Olof Santesson:

Ryssreträtt med stöd av Sverige (och USA)

In i Bildts Baltikumkabinett med Fredén som rådgivare

Litteraturen om senare års svenska säkerhetspolitik är tunn. Forskarna i vårt land har ännu inte i någon större utsträckning övergett lämnat det kalla kriget och kastat sig i 1990-talets strömvirvlar. För förståelsen av en liten alltjämt militärt alliansfri stats internationella rörelsefrihet finns det ännu få redskap. Desto mer angelägen känns en nyutkommen skildring som visar hur småstaten Sverige i vissa lägen kan operera diplomatiskt på de storas arena.

Det var helt nyss. Men vi lever i ett nytt skede som kanske kan kallas terrorismens. De flesta har glömt bort spänningen och oron över hur de baltiska staterna skulle bli kvitt alla ryska militärer och baser. Det är femton år sedan – med vad som då för balterna var en plågsam främmande närvaro och den sista symbolen för att deras tre länder ännu inte var helt fria. Men idag ser svenskar dem som turistmål och kanske konkurrenter om en del av jobben. Vilken förändring! Ett under, ja, men få minns hur det skedde, om de ens då hann reflektera.

Därför är det en angelägen insats som diplomaten Lars Peter Fredén gör med sin nya 500 sidor tjocka bok Återkomster. Den ger den tidvis dramatiska bakgrunden till att vi kan blicka ut över Östersjön som ett frihetens hav – med grannar som ingår i både EU och NATO. Boken är skriven med samma omutliga självgranskning som författaren visade i sin föregående bok, Förvandlingar, om hur han som diplomat på platsen var med när balterna nådde den formella friheten.

Ja, utan längre betänketid

Författaren överraskades hösten 1991 av ett erbjudande att bli Bildts säkerhetspolitiske rådgivare i Baltikumfrågor. Han skulle följa lägesutvecklingen, förse statsministern med säkerhetspolitiskt beslutsunderlag. Med Fredéns bakgrund och intensiva känsla för balternas svårigheter och möjligheter förvånar det inte att han tackade ja utan längre betänketid. Det skulle också visa sig att han behövde resa mycket, tidvis dag efter dag på nya utryckningar, för att hålla kontakten med alla dem han kände väl sedan kampåren för friheten.

Eleganta personteckningar

Med Fredén vid handen får vi träda rakt in i en del av Carl Bildts regeringshantering. Redan detta faktum gör hans bok så ovanlig. Outtröttligt har han gått igenom mängder av relevanta arkivhandlingar för att inte tala om alla e-postmeddelanden och minns hur det var.

Det som kanske snabbast lockar till läsning är författarens porträtt av regeringschefen; i båda sina böcker förhöjer han läsningen med en rad pregnanta och eleganta personteckningar. Denna gång möter vi bland många andra en statsminister med två datorer på skrivbordet och CNN i närheten, alla ständigt påslagna. Han skriver snabbt på datorn med höger pekfinger. Föredragningar hos honom är, berättar Fredén, ostrukturerade men ändå på något underligt vis effektiva. Bildt beskrivs som en god lyssnare. Personligen är han bekant med de flesta betydande kvinnor och män på den internationella scenen.

I ämnen som verkligen intresserar Bildt – Baltikum hör dit – visar han en hög arbetstakt och koncentrationsförmåga. Med sin begåvning kan han vara prövande för sin omgivning. Han är en blandning av realpolitiker och idealist. Kännetecknande är inte minst hans detaljkännedom.

Historiskt svenskt åtagande

De gånger han är otydlig är det någonting han inte vill tala öppet om, ett innehåll han inte vill delge andra. Han regnar små meddelanden över sina rådgivare. Han visar mänsklig omtanke men är skral med återkopplingen, förmodligen därför att han utgår från att medhjälparna skall göra bra ifrån sig. Han höjer aldrig rösten och kräver inget, räknar bara med att det blir gjort.

När vi ser Bildt med Fredéns ögon är det endast en del av statsministerns liv vi kan följa. Men vi har i alla fall fått en bild som kan bidra till att förklara hans personliga insats i Baltikum, ett storpolitiskt åtagande som kanske ingen annan svensk statsminister sedan Brantings dagar i Nationernas Förbund. Frågan är om Sverige utan Bildts totala satsning i Sveriges politiska närområde hade kunnat få med sig Bill Clinton och hans administration på färden.

Ryska trupperna måste bort

Likt Europas stormakter var USA länge benäget att lägga allt krut på goda relationer med Ryssland och framför allt Jeltsin personligen. Balternas envisa kamp för rättvisa och för att vara herrar i eget hus irriterade länge. Man ville inte göra det svårt för Jeltsin. Litet av denna inställning fanns nog till en början i det svenska politiska etablissemanget, t.o.m. sedan Bildt hade kommit till makten hösten 1991. Men tre år senare kunde man se USA och Sverige i effektivt samarbete där den ena koncentrerade sig på att stödja balterna, medan den andra lirkade fram lösningar hos ryssarna.

Utgångsläget tedde sig inte särskilt lysande vid den tiden då Fredén gjorde sin entré hos Bildt. Med 125 000 man ryska officerare och soldater utspridda över Baltikum och med en rysk arsenal fylld med mängder av vapen, gällde det inte enbart för balterna att klara ur hur dessa skulle kunna försvinna från regionens tre stater. Ty bort skulle de, och det var också Sverige från första början inställt på. Till detta kom att ester och letter ville ha tillbaka gränsområden som de hade innehaft från och med statsbildningen efter första världskriget men som Sovjetledningen hade överfört till ryska provinser.

Slutligen fanns den svåra frågan hur man skulle göra med alla de rysktalande människor som fanns i Baltikum, i Estland och Lettland rörde det sig om en minoritet som allvarligt hotade den inhemska etniska majoriteten och statens hela framtid. De gav åt motsättningarna en för Estland och Lettland existentiell dimension.

Ryska krav på baser

En hel del av de rysktalande hade bott där sedan tsartidens Ryssland, när Baltikum tillhörde det ryska imperiet. Men andra hade följt i ockupationsmaktens spår som kolonisatörer De levde som en enklav med ryska skolor och sociala förhållanden, talade endast ryska och utgjorde med sin blotta närvaro, ofta kanske omedvetet, en arrogant överhet.

I efterhand kan vi tycka, att ryssarna inte hade mycket annat att göra än att lämna Baltikum i fred, om de verkligen ville inlemmas i ett nytt Europa. Men de ryska förhandlarna uppträdde som om de hade blivit överrumplade av balternas fräckhet, även sedan Jeltsin hade ställt en total reträtt i utsikt. På olika sätt konstrade de, och särskilt svårt blev det för balterna att hantera Rysslands krav på att behålla marinbasen Paldiski i Estland och förvarningsanläggningen i Skrunda i Lettland. Inte minst här fick Bildt med Fredéns hjälp lägga ned oändliga ansträngningar för att lotsa fram för framtiden bindande avtal.

När det gällde truppreträtten gjorde Litauen i alla fall snabbt upp förhösten 1992, medan det för Lettland respektive Estland skulle dröja till våren respektive sommaren 1994. Förhandlingsläget komplicerades av att olika frågor vävdes in i diskussionerna. Kraven på gränsrevision fick ester och balter så småningom ge upp. Här var inte Sverige under Bildt berett att verka det minsta uppmuntrande. Gränskraven kunde falla utan att skada förhandlingsresultat på andra håll. När det gäller de rysktalande, av Fredén kallade baltikumryssarna, måste man däremot komma till en ”rimlig” lösning.

Många knutar att lösa

Vilka rättigheter som de rysktalande skulle tillerkännas var en kvistig fråga. Balterna ansåg att endast de som hade bott i deras länder före den sovjetiska annekteringen sommaren 1940 var medborgare utan vidare. Andra måste få sin sak prövad. Det var framför allt här som det blev krisartat, när ester och letter presenterade sina i detaljer skiljaktiga medborgarskapslagar med språkkrav och yrkande på historiska kunskaper för dem som ville söka medborgarskap.

Hur hårda skulle reglerna få bli? Balterna var i sin fulla rätt att ställa krav, där kunde en annan av Bildts rådgivare, ambassadören Krister Wahlbäck, visa vilka krav som Österrike har ställt t.o.m. på tyska ”invandrare” från Hitlertiden.

Förhandlingarna fördes mot bakgrunden av rader av bedömanden från Europarådet och rent av EBRD, den europeiska återuppbyggnadsbanken. Ingen kunde konstatera några utslag av systematisk baltisk diskriminering av rysktalande, men det fanns inslag av kitslighet och översätteri på lokalt håll. Till detta kom att de baltiska förhandlarna – Fredén pekar särskilt på esterna – gärna uppträdde besvärligt mot ryska företrädare, som i sin tur inte gjorde något för att förbättra stämningen.

Det fanns med andra ord mycket för vänligt sinnade parter, som Sverige, att göra för att lösa upp knutar.

Bra villkor för minoriterna

Ett specialfall, där det kunde ha gått verkligt illa, gällde den nästan helt ryskspråkiga staden Narva i östra Estland, alldeles på gränsen till Ryssland, vars stadsfullmäktige ett slag var i full färd med att utträda ur den estniska staten. Man fick på svensk sida göra en stor insats för att desarmera situationen.

Ren ekonomisk hjälp bidrog Sverige också med för att underlätta och påskynda lösningar. Ett särskilt problem gällde pensionerade ryska officerare som ville stanna kvar, där man från baltisk sida inte ville bli sittande med en massa 40-åriga officerare som en femtekolonn. Till sist fick man ändå till stånd de avtal som behövdes för att reglera förhållandet mellan de baltiska staterna och Ryssland. Minoriteten i Estland och Lettland har fått betydligt bättre arrangemang än man erbjuder i många andra europeiska länder, men betecknande för en lätt förgiftad stämning är att frågan om Baltikumryssarna ännu inte har förts helt ur världen.

Om allt detta berättar Lars Peter Fredén med snarast överväldigande detaljkännedom och skarpsinne. Han lämnade Baltikum efter regeringen Bildts avgång strax efter de baltisk-ryska uppgörelserna. Men vill man veta hur förebyggande diplomati ser ut, med allt det som krävs, finns i Återkomster en mönstergill redovisning.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Lars Peter Fredén: Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991–1994, Atlantis, Stockholm 2006.