Per Aschan:

Massanfall med kärnvapenunderstöd

Det kalla krigets krigsplaner blir alltmer kända.

Idag har vi (västvärlden) en betydande insikt om Warszawapaktens planering, hur nära det Tredje Världskriget vi var och med vilka vapen ett sådant krig avsågs att föras. I stora delar av Europa har avslöjandena från gamla kommunistarkiv i Östtyskland, Ungern, Polen mm fått en betydligt större uppmärksamhet än i Sverige. I november 2005 meddelade man i Polen att man tänkte öppna upp de gamla Warszawapaktsarkiven trots intensiva protester från Ryssland. Många före detta Warszawapaktsofficerare har i olika sammanhang redan berättat vad de planerade och tänkte. Detta har uppmärksammats en hel del i Danmark och Finland, men i Sverige tiger många media och historieforskare.

Warszawapaktens planer för det tredje världskriget avslöjade

Några av de viktigaste avslöjandena har publicerats i utländsk press. I TIME beskrevs den 4 juli 1994 vad man hade funnit i östtyska arkiv. Där redovisas bl.a. en WP-plan från 1983, som innebar att angreppet på Västeuropa inleddes med full kärnvapeninsats följd av flyg- och markangrepp på stor bredd med pansarförband, som året runt kunde starta med mycket kort varsel.

Inom Warszawapakten användes ofta det preventiva motangreppet som motiv för de olika krigsfall man planerade. Det gällde att uppfatta NATO:s dolda krigsförberedelser och slå till, innan NATO kunde starta sitt angrepp. Denna stundtals paranoida motivbank ställde utomordentligt stora krav på en underrättelsetjänst som skulle uppfatta NATO:s dolda anfallsförberedelser, en mycket hög beredskap vid de egna tätförbanden samt inte minst långtgående detaljplaner för en snabb uppstart på stor bredd och en initial förmåga att gå och slå mot rätt mål.

Medaljer och trafikskyltar klara

De tätförband ur marinen, flyget och armén som skulle inleda (mot)angreppet hade 4 timmars beredskap året runt. Den i TIME redovisade planen beskriver framryckningen på följande sätt:

Efter tre dagar skulle Västtyskland vara taget, efter fjorton dagar skulle Holland, Belgien, Luxemburg och Danmark vara ockuperade. Inom en månad skulle Atlantkusten vara säkrad och Frankrike neutraliserat. I de östtyska förråden fanns redan medaljen för ”Övergången av Rehn” präglad i stora mängder, tillsammans med trafikskyltar som skulle sättas upp i Västtyskland. Åtskilliga andra exempel på långtgående förberedelser fanns i de östtyska ”ladorna” vid murens fall hösten 1989.

3-4 timmars anfallsberedskap

Den sammantagna bilden av vad som avslöjats är att västvärldens bedömning var fel på två väsentliga punkter.

1) Den sovjetiska viljan att redan från första krigsutbrott sätta in kärn-, biologiska och kemiska vapen var allvarligt underskattad. I en djupare analys dock inte svår att förstå.

2) Den allmänna bedömningen i väst var att man hade minst 48 timmars förvarning på en större attack. Warszawapaktens beredskap, med tätförbanden, var mellan 3-4 timmars stridsberedskap året runt. Något som blev fullständigt uppenbart vintern 1989/1990 när man öppnade de östtyska mobiliseringsförråden. Där stod stridsfordonen körklara, direkt från fabriken, fulltankade och fulladdade.

Överraskande anfall

Berättigade invändningar finns naturligtvis till trovärdigheten i Warszawapaktens planer, men det var så de tänkte och planerade. Under vissa förutsättningar hade chansen till framgång funnits där, men allt byggde på en omfattande initial insats med massförstörelsevapen.

När det gäller planeringen av ett krig i centrala Europa under 80-talet har vi numera omfattande kunskaper om detta. Sovjetunionen skiftade fokus från en defensiv fördröjningsstrategi till en på överraskande krigföring byggd
offensiv anfallsstrategi under Chrusjtjovs tid på tidigt 60-tal eller sent 50-tal. (jfr när svensk planering mot ett överraskande angrepp startade 1981). Tjeckiska regeringen har frisläppt ett tidigare mycket hemligt dokument ”Tjeckoslovakiska Folkarmens anfallsplan” från 1964. Framför den tjeckoslovakiska fronten skulle i den planen med sovjetiskt stöd, 133 taktiska och operativa kärnladdningar sättas in under de första krigstimmarna mot mål i centrala Västtyskland.

Planlagda folkrättsbrott

I Österrike har man efter det att ungrarna delgivit Österrike den tidigare militära planeringen, gett ut en offentlig ”vitbok” om Warszawapaktens angreppsplaner på Österrike.

I korthet innebar den att ungerska tätförband, följda av sovjetiska pansarstyrkor på tre dagar skulle göra en omfattning, genom det erkänt neutrala Österrike, för att komma upp i södra Tyskland och sedan slå in en kil mellan NATO-förbanden vid den östra gränsen i Västtyskland och de framryckande franska förstärkningsförbanden.

Från denna planering har på annat sätt meddelats att det fanns en order om att skjuta alla tillfångatagna österrikiska officerare från överstelöjtnant och uppåt. Från en säker tysk källa meddelas att västtyska förband, som tog över östtyska garnisoner under den tyska återföreningen, i kassaskåp fann färdiga, påskrivna, anfallsplaner där det framgick att alla NATO-officerare med överstes grad och uppåt skulle skjutas vid tillfångatagande. Dessa grova, planerade och i vissa fall på pränt satta brott mot krigets lagar har inte uppmärksammats så mycket som de förtjänar.

Kärnvapenstött angrepp på Danmark

Från framförallt polska källor har under mitten på 90-talet en strid ström av militär information överlämnats. Danska Aftenposten var tidigt ute. I en artikel den 8 februari 1993 beskriver man en del av WP-planeringen riktad mot Danmark. Vid en övning så sent som 1989 planerade WP användning av 76 taktiska kärnvapen, enbart mot de östliga delarna av Schleswig-Holstein. Danska tidningar har under 90-talets mitt vid flera tillfällen redovisat WP:s planer mot Danmark. Polska luftlandsättningsförband skulle efter en inledande kärnvapenattack luftlandsättas för att tillsammans med det polska marininfanteriet ta flera av de danska öarna. Om detta har det skrivits en hel del i vårt grannland men det har ej uppmärksammats i någon nämnvärd uträckning i svenska media. Denna planering har i danska media bekräftats av polska officerare.

Till svenska kollegor har polska officerare sagt att de tidigare deltagit i en planering för en landstigning i Blekinge och i östra Skåne (Åhus).

WP-planer mot Sverige – fanns de?

Här är det redan mycket svårare att finna konkreta planer. De sovjetiska staber som hade denna planeringsuppgift kom aldrig att hamna på ”NATO-sidan” efter WP:s fall. Dessa stabers arkiv kom i god ordning att flyttas till nuvarande ryskt område, om de inte fanns där redan. En del konkret har dock fallit ut. Efter Sovjetunionens fall fick både Sverige och Norge tag på sovjetiska militära kartor. Ett sovjetiskt bortglömt (?) kartförråd i Estland kom att köpas upp av det svenska Lantmäteriverket och säljas helt öppet, som kuriosa.

Det var militära översiktskartor i skala 1:200 000, med rysk hemligbeteckning, samt stadskartor i skala 1:10 000. De är bearbetade till ryska språket och vad gäller stadskartorna analyserade till intressanta objekt. Många översiktskartor och alla stadskartor har en påtryckt militärgeografisk beskrivning, som främst gäller framkomligheten för pansarfordon.

Framkomlighetsbeskrivningarna tyder på att man bedrivit en terränganalys på plats. Djupkurvorna på skärgårdsavsnitten är mycket bättre än vad som framgår av svenska civila sjökort. Erfarenheterna från Nordnorge är likartade. Kartunderlaget som i stort täcker Sverige söder om Dalälven är från sent 70-tal till de ”yngsta” som enligt påtryckning reviderats så sent som 1989.

Sovjetiska planeringsalternativ

Sovjetisk planering mot Sverige är av ovan redovisade skäl inte kända i vårt land. Några undantag finns dock från modern tid. En av de mera kända planerna kallas Tuchatjevskij-planen från 1930-talet. Den finns beskriven av överste Johan René i Försvar i nutid nr 1 1994 (Folk och Försvars skriftserie). Ett angrepp på stor bredd och stort djup med luftlandsättning och landstigning skulle ske vid Umeå, Sundsvall, Gävle, Huvudstadsområdet, Blekinge, Malmö och Göteborg.

En annan modern planering redovisades öppet av den ryske generalen Tjereminich, f.d. vice stabschef vid milostaben i Leningrad, vid ett möte i Norge 1994. Mötet var arrangerat av norska International Peace Research Institute i Oslo (PRIO). I några av de sovjetiska planeringsalternativ från 80-talet som redovisades där framgick att

1) Finland skulle tas i sin helhet

2) I ett alternativ skulle Nordnorge och norra Sverige sedan angripas,

3) I ett annat alternativ skulle hela Sverige ockuperas. Motivet för detta uppgavs vara att förhindra USA och NATO från att få tillgång till svenska flyg- och marinbaser.

Ryssland har efter Sovjetunionens fall uttryckt officiell oro för att det nya Europa skulle få militär tillgång till Åland. En oro som har självklara militära beröringspunkter till Sverige och till en tidigare sovjetisk syn på det militära värdet av Åland.

Mycket information är till salu i det gamla Östeuropa, man får ta en del med en nypa salt. Någon känd officiellt användbar information om andra sovjetiska planer mot Sverige saknas, även om man i det historiska materialet kan hitta en och annan trovärdig information om detta.

Miniubåtssystem etablerad teknik

Mest besvärande för den svenska debatten är kanske (hittills) ”frånvaron” av sovjetiska miniubåtar utöver de två moderna försöksubåtar som Ryssland erkänt och visat upp. Från operativa utgångspunkter är ett sovjetiskt miniubåtskoncept inte långsökt, särskilt inte i skenet av våra kunskaper om WP:s planering i Centraleuropa. Känt är att Sovjet under andra världskriget hade flera miniubåtsförband som genomförde framgångsrika insatser i Östersjön och i nordnorska farvatten. Moderna sovjetiska doktriner beskriver miniubåtsförband och undervattensförband som effektiva system samt lämpliga mål för sådan förbands insatser. Erfarenheter från Nord- och Sydkorea pekar på att man kan dölja ett större (nordkoreanskt) miniubåtssystem under längre tid. Ansedda militärtidskriften Jane’s uppger att det nordkoreanska miniubåtssystemet, om c:a 50 miniubåtar, var organiserat och tränat av Sovjetunionen.

Norska Institutt for forsvarsstudier, IFS framlade 1995 en öppen utredning om ubåtskränkningar i Norge. I sina huvuddrag liknar den några officiella rapporter från Sverige om svenska erfarenheter. På några punkter sammanfaller slutsatserna med vad Carl Bildt framfört i ett anförande om ubåtskränkningarna i Krigsvetenskapsakademien. (Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift 1. häftet 1991.)

Fler kränkningar än vi anat?

En slutsats är dock av särskilt intresse. I Norge kan man genom en mycket god uppföljning av egna och NATO-ubåtar få en kvittens på vad människor i kustbandet rapporterar. Det visar sig då att kustbefolkningen har hög relevans i sin rapportering om ubåtsobservationer, när detta kontrolleras mot NATO-ubåtarnas färdvägar m.m. D.v.s. om en norsk kustbo ser något som han/hon uppfattar som ubåtsrelaterat så är det med hög sannolikhet riktigt. En motsvarande studie kan man inte göra i Sverige, då svenska ubåtar normalt inte uppträder i skärgård och kustnära. Om de norska erfarenheterna om kustbefolkningens trovärdighet är överföringsbara till svensk kust- och skärgårdsvan befolknings förmåga att skilja naturfenomen från andra orsaker, så var kränkningarna mot Sverige mer omfattande än många vill tro.

I detta svåra svenska trauma får vi vänta på svaren. Först när de sovjetiska krigsarkiven öppnas får vi veta. Eller kommer f.d. sovjetiska officerare att göra detaljerade avslöjanden i likhet med vad östtyskar, ungrare, polacker m.m. gjort? Sanningen finns kvar därute.

Per Aschan är överstelöjtnant och har tjänstgjort som underrättelse- och säkerhetsofficer vid milostab Ö i Strängnäs och vid MUST.

Kompletterande underlag finns bl.a. i:

• En amerikansk marinkalender Guide to the Soviet navy 1970 beskriver att den sovjetiska marinen hade tre typer av miniubåtar. En tvåmans-, en tremans- och en fyrmansversion. Dessa typer observerades under en marin övning redan 1957. De bedömdes då vara skapade för offensiva insatser i kustnära vatten.

• Kalmartidningen Barometern hade 1978-12-29, 1979-01-03 och 1979-01-08 en artikelserie om WP:s planering och krigsspel mot Sverige. Artiklarna byggde på intervjuer med den avhoppade tjeckiske generalen Jan Sejna. Då betraktades inte uppgifterna som helt trovärdiga. Nu, med ökande kunskaper om hur WP tänkte militärt, har idag Sejnas avslöjanden en betydligt högre trovärdighet. Den i artiklarna avslöjade planeringen är med militärt operativa ögon briljant, och hade, om den genomförts gett oss en militär överraskning av stora mått. EskilstunaKuriren gjorde en uppföljare på uppgifterna i Barometern då de bl.a. berörde Strängnäs, Stockholm och Mälardalen, men ”huvudstöten” sattes in i Sundsvall för en framryckning mot NATO-förråden i Trondheim m.m.

• Den kände sovjetiske amiralen V Tjernavin beskrev i en artikel i en sovjetisk militärtidskrift Morskoy Sbornik nr 9 1987 bl.a. betydelsen av miniubåtsförband och lämpliga mål för dessa. Stora delar av artikeln översattes och beskrevs i Marin Nytt våren 1988.

• I en lite udda men stort uppslagen artikel i Aftonbladet 7 maj 1990 ”avslöjades” sovjetiska planer på att kidnappa kungaparet i händelse av krig. Med de kunskaper vi har om WP:s planering idag har artikeln ökad trovärdighet – om det är korrekt vet vi f.n. inte.

• Hänt i Veckan hängde på Aftonbladet i en spektakulär artikel om miniubåtshotet mot kungafamiljen i ett nummer år 1990. Båda dessa artiklar har relevans i sovjetisk militärteori, där statsledningen är ett prioriterat mål vid en konflikt.

• Aftonbladet hade en artikel 2 februari 1993 om östyska spiondykare, som tränade bl.a. för insatser mot Sydsverige, kommenterad av dåvarande ÖB. Nu i sitt historiska sammanhang kan artikeln ges en större trovärdighet.

• Expressen hade den 20 dec 1998 (sid. 26) en artikel om en sovjettränad svensk agent från kfml(r) som erkänt att han var tränad för sabotage i Malmö! Erkännandet är intressant och svarar bra mot andra uppgifter hur Sovjet med sabotörer skulle angripa London (Se boken KGB INIFRÅN, del 2 Spionskandalernas tid av Christopher Andrew och Oleg Gordievski, Bonniers förlag. Se bl.a. sidorna 150-151)

• Den norska tidningen NORDLYS från TROMSÖ var först (?) med att avslöja sovjetiska militära kartor över Nordnorge. Det gjordes den 7 augusti 1993.

• Norrköpings Tidningar hade 14-16 mars 1995 stora artiklar varje dag om de sovjetiska militära kartorna, där man bl.a. gjorde en analys av den sovjetiska stadskartan över Norrköping som var reviderad så sent som 1989!

• Den 1 mars 2002 hade norska Aftenposten en stort uppslagen artikel om avslöjade sovjetiska krigsplaner mot Finland och Nordnorge, som man fått av namngivna finska journalister. Finska televisionen har med samma underlag gjort en dokumentär om tidigare sovjetisk planering mot Finland. Den dokumentärfilmen med det svenska namnet ”Det hemliga kriget” är också visad 5 maj 2002 i Sverige, men den uppmärksammades inte mycket i media. De här redovisade planerna berörde norra Sverige på flera sätt.

• Översten Vulf Hessulf har gjort en ”pilotstudie” över WP:s och DDR:s planering såsom man vid en första granskning av STASI-arkiven kunde utläsa. Rapporten, som var öppen och främst berörde planeringen för Centraleuropa, finns vid MUST och UD.

• Aftonbladet beskrev i en artikel 22 februari 2002 uppgifter från en sovjetisk avhoppare hur KGB-agenter planerade att spränga broar och järnvägar i Sverige och hur agenter placerades ut i Sverige. Uppgifterna finns i en bok The Mitrokhin Archive utgiven i Storbritannien.

Den sovjetiska Svävaren Aist som i svensk planering antogs ha en viktig roll i en kustinvasion.

Foto: Militärhistoriska avdelningen, Militärhögskolan.