granatgevär. Bataljonen skulle vara motoriserad med terrängbilar och motorcyklar.
Den 7 november meddelades i svensk radio och press att rekrytering till en FN-bataljon pågick och att anmälan kunde ske till resp. truppregistreringsmyndighet. Intresset visade sig vara stort och tusentals anmälningar strömmade in. Sannolikt lockade det okända äventyret och den exotiska miljön.
Organiserande och utrustande myndighet blev P 3 i Strängnäs och till bataljonschef utnämndes överstelöjtnant Ingemar Stevenberg (I 11). Inryckning skedde den 19 november och för förberedelser beräknades en vecka. Från FN-håll kom efterhand flera påstötningar om att den svenska styrkan skulle vara på plats så snabbt som möjligt och för att tillgodose önskemålet snabbinkallades en förtrupp om 35 man under befäl av ställföreträdande bataljonchefen, major Bertil Reuterswärd (I 1). Förtruppen ryckte in den 15 november, och redan den 18 november lyfte den från Bromma flygplats ombord på ett amerikanskt Globemasterplan. En vecka senare påbörjades transporter av bataljonens huvuddel till Egypten.
En unik resa
Till UNEF:s samlingsområde i Egypten hade Abu Suwei utsett, en f.d. brittisk flygbas c:a
Nästa dag transporterades 1. kompaniet under befäl av major Carl-Gustaf Tiselius (I 1) på järnväg till Port Said. Färden gick norrut längs Suezkanalen och tvärs igenom fronten, där först de egyptiska ställningarna passerades, sedan genom ”no mans land”, där indiska bataljonen låg nedgrävd i djupa värn under det bristfälliga eldupphöravtalet, och sist förbi britternas positioner med massiva ansamlingar av stridsvagnsförband. En unik resa tvärsigenom anfalls- och försvarslinjer.
Riskfylld patrullering
I Port Said hade engelsmännen ockuperat västra och fransmännen östra delen av staden; skiljelinje var Suezkanalen. Delar av staden låg i ruiner och den civila administrationen var helt ur funktion. Utegångsförbud gällde, och utbrända fordon och döda kroppar låg kvar på översvämmade gator och spred en otäck stank.
UNEF:s uppgift blev att successivt överta ansvar för stadens förvaltning efter de brittisk-franska styrkorna. I Port Said fanns nu FN-trupper från Danmark, Norge och Sverige och på östra sidan av kanalen, i Port Fuad, fanns en colombiansk styrka grupperad. Staden delades upp i sektioner mellan kontingenterna och uppgiften var att bevaka och upprätthålla ordningen inom resp. område.
Uppdraget utfördes genom patrullering, både till fots och med lastbilar med kulsprutor provisoriskt monterade på taket. Under de ljusa timmarna inträffade återkommande väldiga demonstrationer med jublande egyptier, som oförutsett kunde förvandlas till hotfullt uppträdande folkmassor, där det sköts hela magasin i luften med svajande vapen, med både döda och sårade bland den egna befolkningen som följd.
Nattetid skedde beskjutning mot FN-patrullerna, och handgranater kastades ibland från hustaken när fordonen passerade. I den mörklagda staden och den svarta orientaliska natten kunde inte färgen på de vitmålade FN-fordonen urskiljas, och de blev därför ofta felaktigt identifierade som tillhörande de hatade ockupationstrupperna.
Verksam styrkedemonstration
Under det skede då UNEF successivt övertagit förvaltning och upprätthållit ordning i Port Said, hade en stegvis urdragning och utskeppning av de brittisk-franska invasionstrupperna pågått via hamnen. Den slutliga utrymningen var bestämd att ske natten mellan 22-23 december, men tidpunkten hade av säkerhetsskäl hemlighållits. På redden låg en allierad flotta – med bestyckade örlogsfartyg – för understöd av evakueringen, medan landstigningsbåtar var beredda att ta emot utrymmande trupper. Allierat stridsflyg visade demonstrativt sin närvaro genom ideliga och dånande lågflygningar över hustaken.
UNEF:s ledning befarade att arabiska motståndsrörelser planerade angrepp mot det sårbara brohuvudet. I Port Said fanns sedan invasionen flera tusen egyptiska soldater, som kastat sina uniformer men behållit vapnen och nu dolde sig som civila i staden.
På kvällen den 21 december spärrade FN av delar av staden runt hamnområdet med barrikader och taggtrådshinder. Ingen passage tilläts, och FN-posteringar med understödsvapen grupperades i sandsäcksvärn vid gatumynningar som ledde ut ur det avspärrade området. Läget var spänt med återkommande eldgivning, men inga regelrätta angrepp skedde. FN:s styrkedemonstration hade uppenbarligen effekt.
Glädjedemonstrationer
Desto större blev tumultet nästa dag, när FN-trupperna bröt avspärrningarna och staden överlämnades till egyptiska myndigheter. Folk strömmade ut på gatorna och glädjedemonstrationer utspelades för att fira ”segern”. Kulmen nåddes på eftermiddagen, då en symbolisk egyptisk styrka marscherade in i staden.
Den 23 november kunde general Burns rapportera till generalsekreteraren, att första delen av UNEF:s uppdrag var löst. I generalförsamlingens resolution från 2 november fanns emellertid även ett åliggande att ombesörja Suezkanalens uppröjning så snart striderna upphört. För denna uppgift upprättade generalsekreteraren en särskild styrka – UN Suez Clearance Organization – under befäl av den amerikanske f.d. generalen Wheeler. För uppdraget kontrakterades ett större antal bärgningsfartyg från flera olika länder.
Röjningen tog sin början den 27 december och avslutades mindre än 3 månader senare. För att skydda fartygen under röjningsarbetet organiserades en särskild vaktstyrka, i vilken 30 man ur den svenska kontingenten ingick. Den 24 april tillkännagav president Nasser att kanalen åter var öppen för trafik och att Egypten även förband sig att respektera den internationella konventionen om kanalen, d.v.s. att ge alla nationer rätt till passage.
Längs systematiskt förstörda vägar i Sinai
Med de brittisk-franska trupperna evakuering och kanalens öppnande inleddes UNEF:s andra fas, som innebar övervakning av den israeliska reträtten genom Sinaiöknen.
Enligt generalförsamlingens resolution skulle Israel dra tillbaka alla trupper till stilleståndslinjerna från 1949. Israelerna förklarade sig dock inte beredda att villkorslöst återgå till situationen före krigsutbrottet och begärde därför garantier för säker passage för israeliska fartyg genom Akabaviken och att Gazaområdet inte skulle utnyttjas som bas för ”fedayeener” – palestinsk gerilla. De israeliska trupperna drog sig därför tillbaka genom Sinaiöknen men avbröt reträtten vid gränsen till Gaza och Sharm el Sheik, trots skarp kritik från generalförsamlingens sida.
Genom Sinaiöknen leder fyra vägar, utefter vilka FN-styrkorna nu avancerade. På den nordligaste, som löper utmed Medelhavet ryckte svenskarna fram. När bataljonen 17 januari 1957 satte igång framryckningen blåste full sandstorm. Israelerna hade under sin reträtt sytematiskt förstört alla vägar, djupa hål hade sprängts i vägbanorna, och beläggningen var uppriven med maskiner. Vägarna kantades av stridsvagns- och fordonsvrak samt mänskliga lämningar efter striderna. Mineringar hindrade förflyttning vid sidan av vägen, innan röjning skett. För att i möjligaste mån skydda mot minexplosioner var alla tätfordon försedda med sandsäckar i botten.
Pressande tjänst i buffertzonen
Den 21 januari nådde svenskarna El Arish,
där order mötte att bataljonen skulle grupperas i buffertzonen mellan Egypten
och Gazaområdet. Bevakningsområdet sträckte sig från Medelhavet och c:a
Grupperingen tog tid eftersom minröjning måste utföras utefter alla vägar och grupperingsplatser. Beskjutning förekom från olika håll och medförde att tält och värn fick grävas ned i ståhöjd, vilka fylldes igen vid sandstormar. Galna rabiessmittade hundar och schakaler, skorpioner och giftiga ormar som infångades i djupa diken runt förläggningarna utgjorde andra problem. Transporter mellan posteringar och stödjepunkter fick ofta ske med kamel, då väg saknades. Oavbruten tjänst dygnet runt under isolerade förhållanden gjorde tjänstgöringen ganska pressande.
I slutet av januari genomfördes utväxling av fångar, varvid israelerna överlämnade 5 000 tillfångatagna egyptier i utbyte mot fyra israeler. Utväxlingen organiserades av UNEF och svenska, och jugoslaviska bataljonerna svarade för bevakning och transporter.
Övertagandet av Gazaområdet
Efter långa förhandlingar mellan generalsekreteraren och Israels regering meddelade utrikesminister Golda Meir i början av mars 1957 att man var villig att fortsätta reträtten. General Burns och den israeliska överbefälhavaren Moshe Dayan möttes på flygplatsen i Lydda, där avtal träffades att UNEF skulle överta Gazaområdet natten mellan den 6 och 7 mars och att Sharm el Sheik skulle tas i besittning av ett finskt kompani några dygn senare.
Därmed inleddes sista fasen av generalförsamlingens uppdrag. Vid UNEF:s högkvarter utarbetades planer för inmarschen, som skulle ske med de svenska, dansk-norska, colombianska, indiska och jugoslaviska enheterna, sammanlagt fem bataljoner. För att undvika störningar från civilbefolkningen skulle operationen ske under mörker, då utegångsförbud rådde.
Inmarschen startade 6 mars kl. 20.00. Vid midnatt började förvaltningsbyggnader och andra viktiga installationer besättas av FN-trupp. Det var avtalat att israelerna skulle ha lämnat över allt ansvar före kl. 04.00 och 03.55 kunde generalen Burns rapportera till generalsekreteraren att UNEF övertagit hela Gazaområdet. Svenska bataljonen hade tilldelats ett avsnitt i södra delen med staden Gaza som medelpunkt.
När Gazaborna vaknade nästa morgon och fann att de grågröna israeliska hjälmarna ersatts av FN:s blå, bröt vilda glädjedemonstrationer ut. Det hurrades för Nasser, Hammarskjöld och kung Gustaf Adolf (här och där för Adolf, innan vi upplyst om kungens fullständiga namn). Stämningar skiftar emellertid snabbt i arabvärlden, och då den första yran lagt sig, ersattes denna av hotfulla och svårhanterliga folkmassor med krav på egyptiskt övertagande av förvaltningen i Gaza. Den vid upplopp och oroligheter beprövade FN-styrkan behärskade dock situationen och tumulten lade sig efter hand.
Efter inmarschen i Gaza var UNEF:s uppgifter enligt generalförsamlingens resolution fullgjorda. Trots detta kvarhölls UNEF, och lugn kom att råda längs den israelisk-egyptiska gränsen fram till 1967, då Egypten oförutsett drog tillbaka sitt medgivande för FN att uppehålla sig på dess territorium. Ett nytt krig – ”Sexdagarskriget” – bröt då ut mellan Egypten och Israel.
En tankeställare
UNEF medverkade aktivt till att ett förödande krig upphörde och visade konkret vilken viktig roll en fredsbevarande FN-styrka kan spela. Vi har all anledning att hedra dem som låg bakom dess tillkomst – det var till stor del genom Dag Hammarskjölds målmedvetna och beslutsamma agerande som denna första fredsbevarande styrka tillskapades. Beaktansvärt är även med vilken snabbhet som styrkan mobiliserades och sattes in i stridsområdet – kanske en tankeställare för dagens militärledning?
Enligt uttalande från FN-befälhavaren, general Burns, löste den svenska FN-betaljonen sina uppgifter på ett mycket förtjänstfullt sätt och positiva omdömen framkom även från flera andra håll inom FN-administrationen.
Det var oundvikligt att förluster skulle drabba UNEF under den sex månader långa aktionen som fredsmäklare, med många kritiska situationer mellan stridslinjerna. Den svenska FN-bataljonen drabbades av två dödsfall – förlusterna vid övriga FN-enheter var betydligt större. Flera svenskar skadades dock genom minor och andra olyckor. FN-veteraner hedrar de bortgångnas minne varje år på FN-dagen den 24 oktober genom samling vid FN-monumentet på Djurgården i Stockholm.
Christer O:son
Ekelund deltog som löjtnant och plutonchef i denna första svenska FN-bataljon.
Han har senare tjänstgjort på Cypern som överstelöjtnant och ställföreträdande bataljonchef samt varit ÖB:s säkerhetshandläggare i
FN-frågor. Han utgav 1999 tillsammans med Gustaf Welin boken FN på
Cypern (anmäld i vårt försvar
1/2000).
I januari 1957 grupperades den svenska FN-bataljonen i buffertzonen mellan Egypten och Gazaområdet. Bataljonen spreds ut på stor bredd i ett antal posteringar.
Krigskyrkogård i Abu Suweir november 1956. Egyptiska Mig-plan på den f.d. brittiska militärbasen hade effektivt massakrerats av allierat flyg under inledningsfasen av kriget.
Port Said november 1956. Före de allierades evakuering gränsade svenska och brittiska ansvarsområden i staden mot varandra. På bilden passerar en brittisk Centurion en svensk patrullbil.
Glädjedemonstrationer utbröt när Port Said överlämnades till egyptiska myndigheter.
Svensk trupp under minröjning ett både farligt och tidsödande arbete. Minor fanns överallt – de flesta tillverkade av plast eller trä vilket försvårade minsökning. Den svenska utbildningen visade sig fullgod, och svensk personal fick både röja åt och utbilda andra bataljoners personal.
Foto: Ur Nils Sköld: I fredens tjänst, Almqvist och Wiksell International, Stockholm 1990
Övriga foton till artikeln: Christer O:son Ekelund