Daniel Brolén:

Väster om Moskva och öster om Bryssel

Moldavien och Transnistrienkonflikten

Det historiska mönstret i Moldavien upprepas. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 har moldaverna inte själva haft förmågan att avgöra sin framtid, utan regionala stormakter har avgörande påverkan på den framtida utvecklingen. Moldavien går idag en balansgång, där beroendet av energileveranser från och export av jordbruksvaror till Ryssland balanseras av en strävan mot ett närmande till EU och NATO. Oförmågan att finna en lösning på konflikten med utbrytarrepubliken Transnistrien är central för landets fortsatta utveckling.

Vad är Moldavien?

Moldavien är Europas fattigaste och samtidigt en av kontinentens minst kända stater. Sedan 1300-talet har flera statsbildningar, provinser och administrativa regioner med olika rättfärdigande använt sig av namnet Moldavien. Idén om Moldavien som en tydligt definierad nation i allmänt vedertagen mening är problematisk. Det territorium mellan Rumänien och Ukraina som idag utgör landet befinner sig i en del av Europa, där gränserna har ändrats i takt med omgivande stormakters förändrade styrkeförhållanden. Sedan 1990-talets början har utvecklingen präglats av konflikten med utbrytarrepubliken Transnistrien som sedan 1991 de facto utgör en egen ekonomisk och politisk enhet. Transnistrienkonflikten uppstod, liksom ett flertal andra konflikter, i och med att nya nationalstater började utformas i skuggan av de mångnationella imperiernas sönderfall 1989-91. Frågan om den nationella identiteten blev central, men konfliktens karaktär har kommit att förändras med tiden.

Moldavien består idag av två regioner, Bessarabien och Transnistrien, men är inte självklart en nation. Bessarabien, området mellan floderna Prut och Nistru, är huvudsakligen befolkat av rumänsktalande moldaver, medan majoriteten av befolkningen öster om floden Nistru i Transnistrien utgörs av ryssar och mestadels rysktalande ukrainare, och moldaverna utgör den största minoriteten. Huvuddelen av ukrainarna och ryssarna bor dock inte i Transnistrien. Av befolkningen på c:a 4,2 miljoner är ungefär två tredjedelar rumänskspråkiga moldaver. Andelen ukrainare uppgår till c:a 14 % och ryssar till 13 %. En kristen turkisk minoritet, gagauzerna, utgör c:a 3,5 % av befolkningen.

Självständighet och splittring

Den moldaviska identiteten, språkets ställning och sedermera landets framtida status dominerade den politiska dagordningen efter 1989. Flertalet moldaver, med rumänska som modersmål, ville att den nya staten skulle uppgå i Rumänien. Ryssar, ukrainare och gagauzer fruktade ett nationalistiskt Storrumänien och förespråkade bevarandet av Sovjetunionen. Den 19 augusti 1990 utropade gagauzerna en egen republik, Gagauziska Socialistiska Sovjetrepubliken. Den 27 augusti 1991 utropade republiken Moldavien sin självständighet och sitt utträde ur Sovjetunionen, och den 2 september 1991 utropades i Tiraspol republiken Transnistrien.

Efter självständigheten övertogs makten i Moldavien av partier och personer med rötter i gamla parti- och statsstrukturer. Många av dessa fick snart ett egenintresse av att bevara staten. De nationalistiska strömningarna kom att dämpas bl.a. som ett resultat av det misslyckade kriget mot separatisterna i Transnistrien 1992.

Transnistrien – konflikt med många aktörer

Av Transnistriens c:a 800 000 invånare utgör rumänsktalande moldaver c:a 40 %, ryssar c:a 25 % och ukrainare c:a 28 %. Konflikten visade sig dock i första hand inte vara av etnisk art. Händelseutvecklingen under 1900-talet hade delvis skapat en grogrund för en transnistrisk identitet med stor identifikation och lojalitet med Sovjetunionen. Uppenbarligen gällde konflikten även bevarandet av maktstrukturer och kontroll över lokala resurser.

Stridigheter utbröt i november 1990 mellan moldavisk polis och paramilitära transnistriska trupper som tog kontroll över stra-tegiskt viktiga knutpunkter och andra delar i området. Centralmakten i Chisinau försökte återställa ordningen genom att sätta in trupp, vilket resulterade i ett kort krig från mars till och med juni 1992. C:a 1 000 personer dog i samband med stridigheterna. Moldaverna hade inledningsvis ett materiellt övertag och skulle förmodligen ha slagit ner upproret, om inte den ryska 14. armén hade intervenerat.

Folkomröstning

I juli 1992 upprättade de inblandade parterna Ryssland, Moldavien och Transnistrien, en kontrollkommission och en gemensam fredsbevarande styrka, och därigenom konserverades konflikten. 1993 etablerades en OSSE-mission i Chisinau för att övervaka vapenvilan, finna en förhandlingslösning och få till stånd ett ryskt trupptillbakadragande.

Utbrytarrepubliken har egna statssymboler som president, parlament, armé och valuta. Symbolspråket är det sovjetiska och ryska fungerar som lingua franca. Handel och smuggling av vapen, människor och allehanda varor antas vara huvudinkomstkällan för Transnistriens fortlevnad och för den politiska och ekonomiska eliten. Bevarandet av det statliga inflytandet över ekonomin kvarstår. Beroendet av råvaror och energi för industrin samt handel med omvärlden är stort och då främst med Ryssland. Transitproblemen tvingar Transnistrien till avtal med Ukraina.

Statsledningen odlar idén om en egen transnistrisk identitet, och inbördeskriget och den ständigt pågående konflikten fungerar som gemensam nämnare för den transnistriska staten och identiteten.

Den 17 september 2006 genomfördes en folkomröstning huruvida republiken även fortsättningsvis ska vara oberoende från Moldavien och frivilligt ansluta sig till Ryssland. En stor majoritet röstade för president Smirnovs förslag, men internationellt erkänns inte folkomröstningen, och Transnistrien har inte inkommit med någon officiell förfrågan om att få ingå i Ryssland.

Internationella förhandlingar

Internationella förhandlingar sker under medling av OSSE, Ryssland och Ukraina. EU och USA har tillkommit som observatörer. Redan från början stod det klart att det skulle bli mycket svårt att nå fram till en förhandlingslösning. Moldavien accepterar ett Transnistrien med långtgående autonomi inom den moldaviska staten. Transnistrien ville först ha en federativ lösning, vilket senare ändrades till en konfederativ lösning. I praktiken betyder det självständighet.

Intresset från Rysslands sida att erkänna Transnistrien som oberoende stat har varit mycket litet, men i november 1995 antog duman en resolution som förklarade Transnistrien som en zon av särskilt strategiskt rysk intresse. Successivt har 14. arméns och sedermera OGRF:s (Operational Group of Russian Forces) trupper minskat i antal liksom de betydande vapenlagren. Genom Istanbulmemorandat skulle Ryssland senast 2002 ta hem de sista ryska soldaterna och de omfattande vapendepåerna. Detta har dock inte skett.

1996 återkom kommunisterna till makten med budskapet att Moldavien inte borde vända Ryssland ryggen och sluta fred med Transniester. Sedan dess har kommunistpartiets ställning stärkts och nuvarande president Voronins maktposition är efter parlamentsvalet 2005 och omvalet som president i mars 2005 ohotad.

Ryskt maktspråk

2001 inleddes nya fredsförhandlingar med stor optimism. I juli 2002 diskuterades i Kiev en federativ lösning på konflikten, men liksom tidigare grusades förhoppningarna även denna gång. Ryssland presenterade 2003 det s.k. Kozak-memorandat, ett förslag till en ny konstitution i vilken Moldavien skulle vara en neutral och demilitariserad stat, dock med permanent rysk truppnärvaro. OSSE, EU och USA förkastade förslaget och att president Voronin avstod från att underteckna det bidrog i hög grad till de försämrade relationerna med Ryssland. Efter 2003 har förhandlingarna fortsatt, utan något nämnvärt resultat. Ukrainas ekonomiska och politiska intressen har ofta sammanfallit med de ryska.

Vid årsskiftet 2005/2006 stängde Gazprom av gasleveranserna till Moldavien, som vägrat gå med på en prishöjning från 80 dollar till 160 dollar per tusen kubikmeter naturgas. Ryssland menade även att Moldavien exporterade dålig frukt och ohygieniska vinprodukter till Ryssland och ville inte längre subventionera gasimporten. Importstoppet till Ryssland innebar att 80 % av marknaden för det moldaviska vinet försvann. Enligt ett nytt avtal ska Moldavien betala 110 dollar per tusen kubikmeter naturgas.

EU och NATO

Sedan några år tillbaka har närmandet till EU hög prioritet under president Voronins ledning. En moldavisk EU-strategi presenterades för Kommissionen hösten 2003, vilken bl.a. omfattade önskemål om att erhålla ett stabiliserings- och associeringsavtal. Inom ramen för EU:s ”European Neighbourhood Policy” som antogs i februari 2005 finns en särskild handlingsplan för Moldavien. Samtidigt ställer det kommande rumänska EU-medlemskapet krav på att EU utvecklar sin politik och samarbetsformer med Moldavien.

I december 2005 ökade EU:s engagemang genom upprättandet av en övervakningsmission vid gränsen mellan Ukraina och Transnistrien som hjälp med gränskontroll och tullfunktion längs hela den moldavisk-ukrainska gränsen. OSSE har uppmanat EU att skicka fredsbevarande trupp till Moldavien/Transnistrien.

Moldavien är medlem av OSS men deltar inte i det monetära eller militära samarbetet. Samarbetet med NATO har intensifierats sedan 2005, och den 19 maj 2006 godkände North Atlantic Council den första Individual Partnership Action Plan med Moldavien, som deltar symboliskt med en kontingent på c:a 30 man i Irak.

Svår balansgång för flera

Tretton års förhandlingar har hittills varit resultatlösa, och konflikten mellan Moldavien och Transnistrien kvarstår, men OSSE:s medling och närvaro är ändå av stor betydelse. Chisinau har inga möjligheter att ensam tvinga Tiraspol till en förhandlingslösning och en sådan måste för närvarande bedömas vara långt borta och kan förmodligen bara erövras steg för steg. Rysslands och Ukrainas hållning är avgörande, men även EU spelar en allt viktigare roll. Vill EU axla en tydligare roll i den pågående konflikten?

Det är uppenbart att den bessarabiska delen av Moldavien, trots erfarenheterna från Sovjetunionen, skiljer sig från Transnistrien i flera avseenden. Skillnaderna är idag större än någonsin efter Moldaviens ambition att stärka banden västerut bort från den ryska intressesfären, samtidigt som Transnistriens beroende av Ryssland ökar. Transnistrien är internationellt isolerat och dess livsduglighet på sikt är oklar och svår att förutse. En central fråga är hur viktig Transnistrien är för Rysslands strategiska överväganden i sydöstra Europa. Liksom andra konflikthärdar i forna sovjetrepubliker, exempelvis de i Abchazien och Sydossetien, utgör dessa utbrytarrepubliker potentiella fientliga hangarfartyg i strategiska områden för Ryssland. Leder ett alltför hårt ryskt förhållningssätt till Moldavien och stöd till Transnistrien till försämrade relationer med EU och USA? Med största sannolikhet kommer Ryssland även fortsättningsvis att stödja Transnistrien både politiskt och ekonomiskt. Moldaviens utrikes- och inrikespolitiska omsvängning under de senaste åren skulle kunna förstärkas ytterligare om trycket från Ryssland blir alltför hårt. Det är en balansgång eftersom Moldavien samtidigt är mycket beroende av export till Ryssland och import av naturgas.

Det är uppenbart att konflikten idag snarare har politiska och ekonomiska förtecken än etniska. Frågan om moldavernas nationella identitet är dock fortfarande levande, men ett samgående mellan Moldavien och Rumänien är för närvarande inte aktuellt. Etnicitet, eller snarare identitet och språk, är aspekter av konflikten som kan få större inverkan på konfliktens lösning framöver. Legitimiteten för Transnistrien kan öka, i alla fall inom det egna området, genom att en särskild multietnisk transnistrisk identitet vidareutvecklas, då den yngre generationen inte känner något annat hemland. Den äldre generationen såg dessutom Sovjetunionen och ser nu Ryssland, snarare än Moldavien, som sitt hemland.

Daniel Brolén är forskningshandläggare vid Mälardalens högskola

Moldaviens samarbete med NATO har intensifierats. President Voronin (t.h.) möter NATO:s generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer i Bryssel 7 juni 2005. Foto: NATO photos