Bo Hugemark:

Illdåd i skuggan av Mellersta Östern

Ungernkrisen 1956 och de dramatiska händelserna i Baltikum 1991 uppvisar många likheter.

När Suez-krisen utbröt i oktober 1956 agerade världssamfundet – som framgår av Christer O:son Ekelunds artikel på sid. 18 – snabbt och resolut. Det kan man inte säga om dess reaktion på den samtidiga krisen i Ungern, ett folkligt uppror mot Sovjetmakten, som kvävdes i blod.

Hopp och förtvivlan

Samtidigheten var en av orsakerna till utebliven reaktion. Ungern-krisen kom i skuggan av Suez; ”världssamfundet” kunde inte hantera mer än en kris åt gången. Men det fanns förstås andra orsaker, som jag återkommer till.

Själv upplevde jag de tragiska händelserna genom bl.a. Kurt Anderssons radiorapporter från Budapest. Jag genomgick hela skalan av känslor, eufori över vad som såg ut som början till sovjetsystemets undergång, vrede över att fredliga demonstrationer slogs ner med våld, ett flämtande hopp när upproret tycktes få övertag, besvikelse och nattsvart förtvivlan när sovjetmakten slog till med all kraft. Jag studerade vid den tiden statskunskap vid Göteborgs universitet. Ungern-krisen blev förmodligen avgörande för att jag i stället valde officersyrket – genom vilka psykologiska processer är en annan historia.

Demokratisk smitta

Det hela kan sägas ha börjat vintern 1956 med Nikita Chrusjtjovs tal på det sovjetiska kommunistpartiets kongress, där han gjorde upp räkningen med Stalin som dött våren 1953. Tyrannens frånfälle hade följts av arbetaroroligheter i DDR, vilka krossades av sovjetiska trupper. Men
Chrusjtjovs avstalinisering födde nytt hopp om förändringar av systemet. Revolutioner utbryter i regel inte under det kraftigaste förtrycket, utan när detta lättar. Under sommaren efter talet kokade det över i Polen. Sovjetunionen lyckades kontrollera händelserna genom att återinsätta nationalkommunisten Gomulka, som suttit fängslad av den stalinistiska regimen. Polackernas ökade frihet födde förhoppningar i Ungern, likaledes under stalinistiskt styre. Arbetare och studenter demonstrerade. Stalinstatyn vältes (men stövlarna stod kvar, ett dåligt omen skulle det visa sig).

Hoppet flämtar och dör

Regimen försökte få kontroll över händelserna och återinsatte den reformvänlige Imre Nagy som premiärminister, men satte samtidigt in i Ungern baserade sovjetiska trupper för att kväsa oroligheterna. Förgäves – upproret slog ut i full låga, ungerska trupper gick över till upprorsmännen.

Den 28 oktober lyste hoppets låga klarare. Det blev eldupphör, de sovjetiska trupperna – som delvis börjat fraternisera med upprorsmännen – drog sig tillbaka ur Budapest.

Den 29 oktober angrep Israel Egypten. Två dagar senare ingrep Storbritannien och Frankrike genom flyganfall mot egyptiska mål följda av luftlandsättningar i Kanalzonen.

Förräderi av många slag

Under tiden gick händelserna i Ungern mot sitt tragiska slut. Det var uppenbart att det inte skulle gå att kontrollera utvecklingen genom en reformvänlig nationalkommunistisk regim. Ungrarna ville ha demokrati och nationell frihet. Den 1 november, förklarade Nagy att Ungern lämnade Warszawapakten, skulle bli neutralt och vädjade till FN om hjälp.

Den kom inte. FN och Dag Hammarskjöld hade fullt upp med Suez-krisen. USA och Sovjetunionen gjorde gemensam sak mot USA:s allierade Storbritannien och Frankrike.

Tillfället kunde inte ha varit bättre för ryssarna. Deras reträtt hade bara varit för reorganisation, avlösning och förstärkning. Den 4 november stormades Budapest. Efter en vecka var motståndet brutet. C:a 20.000 människor hade mist livet. En kvarts miljon lämnade landet. Imre Nagy sökte skydd på jugoslaviska ambassaden, fick löfte om fri lejd, lämnade ambassaden, greps och avrättades i juni 1958 tillsammans Pál Maléter, översten som gått över till upprorsmännen och blivit Nagys försvarsminister. Han hade fängslats när hans skulle förhandla med sovjetiska trupper 3 november.

Förtäckt varning

Ungern-tragedin markerade skeppsbrottet för den amerikanska utrikespolitiska doktrin som lanserats av president Eisenhowers utrikesminister John Foster Dulles. Truman-årens containment – att hålla tillbaka Sovjetunionen i avvaktan på systemets förändring – hade ersatts av tanken att tvinga tillbaka Sovjetimperiet – roll back. Här erbjöds ju tillfället, frihetsvindar blåste i östra Europa. Vad hade hänt om Västerlandet stött upproret?

Det får vi aldrig veta. Kanske en systemkollaps som 33 år senare, kanske ett blodbad i än större skala, kanske ett världskrig. Man kan notera att Nikita Chrusjtjov hotade att atombomba London och Paris om Storbritannien och Frankrike inte avbröt angreppet mot Egypten. Det var kanske också en förtäckt varning till väst att hålla händerna borta från Ungern.

Ett militärt ingripande till Ungerns hjälp hade dessutom inte varit så lätt i den tidens strategiska balans, med Sovjetunionens väldiga överlägsenhet i konventionella stridskrafter. Det var heller inte vad som föresvävade mig som maktlös åskådare från Göteborgs horisont. Snarare politiskt tryck. Varför, frågade jag mig förtvivlat, åkte inte Dag Hammar-skjöld till Budapest?

Ett svar var givet: På grund av Suez-krisen. Mellanöstern med dess strategiska läge och sina oljeresurser betydde mer för stormakterna – och för den s.k. alliansfria rörelsen – än centraleuropéers frihet.

En urspårad plan

Den prioriteringen går igen i ett händelseförlopp knappt 35 år senare, som uppvisar slående likheter. Den 10 januari 1991 höll den litauiske presidenten Vytautas Landsbergis ett tal i parlamentet Sejmen, i vilket han vädjade till den USA-ledda FN-alliansen att inte starta det angrepp mot Irak, som föreföll förestående. Om så skedde skulle nämligen Sovjetunionen ta tillfället i akt att med våld slå ner de baltiska frihetsrörelserna. Världssamfundet och USA skulle tvingas låta detta passera eftersom man var beroende av att inte Sovjetunionen skulle lägga veto mot befrielsen av Kuwait.

Landsbergis fick delvis rätt. Den 13 januari trängde sovjetiska förband in i TV-huset i Vilnius. 14 civila litauer dödades. Den 15 januari ägde stora prosovjetiska demonstrationer rum i Estland och Lettland. Den16 januari gick FN-alliansen till angrepp mot Irak med våldsamma flyganfall. Den 20 januari angrep sovjetiska inrikestrupper det lettiska inrikesministeriet. Fem personer dödades.

Mycket talar för att de ryska aktionerna var del av en större plan. Men det verkar som om den spårade ur i starten genom dålig samordning. Och den havererade totalt redan den 20 januari då en halv miljon människor demonstrerade i Moskva med krav på Michail Gorbatjovs avgång. Dennes rival, Rysslands president Boris Jeltsin, förbjöd ryska soldater att delta i våldsaktioner mot Baltikum. Och i december hände det som jag väntat på sedan jag blivit politiskt medveten: Sovjetunionen upplöstes.

Historiens lärdomar

Huruvida de sovjetiska ledarna tänkte på Budapest 1956, när de iscensatte sina planer 1991 vet jag inte. Men jag vet att Landsbergis såg parallellen. Säkerligen tänkte han också på ett tidigare ödesdigert samförstånd mellan stormakter: Molotov-Ribbentroppakten 1939 som blev inledningen till balternas 50-åriga slaveri.

För Ungern blev tillvaron så småningom drägligare Den nye ledaren, Janos Kadar, hade ingått i Nagys regering men förrått sitt folk och legitimerat den sovjetiska slutoffensiven. Sedan oppositionen krossats slog han, med sovjetiskt gillande, in på en liberalare politik, ”gulaschkommunismen”. De länder, där frihetsrörelserna blossade upp 1956 blev också de länder där det hände avgörande saker före murens fall: I Polen med Lech Walesa och Solidaritetsrörelsen, i Ungern, där järnridån bokstavligen klipptes upp i en aktion som blev den första dominobricka som föll hösten 1989. Om detta sistnämnda kan läsas i porträttet av Walburga Douglas, som höll i bultsaxen, i vårt försvar nr 3 1999, www.aff.a.se.

För Baltikum kom friheten snart, redan hösten samma år. Under det kommande decenniet konsoliderades den, bl.a. med svenskt stöd (se anmälan av Lars P Fredéns bok sid. 27). De baltiska staterna har också lärt sig en sak av historien: om man skall kunna hoppas på hjälp i nödens stund, måste det ske genom alliansgarantier i förväg.

Bo Hugemark är säkerhetspolitisk skribent

PS. Denna höst sker ironiskt nog stora demonstrationer i Budapest mot den socialistiska regeringen – samtidigt som Mellanöstern åter är i kris. Men nu är Ungern inbäddat i demokratiska allianser, NATO och EU, och risken för illdåd reducerad.

Staty av reformkommunisten Imre Nagy i Budapest. Folkresningens styrka drev Nagy att gå över bron från kommunism till demokrati – men det slutade tragiskt.

Foto: Bo Hugemark