Fel debatt?

Politiker och myndighetspersoner efterlyser ofta en debatt kring de frågor de har att hantera. Det är stundom endast en läpparnas bekännelse, för att inte säga hyckleri. Ty när debatten kommer igång kan man ofta skönja en lätt irritation. Det var inte den sortens inlägg man menade, från okunniga debattörer som fått hela saken om bakfoten.

Så var det under det kalla kriget när det gällde säkerhetspolitiken. Etablissemanget ordade om vikten av en säkerhetspolitisk debatt. Men ve den som tog detta ad notam och ifrågasatte neutralitetspolitiken; han var ett hot mot fred och säkerhet. Idag är det inte längre landsförrädiskt att ifrågasätta alliansfriheten. Nu är det snarare i försvarsdebatten som det råder konformism. Den ”debatt” som efterlyses är upprepande av mantrat om det försvunna invasionshotet, den breddade hotbilden och om vårt insatta insatsförsvar. Avvikelse betecknas som kallakrigetnostalgi.

Några låter sig inte avskräckas. Ett exempel är en nyligen utkommen skrift av Jan Wickbom, Lotta Gröning och Bengt Lönnbom, Försvara Sverige bättre, beledsagad av en debattartikel i SvD av Jan Wickbom och hans släkting Ulf (den senare med lång erfarenhet av försvarsdebatten i egenskap av moderator i Folk och Försvars rikskonferenser.) Därmed tändes en debatt som förhoppningsvis fortsätter. Inte i första hand för de förslag som framfördes; de skall inte värderas här. Utan för att där väcks den fråga som måste ställas i en försvarspolitik värd namnet: hur ökar vårt nuvarande och kommande försvar vår nationella säkerhet?

Detta kan verka självklart men så ofta hörs tvivel på att vi har ett försvar värt namnet, att politiker och myndigheter har anledning att allvarligt begrunda hur de skött informationen.

Frågan sönderfaller i två med olika tidsperspektiv.

Den första frågan är hur våra internationella insatser ”här och nu” ökar vår säkerhet nu och i framtiden. Det vanliga svepande svaret, som säkert inte övertygar alla, handlar om bidrag till en säkrare värld och en internationell rättsordning. Ett mer konkret svar är att vi genom samverkan i internationella operationer dels tränar samverkan med utländska stridskrafter, dels säkerställer att vi själva får hjälp om vi skulle hotas. Argumentet framförs inte särskilt högt av förståeliga skäl: det för obehagligt nära minerad mark – frågorna om säkerhetsgarantier och gemensam operativ planläggning i fred. Men det gäller att ha skapat nationell uppslutning kring de internationella insatserna den dag de leder till stora förluster.

Den andra frågan är om dagens organisation tillåter upprustning för att möta framtida hot. Att anklaga dem som undrar över detta för att sitta fast i kalla krigstankegångar är ett skamgrepp. De flesta har nog klart för sig att framtida militära hot inte kommer att likna storinvasionen på Vikbolandet och mot Kalixlinjen. Vad man åtminstone vill höra från de politiska och militära ledningarna är att de inser att problemet är själva kärnan i försvarsplaneringen.

Det går inte att komma undan med att man inte kan föreställa sig att Sverige skulle kunna bli angripet av Ryssland. Det är mycket möjligt att ett sådant hot aldrig kommer. Men den som hävdar att ett större militärt angrepp på Sverige är uteslutet för all framtid tar på sig en omöjlig informationsuppgift. Men också ett ansvar och en risk som icke anstår den som skall planera rikets försvar.

I sitt högtidstal vid Kungl Krigsvetenskapsakademiens högtidsdag sade den kallade ledamoten statssekreteraren i Finlands Utrikesministerium, tidigare ambassadören i Stockholm, Pertti Torstila att Finland fortfarande satsade på ett starkt territorialförsvar för att ”Finlands geopolitiska situation ser annorlunda ut än de övriga ländernas. Länderna ligger där de ligger. --- Det kan ta tiotals år att återuppbygga en försvarsförmåga som en gång bantats ner. Försvarsmaktens kärnuppgift blir alltså densamma. Den byggs inte på en orimlig omvärldsanalys och det är inte fråga om militärromantik.”

Sverige ligger inte långt från Finland. Ett hot mot dess existens skulle beröra även oss. Vi kan inte, som president Halonen anklagat oss för, låta grannarna ta hand om försvaret. Snarare har vi skyldigheter att komma till deras hjälp, samtidigt som vi fredar vårt eget territorium. Klarar vi det?