Olof Santesson:

Gustaf V som statsman och undfallenhetssymbol

Två motsatta perspektiv på kungen som nationens överhuvud i krigstid

Kungen var viktigare än beredskapen. Det tyckte svenskarna enligt en gallupundersökning i april 1945. Monarken hade, ansåg man, haft den större betydelsen för att hålla Sverige utanför kriget. Vilken var då Gustaf V: s roll? Julens bokflod bjuder på två skildringar som utifrån samma källmaterial (bl a Bernadottearkivet) ger helt skilda perspektiv på nationens överhuvud under de kritiska beredskapsåren.

Redan kontrasten mellan de båda böckernas omslag är talande. På det ena är Gustaf V och Adolf Hitler hopsmälta som två delar av ett spelkort; kungen dock egendomligt nog i paraddräkt med kraschaner från tiden någonstans kring förra sekelskiftet. På den andra bär han m/39 med föga klädsam båtmössa; en gammal man i samma slags fältuniform som så många av hans undersåtar åren1939–1945.

Främsta uppgift: att lugna Hitler

I det senare fallet, Erik Carlssons Gustaf V och andra världskriget, rör det sig om en skildring som på 400 sidor strikt kronologiskt håller sig till tiden mellan krigsutbrottet i september 1939 och Japans kapitulation i augusti 1945. Detaljerat genomarbetad fyller den nog en plats i dagens våg av litteratur kring andra världskriget.

Håller då kungen för en inträngande forskning? Fackhistoriker har inte funnit honom särdeles vikig. För forskarna saknar han en verklig huvudroll i svensk säkerhetspolitik.

Få lär ha en någorlunda tydlig bild av Gustaf V. Han är inte ens ”gamle kungen” (det är ju numera Gustaf VI Adolf) utan dennes pappa, samtidigt är han liksom ännu inte riktigt historisk. Påtvingad 1920-talets demokratiska och parlamentariska genombrott regerade han länge, 43 år; en rätt lättjefull tennis- och kortspelare, gärna på Rivieran, med tiden något skandalfläckad men för många i samtiden ändå något av en landsfader.

Biografier har inte saknats, senast av Stig Hadenius 2005. Men pensionerade officeren Carlsson är först med att helt och enbart ägna sig åt kungens insatser under krigsåren. Och vad han får fram är statsmannen Gustaf V med sin kanske främsta uppgift att personligen lugna en misstänksam Hitler om Sveriges avsikter.

Betydande personlig insats

Boken redovisar omsorgsfullt kungens många personliga initiativ, även på det humanitära planet. En del är mindre kända, andra desto oftare berörda i beredskapslitteraturen såsom diktamen till statsrådsprotokollet i februari 1940, då det under vinterkriget gällde att balansera av hjälpen till Finland, och ”abdikationshotet” vid midsommar 1941, då Sverige hade att förhålla sig till tyska krav i samband med Hitlers angrepp på Sovjetunionen (kravet på ”divisions Engelbrechts” passage genom Sverige). Här gör den intresserade bäst i att själv läsa hur Carlsson tecknar utvecklingen utifrån Gustaf V:s perspektiv.

Författaren har inte sett som sin uppgift att framför allt lägga ett moraliskt perspektiv på den svenska politiken under de år då vårt land anpassade sig till det tyska herraväldet över Europa, hukade om man så vill. Hans ambition har varit mera den ambitiöse historikerns: att så välunderbyggt som möjligt skildra hur kungen inom sin konstitutionella ram som monark, utan exekutiv makt, hanterade frågorna och kriserna efterhand som de dök upp.

Slutomdömet blir att Gustaf V i en farofylld tid faktiskt gjorde en betydande personlig insats. Man kan nog hålla med om andra världskriget markerade höjdpunkten på hans bana som svenskt statsöverhuvud, d.v.s. efter det att han hade fyllt aktningsvärda åttio år. Carlsson fyller i om en krigstida ämbetsutövning präglad av pliktkänsla och rutin, om kungens realism och hans ställningstaganden och handlingar utifrån vad statsnyttan i den givna situationen ansågs kräva. Hans humanitära engagemang förefaller underskattat.

Övertramp – men ett undantag

Centralt var förhållandet till Tredje riket. Genom sonsonen prins Gustaf Adolfs giftermål med Sibylla av Sachsen-Koburg och Gotha fick bernadottarna släktförbindelser in i det nazistiska Tyskland. Om vår nuvarande kungs morfar, hertig Carl Eduard, skriver Carlsson att denne hade ”fullgjort vissa uppdrag för Hitler”. Han tillägger att prinsessan Sibylla på sin mors sida hade släktingar som drogs med i arresteringarna efter 20 juli-attentatet mot Hitler 1944.

Den 28 oktober 1941 lät kungen mot statsminister Per Albin Hanssons uttryckliga önskan förmedla ett budskap till Hitler med ett ”antibolsjevikiskt” ställningstagande för Tyskland i kriget mot Sovjetunionen. Det här är för Carlsson ett övertramp, oförenligt vad en neutral makts statschef borde yttra under pågående krig Han kallar det den allvarligaste förlöpningen under andra världskriget.

Intressant nog drar Carlsson slutsatsen att budskapet kom till under vad som kan ha varit en personlig krisperiod i Gustaf V:s krigstida hantering av sitt ämbete. ”Hans omdöme förefaller temporärt ha svikit honom.” Ett undantag, således.

Representant för tyskvänlig överklass

Det är absolut inte förre Expressen-redaktören Staffan Thorsells uppfattning i boken Mein lieber Reichskanzler. För honom bildar episoden tvärtom portalen till ett åsiktsbygge om hur eftergiven Sveriges politik mot Hitlertyskland verkligen var.

I en journalistiskt livfull berättelse, med språng mellan dramatiska skeden, anges här hur Gustaf V som en undfallenhetens symbol visar det rätta sinnelaget för att lirka med Hitler. För kungen som nationell figur på högsta nivå har Thorsell uppenbarligen inget till övers. Hos honom blir Gustaf V till en typisk representant för den svenska överklass som hoppades att Tyskland skulle besegra Sovjetunionen. Ja, en blott alltför stor del av etablissemanget lekte enligt författaren rent av med att skapa sig en framtid som undersåtar i det stortyska riket. Med litet längre krigslycka hade Hitler inte behövt använda några vapen för att ta makten över Sverige, hävdas det.

Kungligt bröllop i nazistisk varhärd

Inte oväntat slår Thorsell gärna fast att en ledande tidning som Dagens Nyheter inte hade några starka invändningar mot regeringen långvariga anpassningspolitik. Redaktionen slogs för att få göra precis som regeringen, har han maliciöst sagt i en kommentar till sin bok.

Det handlar hos Thorsell inte minst om kungahusets roll. Redan i sin spelöppning tecknar författaren med karaktäristiska svarta penseldrag hur bröllopet mellan den nuvarande kungens blivande föräldrar i sydtyska Koburg den 16 oktober 1932 utspelades i en nazistisk varhärd, nationellt ökänd innan Hitler hade kommit till makten. Morfadern Carl Eduard beskrivs som i själva verket en av de tyska högreståndspersoner som tidigast och mest ivrigt anslöt sig till Hitler.

Onödig försagdhet

Stämningen i boken är därmed skapad. Och Thorsell anser sig ha hittat en poäng till i det kungliga konceptet till budskapet till den käre rikskanslern. Det finns några överstrukna formuleringar där kungen beklagar sin roll som konstitutionell monark. Känt är att han några gången under kriget antydde att det kanske kunde gå därhän att han behövde byta ut regeringen Per Albin. Men författaren tror att Gustaf V rent av fortfarande efter nära trettio år ifrågasatte den statsrättsliga ordningen. I så fall en uppseendeväckande bild av krigsårens monark!

Vad Thorsell egentligen eftersträvar är inte teckna någon heltäckande bild av vare sig kungens eller det officiella Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli. Med olika nedslag i 1900-talet vill han rätta till historieskrivningen där han finner den förljugen. Äldre forskare har enligt författaren undvikit att ta upp den förda politikens mest betänkliga sidor. Till det kommer att vår kunskap på senare år har ökat med nya källor som exempelvis
Goebbels dagböcker.

Vi hade inte behövt vara försagda och låtsats okunskap inför nazimens företrädare. Sverige var inte så isolerat från omvärlden som många kanske tror. Kunskap om den tyska regimens brottslighet stod att få, konstaterar Thorsell.

Författaren finner det blott alltför betecknande att krigsårens svenske militärattaché i Berlin, Curt Juhlin-Dannfelt, inte ens i sina minnesteckningar från efterkrigstiden nämner judeförföljelserna. Det dröjde på tok för länge innan man i Sverige äntligen började ta upp Förintelsen i debatten om hur Sverige hade uppträtt under kriget.

Från Hitler till Stalin utan att tveka

Det är för Thorsell angeläget att det inte blir tyst om Sveriges agerande under andra världskriget. Hans tanke är att varje generation behöver erövra bilden på nytt.

Och här nalkas man en kanske egentlig drivkraft bakom Staffan Thorsells många scener av svenskt tillmötesgående mot Hitlertyskland. Hans tes – inte helt originell – är att vi från andra världskriget gick rakt in det kalla kriget. Landet behövde inte skärskåda sitt förflutna på något kritiskt sätt. Det hade ju gått bra med Hitler, nu var det bara att fortsätta på samma sätt med Stalin och dennes efterträdare.

Men då har vi i alla fall kommit rätt långt från vad man kan tillvita Gustaf V.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Erik Carlsson: Gustaf V och andra världskriget, Historiska Media, Falun 2006.

Staffan Thorsell: Mein lieber Reichskanzler. Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli, Bonnier Fakta, WS Bookwell, Finland 2006.

Konung Gustav V, Kronprins Gustav Adolf och Prins Gustav Adolf vid artilleriets jubileum 1943.

Foto: Fst/Info bildarkiv/MHA.