Tommy Jeppsson:

Norden och den vidgade hotbilden

Uppsättandet av en nordisk EU-stridsgrupp visar vägen mot ett mer omfattande samarbete för att möta och hantera olika hot.

Dagens säkerhetsfokus utgörs bland annat av storskalig terrorism, gränsöverskridande kriminalitet liksom ”spill-over-effekter” från nära och avlägset belägna konflikter i sönderfallande stater till vårt territorium. Förmågan att möta dessa typer av hot som både kan projiceras externt och hota nationers stabilitet inifrån, förutsätter ett internationellt och nationellt samarbete mellan underrättelsetjänster, polis, tull, kustbevakning och militär. Möjligheterna att hantera dessa nya hot kan komma att kräva ett utökat nordiskt samarbete.

Det finns flera orsaker till försöket att anlägga ett nordiskt perspektiv på de sammansatta och gränsöverskridande hoten. Utgångspunkt är att de nordiska staterna, i likhet med övriga delar av den västliga världen, står inför gemensamma hot som inte känner några nationsgränser. Utifrån ett samhälleligt perspektiv har de nordiska länderna ett antal viktiga gemensamma karaktäristika, exempelvis att de samtliga är demokratiska rättsstater, är samhällen med likartade socioekonomiska förhållanden och med grundläggande värderingar hos medborgarna, som är överensstämmande mellan stora befolkningsgrupper. Detta ger länderna en komparativ fördel avseende möjligheterna till ett vidgat säkerhetssamarbete. Undantaget har hittills utgjorts av det som brukar benämnas ”hård säkerhet”. Det är dock viktigt att notera att inom såväl Barents- som Östersjösamarbetet finns en säkerhetsdimension, vilken bedöms innehålla en fördjupningspotential. Likaledes bedöms NORDCAPS (Nordic Coordinated Arrangement for Military Peace Support) innehålla en potential för ett utvidgat samarbete inom det militära området relaterat till fredsmissioner.

Svårt att se det gamla i det nya

Under det dryga decennium som gått sedan det kalla krigets upphörande har vi sett en alltmer sammanflätad allmänpolitisk, säkerhetspolitisk och ekonomisk integration i Europa. EU:s många och samtidigt pågående integrationsprocesser har en accelererande inverkan på de ömsesidiga beroendeförhållandena, och samtidigt som NATO-alliansens haft förmågan att mer och mer famna de nya hoten, har alliansens roll som en yttersta och absolut säkerhetsgarant reducerats. En sammanfattande karakteristik av de dominerande säkerhetspolitiska trenderna och tendenserna i vår del av världen kan uttryckas med ordet ”fredsprojekt”, vilket känns motiverande utifrån den utbredda uppfattningen att faran för krig mellan Europas stater är mikroskopisk. En ståndpunkt som är svår att motsäga om man beaktar västliga demokratiers naturliga ovilja mot självödeläggelse.

Och även om det inte är osannolikt att Ryssland på sikt har ambitionen om att också militärt återta den förlorade positionen som en av världens mäktigaste nationer, vilken förlorades i och med att Sovjetunionen vittrade sönder, så kräver detta en stark ekonomi. Att skapa denna ekonomiska styrkeposition förutsätter ett nära samarbete med framförallt EU. Detta får som konsekvens en avhängighet som kan reducera sannolikheten för Rysslands återkomst som det stora hotet mot fred och frihet för Europas stater.

Så långt kortversionen av ett försök till konsekvensresonemang. Vetskapen om att verkligheten inte alltid följer logiken leder dock till en försiktighet med alltför bastanta förutsägelser.

Internationellt – nationellt

Uppgiften för militära maktmedel har sedan början av 1990-talet mycket tydligt kommit att fokuseras på lösandet av såväl närbelägna som mera geografiskt avlägsna kriser, innan dessa sprider sig till eget territorium. En konsekvens av detta är att sammanhanget mellan politiska målsättningar och militärmaktens användning blivit allt påtagligare, också i små stater som de nordiska. Aktuella kriser och konflikter har ofta en flerdimensionell karaktär. Utmaningarna mot staten uppvisar följaktligen ett brett spektrum. Hanterandet av nära och fjärran belägna väpnade konflikter, vilka innehåller varierande styrka avseende spridningspotential, har blivit något av en specialkompetens hos många västliga militärmakter, inte minst de nordiska.

Illegal invandring, droghandel, gränsöverskridande kriminalitet och terrorism har traditionellt uppfattats vara en uppgift för statens rättsväsende. Eftersom nämnda gränsöverskridande hot kan materialisera sig enskilt eller i samverkan, uppstår behovet av en nära samverkan och samordning nationellt såväl som internationellt mellan polisorganisationer, tull, kustbevakning, underrättelsetjänster och försvarsmakter. Realiserandet av detta samverkans- och samordningsbehov bygger mindre på att länder är alliansbröder än på att de har en gemensam hotbild.

Försvaret av nationellt territorium har, utgående ifrån dessa icke-traditionella och icke-existentiella hot, kommit att uppfattas som en allt mindre aktuell uppgift. Bilden kompliceras emellertid av att stater som engagerar sig utomlands för krishantering, löper risken att motståndare till detta engagemang kan utföra hämndaktioner, i form av exempelvis terroristattacker inom aktuell stats territorium. I tillägg utgör öppna demokratiska samhällen som de nordiska, vilka medger en betydande individuell frihet och som har en grundläggande positiv inställning till människor med annan kulturbakgrund och religion, en närmast idealisk arena för aktörer som söker en ”säker” bas för sin verksamhet men också för uppgörelser mellan sinsemellan konkurrerande aktörer. En rimlig konsekvens blir att en integrerad försvarsplanering med deltagande från samhällets samtliga säkerhetsskapande aktörer, måste ägna pånyttfödd uppmärksamhet åt de säkerhetsfrågor som är kopplade till skyddet av det egna territoriet. Och eftersom hoten är gränsöverskridande och småstaten idag såväl som tidigare i historien enbart kan avsätta begränsade resurser för sin säkerhet, borde den logiska konsekvensen, också för de nordiska länderna vara, att utöver redan existerande internationellt samarbete, satsa på utvecklade mellannordiska samarbetsformer, innefattande samtliga säkerhetsskapande organisationer.

Samverkande krafter – en styrkemultiplikator.

En flerdimensionell hotbild får som konsekvens att det militära försvaret, jämfört med situationen under det kalla kriget, blir mera jämställt med skyddsåtgärder inom övriga samhällssektorer. Detta eftersom det blir frågan om att stödja den eller de delar av samhället, vilka beroende på angreppsmetod står i fokus. Fortfarande är dock de militära maktmedlen unika i rollen som statens enda verktyg för att med vapenmakt kunna hantera mera omfattande våldsaktioner som riktar sig mot landets säkerhet.

Ett fördjupat civilt – militärt samarbete borde rimligen finnas med på samtliga nordiska regeringars agendor. I samband med internationella operationer har danska, finländska, norska och svenska förband utvecklat samarbetsformer inte bara sinsemellan och med andra länders militära styrkor, utan även med icke militära organisationer som polis och tull. Samtidigt som denna förmåga utvecklas i internationell tjänst är det rimligt att det inom länderna skapas lagrum, vilka harmoniseras inte bara mellan de nordiska länderna utan inom Europa som helhet och med en målbild som möjliggör en nära och ömsesidig kompetensutfyllnad mellan militära och icke militära maktmedel såväl nationellt som i ett nordiskt och europeiskt perspektiv. De nordiska ländernas goda erfarenheter av ett långvarigt samarbete borde rimligen innehålla en betydande potential för ett likaledes fruktbärande utvidgat samarbete på den del av det säkerhetsskapande området som avser ländernas egen säkerhet.

Ett konkret militärt samarbete existerar mellan Finland, Norge och Sverige i form av en EU-stridsgrupp, vilken efter mandat från FN eller OSCE skall kunna insättas i krishanteringsuppdrag. Den norska medverkan är intressant och visar på landets ambition att medverka innanför EU:s beslutscykel det norska utanförskapet till trots. Projektet med en EU-stridsgrupp öppnar rimligen för andra militära samarbetsprojekt där de nordiska länderna innehar en sammantagen unik kompetens, exempelvis då det gäller röjning av sjöminor.

I tillägg borde de goda exempel vi ser på civilt – militärt samarbete i samband med bland annat militära insatser i fredsmissioner utomlands, kunna vara vägledande för utvecklingen också i ett utvidgat nordiskt och europeiskt perspektiv. Det viktiga, och tämligen självklara är att samarbetstanken tydligt överordnas kvardröjande tendenser till traditionellt nations- och sektortänkande.

Behov av flexibla regelverk

Under det kalla kriget utvecklades i samtliga nordiska länder samordnings- och samverkansformer mellan samhällets civila och militära komponenter. I tillägg samövade de militära organisationerna regelbundet med totalförsvarets icke militära delar. I dag, när hoten har karaktären av en blandning av militära och icke militära hot och följaktligen en mycket nära civil – militär integrering erfordras, blir en anpassning av totalförsvars- eller samhällsförsvarstanken angelägen.

Låt mig ta ett banalt exempel. Om ett nordiskt land angrips av en icke statlig aktör, är det inte osannolikt att denne, precis som i New York, i Moskva, i Madrid, i Beslan eller i London sätter sig över krigets lagar, och fokuserar på att åstadkomma höga förluster i människoliv och förstörd infrastruktur, eftersom detta ”koncept” kan uppfattas som en styrkemultiplikator. Detta genererar ett moraliskt dilemma i västerländska rättsstater som de nordiska. Särskilt i samband med att frågan om vilka motmedel som skall tillgripas kommer upp. Eftersom moraliska förhållningssätt, utifrån västliga värderingskriterier, kan vara frånvarande hos angriparen, förstärks behovet av att se över de regelverk som styr våldsingripanden liksom nyttjandet av samhällets maktmedel. Att ifrågavarande översyn måste gå i en riktning mot ”tvärsektoriella synsätt” borde vara en rimlig överordnad ledstjärna.

Stort informationsbehov

En tämligen endimensionell militär hotbild under det kalla kriget var lätt att kommunicera till medborgarna. Däremot hävdar jag att människors medvetenhet och förståelse för de nya hotens konsekvenser, varierar högst påtagligt, trots att det är mer än ett och ett halvt decennium sedan kalla kriget avslutades.

En satsning på en brett upplagd informationskampanj om vår gemensamma nya säkerhetsmiljö ter sig knappast orimlig. Särskilt om man tar i beaktande de kostnader i människoliv och förstörd infrastruktur som exempelvis ett terroristangrepp mot regeringskvarteren i Helsingfors, Köpenhamn, Oslo eller Stockholm skulle kosta. Orimligt? Kanske? Mot detta står emellertid att tyngden av konventionell visdom ganska lätt brukar kunna brytas av angriparens fantasifullhet.

Överstelöjtnant Tommy Jeppsson är lärare i strategi vid Försvarshögskolan i Finland. Tidigare har han bland annat varit lärare i strategi vid Forsvarets Stabsskole och den svenska Försvarshögskolan.

Den fjärrstyrda obemannade minröjningsfarkosten Sökaren, används främst för att bogsera avståndssvep.

Minröjning är ett tänkbart militärt samarbetsprojekt, ”där de nordiska länderna innehar en sammantagen unik kompetens.”

Foto:Försvarets Bildbyrå/Ingemar Elofsson