Bo Hugemark:

Mycket ubåtar var det

En oumbärlig dokumentation av en som var med.

”Äntligen!”, tänkte försvarsvänner i allmänhet och sjöofficerare i synnerhet för 25 år sedan, då nyheten spreds att en sovjetisk ubåt av Whiskey-klass, gemenligen kallad U 137, satt fast på ett grund vid inloppet till Gåsefjärden SO Karskrona. Nu skulle det väl bli slut på allt tal om budgetubåtar, att marinen hittade på ubåtsobservationer inför varje försvarsbeslut. Nu skulle man också få en rejäl chans att utröna motiven bakom de många ubåtskränkningarna.

Erbarmlig politisk hantering

Förväntningarna kom inte att infrias. När ”jubileet” tidigare i år uppmärksammades i Sveriges Radio var huvudinslaget en intervju med kommendören Karl Andersson som ekade sin fabel om att hela intrånget berodde på felnavigering av en berusad besättning. Och vem har inte till leda mött flinande prat om minkar, när ubåtskränkningar kommit på tal?

Allt detta har sin grund i en erbarmligt dålig politisk hantering av U 137-affären. Det är inget som de som hanterade den erkänner eller ens förstår. Tvärtom bruka man ta upp ”Whiskey on the rocks” som exempel på föredömlig och framgångsrik krishantering. Men, som försvarsanalytikern Johan Tunberger sade i ett seminarium, ”Om detta var en framgång, hur ser då ett misslyckande ut?”

Ett slag mot trovärdigheten

Det grundläggande misstaget var att vi definierade situationen som ett säkerhetspolitiskt problem för oss i våra relationer med Sovjetunionen. När det i stället var ett problem för ryssarna att deras intrång avslöjats.

I vår iver att avveckla krisen lät vi – efter några pro forma-förhör, utförda av Karl Andersson – löpa ut utan att vi skapat full klarhet i intrångets bakgrund och syften. Det verkar också som om vi bara övervägde två alternativa lösningar, storma eller låta löpa. Det fanns ju faktiskt en tredje möjlighet: att vänta ut besättningen. Fast att vi inte gjorde det kan också bero på att vi ville undvika att provocera ryssarna till väpnade fritagningsförsök. Det kan låta som ett respektabelt motiv men är det alls inte. Om vi gjorde eftergifter inför ett sådant hot – i ”normal” fredstid – vilken trovärdighet skulle då vår vilja att försvara oss i allvarligare kriser ha?

Oskicklig information

Under kommande år förekom brister i informationen som efter hand urholkade trovärdigheten och fick allt fler att betvivla förekomsten av ubåtar. Det är förståeligt att man inte kunde öppet redovisa alla spår och bevis för att inte avslöja våra metoder för motståndaren, men en väsentligt tydligare och mer konsekvent redovisning borde ha varit möjlig. Inte minst låg ansvaret på politikerna, som med offentliga deklarationer borde ha förklarat vad som försiggick.

Den stora floppen, som kom att kasta ett löjets skimmer över hela ubåtsskyddsverksamheten, var Högkvarterets oskickliga hantering av minkproblemet.

Man kan inte annat än hysa beundran för de sjö- och kustartilleriofficerare som jobbade med den krävande ubåtsskyddsverksamheten under alla dessa år och förundran över att de höll ut i ett allt vidrigare opinionsklimat och med ideliga frustrationer att nästan ha lyckats.

Begripliga sammanhang

En av dessa har nu dokumenterat sina upplevelser. Kommendören av första graden Emil Svensson, som upplevde ubåtsjakt såväl i tjänst till sjöss som i marinens ”analysgrupp ubåtsincident”. 1991 knöts han till Statsrådsberedningen som medlem i den säkerhetspolitiska analysgrupp Carl Bildt tillsatte och blev delegationsledare i samtalen med Ryssland om ubåtskränkningarna.

Boken inleds på ett ovanligt sätt: med en liten ”roman” om 65 sidor, som skildrar ett tänkbart ubåtsintrång i Stockholms södra skärgård, sett från olika håll, den kränkande ubåten, svenska fiskare, civil rapportör, marinkommandot, högkvarteret, GRU i Moskva m fl. Det är ett effektivt grepp. Det sätter in tekniken och taktiken och den strategiska bakgrunden i ett begripligt sammanhang Det ger en god bild av komplexiteten i ubåtsskyddsverksamheten. Och icke minst: författaren låter olika personer i berättelser vara språkrör för sin huvudkritik av missförhållanden på hög nivå.

Skarp kritik av den militära ledningen

Denna nivå är inte den politiska. Emil Svensson tar avstånd från anklagelser om att militären av regeringen hindrats jaga ubåtar med full kraft och från allehanda konspirationsteorier. Kritiken drabbar i stället den militära ledningen, som inte insett att ubåtsintrången innebar att den strategiska hotbilden måste omvärderas och den traditionella, i stort sett oföränderliga fördelningen av försvarsanslag till försvarsgrenarna, ”påsprincipen”, måste ses över.

Denna kritik är ett av inslagen i de följande kapitlen, som skildrar incidenter och ubåtsskyddsverksamhet från 1960-talet till kalla krigets slut. Vi får en bild av växlingar mellan hopp och besvikelser, givetvis till syvende och sidst präglad av att vi hela tiden låg aningen i efterhand. Men nära var det flera gånger, och skildringen av verkligheten är ofta väl så spännande som den inledande berättelsen. Läsaren får en rejäl och begriplig undervisning i ubåtsskyddsverksamhetens problem. Många fakta som varit okända avslöjas, och den läsare som efter att ha läst boken fortfarande tvivlar på att vi utsatts för omfattande kränkningar måste ha hopplösa mentala låsningar.

Samtalen med ryssarna

Sådana låsningar är inte så ovanliga. De ligger bakom de teorier och vandringssägner som författaren ägnar stort utrymme åt att vederlägga, ”teorin” om det oavsiktliga intrånget i Gåsefjärden, påståendena om att vi avsiktligt släppte ut en ubåt ur Hårsfjärden 1982 m.fl. Och givetvis – i kombination med usel informationsstrategi bakom det faktum att minkarna blev, om uttrycket tillåts, en höna av en fjäder. Vetenskapliga konstateranden att sju av 40 fall av observerade kavitationsljud kunde ha alstrats av mink blev plötsligt till att alla ubåtar varit minkar.

Minkhistorien dök upp mitt under – och komplicerade – de samtal med ryssarna som regeringen Bildt initierade och som Emil Svensson ledde. Vi får fascinerande inblickar i det ryska systemet, en bild präglad av arvet från sovjettidens slutenhet och verklighetsförfalskning men med begynnande sprickor vilket födde svenska förhoppningar om genombrott.

De förhoppningarna kom på skam. Regeringsskiftet 1994 blev slutet på samtalen, vilket Svensson betecknar som idiotiskt men förståeligt mot bakgrund av intern socialdemokratisk opposition.

Fanatiska skeptiker

Ännu mer oförbehållsamt uttalar sig författaren om de belackare, främst ”Medborgargruppen i ubåtsfrågan” som vädrade morgonluft 1994. Han liknar de mest fanatiska vid dem som förnekar förintelsen men ställer också frågan om hur mer normala människor kunnat dras med. Han besvarar den själv: ”Det förefaller naturligt att det finns någon brist i informationskedjan. Man måste återigen rannsaka sig för att om möjligt upptäcka sådana begångna fel.” Det bör inte vara så svårt.

Den strategiska bakgrunden

Emil Svensson har funderat en hel del om ubåtskränkningarnas strategiska syfte. Samtalen med ryssarna gav ytterligare ingångar härvidlag. Hans huvudtes är att Sovjetunionen tvivlade på Sveriges vilja och/eller förmåga att bevara neutraliteten och därför vidtog förberedelser för att i händelse av ett storkrig gardera sin flank. Min teori, som jag framförde i en artikel i vårt försvar nr 6/1987 – ”Ubåtar – finns de?” – gick längre: Det kunde finnas lägen då Sovjetunionen vid ett krig bedömde det nödvändigt att ta Sydnorge, bästa vägen dit var via Sverige, och då gällde det ”… att hitta metoder att bryta Sveriges motstånd så snabbt att NATO inte hinner ingripa till Sveriges hjälp eller utnyttja svenskt område för operationer mot Sovjet.” (Ett påstående som för övrigt renderade mig brännmärkning i en hemlig UD-promemoria, vilket – när denna kom till pressens kännedom – resulterade i en våldsam och uppfriskande pressdebatt).

Har intrången upphört?

Vare därmed hur som helst, miniubåtar var ett vapen i Sovjetunionens arsenal, och, som jag skrev i en uppföljare i nr 3/1995 under rubriken” Varför skulle det inte finnas ubåtar” fanns det all anledning fortsätta med operationer även efter kalla krigets slut, för alla eventualiteters skull. Den frågan tar Emil Svensson också upp i sina slutord. ”Har verksamheten slutat? Det mest ärliga svaret är att vi inte vet!” Han påpekar det som borde vara självklart, att ”militärer världen över fortfarande gör upp planer för hur man skall agera om det värsta skulle inträffa.” Och att vår oförmåga att avvärja undervattenshotet noterats i generalstaber men också av terrorgrupper och brottssyndikat.

Emil Svenssons slutsats är att vi måste få full klarhet i hur angriparen bar sig åt och varför vi misslyckades samt i framtiden stänga undervattensvägen. Han är dock tämligen pessimistisk, och det har han fullt fog för. Risken att än en gång dyrköpta erfarenheter och mödosamt uppbyggd kunskap lämpas överbord är stor. Men Emil Svensson gör med denna oumbärliga bok sitt bästa för att hålla den mentala beredskapen vid liv.

Bo Hugemark är säkerhetspolitisk skribent

Emil Svensson: Under den fridfulla ytan. (Marinlitteraturföreningen nr 90. Karlskrona 2005)

Sovjetiska ubåten U 137 på grund i inloppet till Gåsefjärden i slutet av oktober 1981.

Foto: Försvarets Bildbyrå

Sjunkbomber visade sig vara ett för trubbigt vapen mot miniubåtar.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Håkan Nyström