Det bidde en korvett

Intet ont ord om våra korvetter. Internationellt väcker de en viss förundran för förmågan att packa in så mycken elektronik, vapensystem m.m. inom ett litet skrov, det gäller alldeles särskilt de senaste fem stealthfartygen. Ehuru i minsta laget för långvariga krävande uppdrag till havs representerar de svensk ingenjörkonst och militär skeppsbyggnad när de är som bäst.

Men kan mycket väl tänka sig att en svensk korvett skulle kunna göra nytta som del av en internationell marin övervakningsstyrka utanför Libanons kust, om nu det svenska erbjudandet skulle tas emot.

Men nu var korvetterbjudandet det enda Sverige kunde tänka sig att bidra med i det arma Libanon, utöver en av somliga ifrågasatt ambition att stå värd för en givarkonferens. Man visste hos regeringen, försvarsdepartement och högkvarteret att det som var mest angeläget efter sommarens blodiga krigshandlingar var att en internationell styrka av markförband snabbt kom på plats i södra Libanon.

Medverkan här borde ha tett sig ytterligt angelägen för de svenska beslutsfattarna. Även en reducerad svensk markstridsbataljon skulle ha varit ett välkommet bidrag från ett land med ganska stolta traditioner av att ha ställt upp i Mellersta Österns krishärdar. Det hade också varit ett givet tillfälle att i handling visa hur långt ambitionerna i dag sträcker sig. Parollen kort sagt: svensk trupp åter till Libanon!

Vad är det annars svensk försvarspolitik egentligen har handlat om under 2000-talet? Efter en ominriktning utan like har praktiskt taget allt gåt ut på att förbereda svenska officerare och manskap för tjänst i fredsmissioner utomlands.

Det mål politiker och ledande militärer har förespeglat oss är inte småsmulor. Mentalt, i det kortare perspektivet, har mycket av förändringskraften gått ut på att i EU få fram en svenskledd nordisk stridsgrupp (en bataljon plus) till nyår 2008. Men politikernas och högkvarterets sikten har därtill varit inställda på att Sverige framöver skall kunna samtidigt ställa upp i två större insatser (med bataljon) och tre mindre (kompani m.m.).

Alltför få har grubblat över vad ett sådant mål skulle kräva av utbildad och utryckningsberedd svensk trupp. Det officiella målet kunde tolkas som bortåt 3 000 man tagna i anspråk vid ett och samma tillfälle, vilket med personal för utbildning, avlösning och återhämtning skulle innebära det trefaldiga. Alltså 9 000 man kontraktsbundna svenska soldater – egentligen enbart för utlandsinsatser. Låt oss tänka oss något blygsammare numerärer på förbanden, halvera dem, och kravet/behovet skulle då vara 4 500 soldater i existerande kompletta förband.

Någon kan säga att det inte har varit realistiskt att räkna med så många krävande utlandsmissioner utomlands samtidigt. Kvar står att det är det officiellt fastslagna målet.

Låt vara att svenska folket prioriterar andra frågor ett valår som detta. Lika fullt är det många som bryr sig. Upprörda medborgarröster har hörts fråga: har det gått så utför med den svenska markstridsförmågan sommaren 2006 (nu under viss upprättelse) att det enda vi kunde/ville ställa upp med var en ensam korvett.

”Inga minröjare, inga sjukvårdsförband, inga kulturellt kompetenta skyttesoldater – inget av det som Sverige är erkänt bra på i internationella sammanhang. Det är för sorgligt att vi inte kan backa upp denna diplomatiska möjlighet med en militär insats som gör skillnad. Orden är Dagens Nyheters (30 augusti), vars politiske redaktör själv har deltagit i tidigare utlandsinsatser. Han – och många med honom – har i alla fall trott på var nya försvarsinriktning och parollerna.

Som förklaring till läget idag anförs föga överygande helt olika skäl. Det fanns ingen trupp tillgänglig (Jan Eliasson); mandatet är för svagt och uppgiften för farlig (Göran Persson); pengarna hade tagit slut (generallöjtnant Jan Jonsson). Visst, vi har folk ute på flera håll (Afghanistan, Kosovo m fl) men ingenstans något ens som liknar en halvbataljon. Ändå är allt ianspråktaget.

Det blir bättre framåt 2008. Men blir det så mycket bättre att Sverige nalkas det stolta målet ”två stora och tre små”? Vi har rätt att vara besvikna idag och oroade för morgondagen. Vem lurar vem? Vem skall till sist säga ifrån vad vi kan och vad vi inte kan åstadkomma? Det måste regeringen, våra försvarspolitiker och högkvarteret fundera över. Svenska folket kan i alla fall känna sig lurat, när det bara bidde en korvett.