Hodder Stjernsward:
Libanon – en tankeställare
Om risken av militärt vakuum – även för Sverige
Hela världen känner avsky för dödandet och förstörelsen som drabbat Libanon. Israel har fördömts för våldet mot Libanon med målsättning att nedkämpa Hizbollah och dess raketbaser. Hizbollahs attacker mot Israel har också fördömts, dock med mindre skärpa. FN:s säkerhetsråd har reagerat långsamt men kommit fram till en resolution om eld upphör. Lugnet är, åtminstone tillfälligt, återställt. FN-trupp finns på plats för att följa upp resolutionen och skydda återuppbyggnad. Men om man bortser från allt mänskligt lidande, vilket är närmast omöjligt, och ser till staten Libanon och dess enorma problem, så inställer sig ganska snart frågan – varför är just Libanon så hårt drabbat?
Växlande ”beskyddare”
Anledningarna är naturligtvis många, men ett av skälen är att Libanon har en svag armé, som ej kan försvara dess gränser. Libanon är ett typexempel på sanningen att ett land, som ej har en armé eller bara ett rudiment till en sådan, förr eller senare har en främmande armé i landet. För Libanons del har det varit omväxlande Syrien, Israel och Hizbollah och nu FN-trupp, som baserats i landet för att försvara det och/eller utöva påtryckningar.
Den s.k. Givarkonferensen i Stockholm i slutet av augusti detta år gav ett ståtligt ekonomiskt resultat men löste inte huvudfrågan; hur skapa ett beständigt lugn med Libanon som huvudperson med en stark armé?
Det olyckliga Libanon borde väcka en stilla tanke, borde inte vi, även om vi för närvarande lever i en betydligt lugnare del av världen, bättre se om vårt hus? En armé för försvar av landet existerar ju knappast längre.
Ryssen bjöds in
Sverige utgjorde en gång, för 263 år sedan, exempel på tesen: har man inte en egen armé i landet har man snart en annan. 1743, efter Hattarnas katastrofala ryska krig, bad svenska regeringen, med kung Fredrik I i spetsen, om rysk hjälp för att skydda landet mot dansken och allmogen. Armén befann sig i förfall. Danskarna gillade ej det ryskpåverkade svenska valet av tronföljare och allmogen höll med danskarna. Att välja en prins av det danskfientliga huset Holstein-Gottorp, Adolf Fredrik, som svensk kronprins var en direkt provokation mot Danmark. Ryssarna svarade med glädje ja. Det skulle komma sammanlagt nära tolv tusen ryska soldater till Sverige. Överenskommelse slöts den 19 september 1743 och den 12 oktober anlände de första ryska fartygen till Furusund. Befälhavare för den ryska armén var general J.F.E. Keith. Han flyttade in i ett magnifikt hus med plats även för tjänstefolk, stall och vagnsutrymmen. Den som tvangs att ordna detta var samme Rutger Fuchs, nu överståthållare, som 24 år tidigare hejdat ryssarna vid Stäket, när deras landsatta armé framryckte mot Stockholm.
Ryssarna förlades till Stockholm, Norrköping, Nyköping och Västervik. Borgarna protesterade men utan resultat. Ockupationen blev kostsam och åstadkom stort lidande bland den fattiga befolkningen. På Karl XII:s dödsdag, den 30 november, paraderade ryssarna med fanor och klingande spel genom Stockholm. I general Keiths residens hölls en stor fest med kung Fredrik I som hedersgäst. Inte förrän året efter, vid midsommartid, började ryssarnas hemresa. De lämnade Sverige icke av tvång, utan därför att det passade dem just då.
Detta är alltså ett sant scenario, ingen mardröm. Historien kan upprepa sig, inte nu, inte om 10 år men kanske om 30. Kanske ser Alliansen mer realistiskt på vår försvarspolitik och inser vilka enorma risker vi tar med vår nedrustning.
Hodder Stjernsward är överste 1. gr